När jag idag mätte kroppen på strategiska punkter hade det hänt ytterligare något sen sist. Detta är ofattbart i sig, men härligt. Fyra storlekar har jag gått ner sen maxvikten 2005.

Nu är jag en 42:a på de flesta punkter, men det är knepigt med storlekar. Man följer inte tabellerna rakt igenom. Rena sicksackgången.

Nu ska vi snart till pappa och hänga upp lite tavlor å sånt. Men först middag. Har just pustat färdigt efter promenaden och belönat mig med cappuccino, havreflarn och ett antal vansinnigt goda italienska mandelskorpor. Säga vad man vill om utländska produkter, som jag helst undviker, men är de sååå överlägset goda slår jag till.

Dagens behandling hos sjukgymnasten blev en prövning. Skulle behöva gå där i TRE månader efter allt ömt och stelt hon hittar på mig. Visste förstås om det själv, men man försöker ju glömma, skaka av sig och gå vidare i livet.

Litar på henne. Hon är skicklig, resultatinriktad och varsam. Var hos henne i fjol samma tid. Sökte nu åter för nacke och nerver i kläm. Diagnosen är trolig förslitning. Så många förhårdnade muskelknutor...! Ajajaj.

Förra veckans behandling gav ökad rörlighet och mindre värk. Härligt. Det betyder att vi går vidare. Nya hårda tag. "Känns detta bättre än innan", frågar hon sen... vad svarar man... Kunde inte jämföra, mindes inte. "Vet inte, jag lever i nuet", mumlade jag med ansiktet nedkört i dynorna.

Hon tog även hand om nedre ryggmusklerna, samt en besvärande känning i ena skinkan (inte ischias), för "allt hänger ihop", som hon sa.

Att jag vågade släppa henne lös på ländryggen fattar jag inte. Det var djärvt. Det är min verkliga akilleshäl efter alla ryggskott. Men det gjorde jag. Livrädd. Men det gick bra....tror jag.

Efter middag somnade jag, drömde en lång besvärlig dröm med mardrömsinslag, vaknade efter TRE timmar med huvudvärk och ÖM. Nu på kvällen känns det riktigt hyggligt. Får avvakta nattsömnen och se hur det känns. Tänk... om det kunde bli riktigt bra...

På begäran repeterar jag hur jag bantat 7 kg på drygt tre månader. Ämnet borde vara uttjatat i bloggen vid det här laget, men ok... om någon ber så snällt som Ruth så må det ske;)

Tyvärr har jag inget annat knep än RÖRELSE. Brist på sådan var främsta skälet till att jag ökade med 20 kilo under fem år. Kronisk tarmsjukdom, operationer, hälsporre och artros i en stortå var delar av problemet. Gjorde flera försök att återuppta den goda vanan men foten satte stopp. Löpsedlarnas "Gå dig smal" blev till ett hån, en smäll rätt i ansiktet. Hur det känns vet alla som har någon form av handikapp.

Det var de nya dyra skorna, "svävarna" (MBT-skorna) som gjorde att jag åter kunde GÅ. Och det är vad jag gjort! VARJE DAG.

Började den 8:e augusti med 3 km per dag, ökade efter tio dagar till 4 km per dag. I början hade jag stavarna till hjälp. Hade inte orkat annars. Var fysiskt rätt nedgången, stakade och "högg" mig fram med stavarna som en skidåkare. Skorna gjorde underverk. Nu har jag gått 6 km om dagen i två månader och flyter fram. Har släppt stavarna.

Äter som vanligt, cornflakes på morgonen, hemlagad husmanskost till middag (älskar potatis), te och knäcke på kvällen. Något godis äter jag varje dag, choklad då och då, dricker sötat cappuccino flera gånger om dagen (tål ej kaffe p.g.a sjukdom).

Om jag hade kunnat skulle jag äta salladstallrik ofta. Älskar det. Men min sjukdom (Crohns) klarar varken majs, ärter, paprika, räkor, svamp, citrusfrukter m.m. Däremot blir det ofta rotfrukter.

Det är rörelse som krävs. Förbränning. Min sträcka tar bara en timme om dagen. Den som inte har något fel på fötter, knän eller höfter och i övrigt är frisk klarar detta lätt som en plätt.

Det fina i kråksången är att suget efter mellanmål och godis avtar med motion.

