Gamla hus är bra byggda. Denna ruin visades i bloggen den 14 december 2007 HÄR som fallfärdigt ruckel (bild nedan). Tiden går och husen står. Märkvärdigt vad sega de är. Prima virke och träplugg istället för spik gör nog att de klarar vad som helst.

Denna ruin går jag förbi dagligen. Varje gång jag kommer runt skogsdungen hoppas jag att det ska ha fallit... men, neejdå. Vägrar ge upp liksom.

Dagens marknadsäventyr kostade oss 1500 kr. Allt precis lika nödvändigt ;-) Tack vare Husbonden fick vi med både köksknivar och ett dammsugarmunstycke till Lilla Huset. Samt var sin munkjacka, väst och t-shirt till Husbonden och broderad denimskjorta till mig.

Men… det bästa av allt… mina flätade livremmar som knarrar så hemtrevligt. Samt rara minimala pengapungar att sätta däruppå. Såna där som bara rymmer det nödvändigaste som kontokort, körkort och hopvikta sedlar. Dem har jag längtat efter. Två storlekar för olika ändamål.

Jag är vägrar nämligen att bära handväska. Den är stöldbegärlig, dinglar, är i vägen och riskerar att glömmas. Oftast har jag väst med många fickor men vill ha full kontroll även lättklädda sommardagar då till och med en väst känns varm. Magväska innehas, som nödfall, men är ful – särskilt om magen putar ut av sig själv innan. Och plånbok i bakfickan är inte att tänka på… ficktjuvsrisk.

Mina nya små pengapungar sitter diskret, nära kroppen, framtill, helst gömt under kläder och går ej att slita loss hur som helst. Wow.

 ----------------

Men… man ska inte tro att man kan filma för att man har en kamera som kan…

Söndagens landvinningar med hästarna kunde ej appliceras på dagens marknadsbesök. Eller så hade jag bara haft nybörjartur.

Nu hade jag mixtrat med bildstorlek och filmen blev hur suddig som helst. Oanvändbart. Har kämpat länge nog för i kväll. Nå… övning ger färdighet. Man får traggla på.

Ett sista inlägg ur hästperspektiv. För denna gång. Men det är varken första eller sista gången det skrivs om hästar här. En så lyckad dag måste ju dokumenteras grundligt. Ovan: Shirehingsten Zeke igen.

Lindar (9 år) i härlig trav med flygande man och svans så som nordsvenskar hava för sed. En svensk lantras.

Zeke ännu en gång. Som balsam för mitt ryggskott.

Grannbyns utställning med knabstrupper lockade. Nya kameran hoppade av glädje i väskan. Inte kunde jag göra den besviken. Slängde med Väninnan på en kvick utflykt… bara så där. Jag gillar hästar. Jag visste att knabstruppern finns och att den är prickig (skrev t.ex om Maverick HÄR).

Knabstruppern är lite speciell. Knabstruppern är både en ras och en färg. Den har sitt ursprung i Danmark med anor från 1800-talet. Används till rid- och sporthäst, körning, lite western och cirkus. Färgen som minst sagt är speciell heter tigrerad, INTE prickig. En senare tolkning till benämningen sägs vara att "jaguar heter 'tigre' på spanska".

För knabstruppern föreskrivs ingen bestämd storlek men man vill helst att den ligger mellan 148 - 165 cm i mankhöjd. En lång rad olika hästraser godtas för inkorsning.
Antal hästar i Sverige: C:a 120 registrerade. Många fler har importerats tidigare. C:a 20 ston i avel/år. 7 godkända avelshingstar, varav en är dansk och finns tillgänglig via fryst semin.

Den som vill veta mer om knabstruppern kan läsa HÄR. Där finns sidor om historik och tigerfärg. Mycket intressant.

Bilder: Överst t.h Gil-Galad (Sillen), huvuden fr.v Stavsdals Prinzenskiold och Vivax. Övriga namn saknas.

Misslyckades idag totalt med den nya externa hårddisken. Ansluten blev den, men backupen funkade inte som tänkt. Det som såg så lätt ut...! Jag som äntligen skulle spara undan alla bilder och dokument på SÄKERT sätt. Ajajaj.

Den jobbade snällt ett bra tag och stoppade sen med det förhatliga ordet ERROR. Backup-loggen visade en lång lista med error och skipped om vartannat. Hjärtat fastnade i halsgropen för en stund. När ska man kunna tömma kameran? Den börjar bli full.

Bestämde mig sen för att avlägsna allt som kom in fel och LÄSA MANUALEN innan jag fortsätter. Ta allt i rätt ordning. Man kan ju alltid bränna en CD så länge. Hade hoppats slippa det.

--------- 

Nåja… Kvällen ägnades istället åt att surfa omkring på Googles Maps som inte bara är kartor utan även satellitfoto. Man ser allt som finns runtomkring och kan dra till Saharaöknen om så önskas.

Tittade på vårt ställe, vänners ställen, följde gamla skogsstigar där vi gått mycket med hundarna, surfade längs bäckar och vägar. Helt onyttigt. Mår väldigt bra av att flyta ut i onyttigheter ibland. Bara för nöjes skull.

Hoppas bloggens läsare prövat detta. Annars är det dags. Man skriver in ett känt sökord i närheten, typ kyrka eller samhälle. Jag brukar starta med karta för att orientera mig och hamna rätt, annars är det inte kul om man plumsar i en stor sjö och inte vet var man tar sig upp. När jag hittat rätt slår jag över till satellitbild och drar omkring, och zoomar in när jag vill titta närmare på nåt.

Bilden visar MINA vägar där jag brukar tuffa fram på mina grusvägsrace, bland åkrar och ängar samt en del skogsområden. Tror att bilderna tas om morgnarna för att slippa ovidkommande trafik och redskap på åkrarna för det syns inget sådant.

Bubblar vidare uppiggad av kvällens möte med Byns FOTOKLUBB. En liten samling på åtta tappra själar kom till första mötet efter start för att diskutera inriktning och olika önskemål med klubbens verksamhet. Ett tjugotal har anmält intresse. Målet är ett hundratal…

Rätt tuffa personer för övrigt. Alla hade mål i mun och tog för sig. Undrar hur det går om någon försynt och blyg människa ansluter sig?

Konstföreningens lokal som lånats ekade tyvärr så vi knappt hörde vad vi själva sa eller tänkte. Första önskemålet blev därför en ny lokal. Vi jämförde kameror förstås. Okunniga (som jag) ställde frågor till de mer erfarna. I samlingen finns bl.a en yrkesfotograf med en kamera för 40 papp så där finns kunskap att hämta.

Några har höga ambitioner. Andra (som jag) är glada om vi vet vad kameran gör. Men utställning siktar vi på, redan till hösten om jag hörde rätt. Och almanacka till nästa år. Jajamän! Kanske man kan tänka sig att någon bild i denna kommer att föreställa en fågel… hehe.

Till nästa möte ska var och en ta med en bild, vilken som helst. Härifrån blir det nog som vanligt… en fågel. De andra kommer att tröttna på fåglar ganska snart, gissar jag. 

---------------------

Bilderna föreställer EBBA GRÖN, vår allra första gröna, dotter eller son, efter Helmut. Den spar vi på.

Att det skulle bli grönt såg vi redan när den hoppade ur boet. Sen bleknade färgen till grått, för att nu slå ut i full grönska.