Nu har den lilla kommunen på landet slagit på stort och ordnat BOMÄSSA. Man står inför ökat bostadsbehov, kommunen har många äldre och fler lär vi bli. Många äldre lämnar sina gårdar i "vuxen" ålder och behöver komma in till centralortens vård och service.

För första gången på mycket, mycket länge (typ 40 år) behövs stora satsningar för att minska avflyttningen av unga och öka företagsamheten. Det kanske till och med är en ödesfråga...

Kommunen har anställt en kommunutvecklare och nu fanns en trevlig och tydlig modell av planerna att titta på. Där fanns niovåningshuset Åsikten (övrig bebyggelse är två våningar), allaktivitetshuset Globen (med en glob (!) på taket), övernattningsrum, promenadvägar, nya tomter för byggnation.

Roligast för oss "lantisar" var förstås att träffa en massa känt folk. Modellen var också kul, fast jag känner att det där med globen på taket är fantasilöst och bara too much.  Men... so what... som vi säger på ren svenska idag, huvudsaken är att det händer nåt!

På landsbygden är man nöjd med enkla nöjen. Har aldrig hört talas om "Harriet med sällskap" förut och inte heller Grynkorvens dag, men man har ju inte roligare än man gör sig.

Den här lilla lappen fick vi i handen av lanthandlar'n idag;) 

På mina morgonrundor i soluppgången går jag dagligen förbi denna solrosvägg. Grannfrun M är så duktig med sina blommor och sår årligen många sorter inomhus i köket. Ständigt finns ett blomsterland för hennes eget höga nöjes skull, vilket vi andra också njuter av (övriga blommor döljs just nu av högt gräs). Detta år slog hon på stort och sådde även solrosor utefter hela lagårdsväggen. Det är bedövande vackert. Vill ha, vill ha, vill ha... Måste komma ihåg att så tidigt till våren utefter vårt hjorthägn. 

Igår tog jag helt apropå bilen till en plats jag inte besökt på över 20 år. Hoppades få en bild på blommande ljung i massor. Jag vet att det var lite sent för detta, men när ljungen blommade som mest hade jag annat att tänka på. Målet var en mosse som förr var helt översållad av ljung. Anblicken av den i full blom sitter på min näthinna än idag.

Den smala och slingriga skogsvägen var sig precis lik i minsta detalj.

Men säg den lycka som varar för evigt. Tyvärr var området runt mossen helt igenväxt av sly. Och ljungens blomning var förbi. Jag gav upp hoppet om bilden jag tänkt mig. Plötsligt stod jag mållös, men fick annat istället.

Hittade istället denna damm på hemvägen. Ny för mig, men förvisso med några år på nacken. Det finns massor av nyanlagda dammar i vår omgivning. Varje bonde med självaktning gräver en sådan (det ger visst bidrag också..). För naturens återhämtning har detta blivit en god investering. Fågel- och djurliv har ökat. Och så är det ju så vackert.

Inspirerad av morgonens Vilda Västern-äventyr var jag inte svår att hejda när hundarna och jag var på utflykt i ett helt annat ärende. Bilen bromsade praktiskt taget av sig själv när vi passerade en av hagarna där vår bondes boskap går. Att jag är fascinerad och intresserad av boskap i allmänhet och maffiga tjurar i synnerhet är väl ett understatement.

Bilderna talar i övrigt för sig själva. 

Denna pojke kallas för Skogshuggar'n för att han blev född uppe i skogen, berättade bonden när vi sågs.

Ooops, vad skådar mitt norra öga!

En boskapshjord om 50 djur på vandring  har just grötat ihop sig då de nått en gård de inte känner igen. Ser inte så många ut här, men jag räknade.

I gryningen strövade en boskapshjord bestående av femtio djur fram emot grannstället på andra sidan bäcken. Hjorden var definitivt på fel plats i livet och förflyttade sig ovanligt raskt. En boskapshjord i rörelse är imponerande och med den farten utgjorde de en potentiell fara. Då vår grannbonde har uppemot hundra djur spridda i olika hagar på bygden ringde jag honom genast. Han satt mitt i frukosten och kom fort i byxorna.

Under väntetiden studerade jag hur ledartjuren ”basen för basset” nästan inne på gårdsplanen hos grannstället faktiskt vände sin hjord. Han motade bort dem som var närmast efter honom och hur signalerna sedan spreds vidare som en kedjereaktion i det långa ledet var obegripligt att förstå, men de vände allihop. Strax var de på återtåg mot skogen varifrån de kommit. Vår bonde konstaterade genast att de inte var hans men gick ändå ut för att schasa hem dem.

De hörde hemma på gården bakom skogen. Efter bara några handklappningar var hjorden igång i flytande trav. Det var mäktigt och vackert, och dånade i marken som från en buffelhjord.

Undrar just om det är det hösten som gör djuren oroliga? Kanske är det fler än fåglarna som drivs av vandringsinstinkter? Älgarna vandrar ju om hösten, varför inte boskap – om dom kommer åt?

Har minskat ett hekto till. Vad är väl det när man har mycket att ta av... kan man tycka. Men jag är glad att dels hålla vikten och att inte gå upp igen, så för mig är det bara glädjande med ytterligare minskning, liten eller stor.

Detta sporrade mig att gå ännu längre idag. Traskade på i en och en halv timme i mitt nya friska tempo. Tappade räkningen på sträckans längd.

Målet var en flock rasrena hereforddjur, amkor och kalvar, som jag absolut ville ha lite bilder på.

Det kan även bli en liten runda separat med hundarna senare. Men nu ska vi ut och mäta upp den nya kanarievoljären...

Efter två muggar cappuccino och någon timmes  fotobehandling äntligen dags att lägga ut en bildsvit från dagens biltur i närmaste grannskapet. Husbonden visste precis vad jag behövde!

"Vi bor på landet

jag tror vi kan det

och vi behövde

en gris i stian... "

Fritt ur Bröderna Djups hit för Länge Längesedan. Dom var förresten ifrån våra trakter här i Skaraborg.

Jag ÄLSKAR grisar. Är så vackert med frigående nassar.

Minns med glädje min farmartid,

då jag födde upp ett antal kullar.

... och svalan - kom med.

Rapstid förgyller landskapet!

Sågen där vi hämtar kutterspån till marsvinen.

Verkar välfyllt i högen, dags att hamstra för ett år.