Dagens promenad klafsades fram i goja efter blötsnön som kom. Väntade till fram på dagen för att slippa halkan... men då blev det gojsigt istället. Undrar vilket som är värst... halka elller klafs? Klafs är nog bättre för livhanken.

Kvällens titt i garderoben blev en riktig överraskning. Tänkte väl att det var så dags att prova. Och minsann, jag gick i de flesta av mina gamla favoritplagg igen! Jag bara gapade... va!? Kändes snopet på nåt sätt.

Har alltså fått en ny garderob... eller nygammal. Rena förtjänsten! Inga utlägg, allt ingånget och klart. Gamla trotjänare allihop.

Där var min älskade mockajacka (å, som jag använt den i alla sammanhang), bruna skinnjackan som sitter så snyggt, bruna mockakavajen (lätt och ledig) samt två kavajer i svart respektive glenncheck. De sistnämnda en aning tajta ännu men så är de lätt figursydda också.

Mockajackan var riktigt RYMLIG fast jag hade tröjan (!) på under. Tänkte väl att det skulle bli en väg tillbaka nån gång, och tolv kilo lättare var det alltså läge. Snacka om att GILLA LÄGET.

Tolv kilo borta från ursprungliga 20 kilos övervikt. Bara åtta kvar... men så långt vet jag inte om jag kommer. Man är ju inte ung längre...

Vågen har stått still i över en vecka, på exakt 74,5 kg. Det blev ju lite si och så med vandringen under flyttningen. En av bloggens läsare hade tröstande ord: det börjar nog rasa plötsligt. Detta var inte mer än sagt så hände det...

73,7 bara så där...! Blev så överraskad så jag trodde inte mina ögon. Men tre vägningar övertygade mig. HA! sa jag bara och kunde inte ta det till mig. Snopen blev jag och ryckte på axlarna. Först framåt dagen fattade jag:

JAG HAR SETT SIFFRAN 73 PÅ VÅGEN..!!!!

Har alltså gått ner sju kg sedan augusti när jag startade med dagliga promenader. På lite drygt tre månader. Skulle alltså behövas tre månader till för att gå ner resten. 

Har ju redan nått ner till normalvikt, men med min längd 173 cm bör jag väga 65 kg för att ligga i mitten för normalvikstintervallet. Man måste ju inte till nedersta gränsen. Jippiee.

Firar idag att jag äntligen nått ner till normalvikt, det vill säga ett BMI på 24,9. Vågen visar 74,6 kg. Jippieeeee!

Går nu i allt fler av mina gamla kläder som jag ännu inte hunnit sortera ut. Vilken upplevelse. Kan nu stoppa ner både skjorta och t-shirt innanför byxlinningen, ja, lite till om det vore nödvändigt. Och tröjor får plats under jackorna... utan att jag ser ut som en michelingubbe, herregud vilken känsla.

Husbonden är iväg till pappa och hjälper till med lie flyttning. Jag fick en fridag... för att landa. Har bara gått mina sex kilometer, löst sudoku, lyssnat på radio och pysslat med voffarna. Skööönt... ända tills en talgoxe kom in genom ett fönster på glänt. Då blev det lite pådrag innan han krockat med alltför många fönsterrutor, stackarn. Men han var tydligen av segt virke och kunde returneras till friheten vid full vigör. 

Nää, här ska jag inte sitta för länge. Upp i garderoben och prova fler gamla kläder en stund. Bara för att pigga upp mig... hoppas jag.

Jiippiiiieeeeee!

Lika bra som kroppen reagerar på rörelse, lika trist reagerar den på stillsamhet. Detta är jag nu tvingad till p.g.a envetet ryggproblem. Det var alltså ett riktigt ryggskott, ett sånt där som man hör när det smäller till.

Dock försöker jag behålla det som uppnåtts. Vandrar dagligen med något undantag, försöker finna en kroppshållning som ryggen tolererar men tyvärr ibland bara 4 km. Idag kändes det bättre så det blev 6 km i alla fall.

Zon smörjs in på onda stället, käkar Citodon och Panodil, sitter med värmedyna och extra kudde bakom ryggen och ligger på hundfäll i sängen om natten (är väl miljöskadad). "Tack vare" att jag haft ryggproblem hela livet (från och till) så har jag lärt mig hur man gör.