Den 22 september skrev jag ett par inlägg om vår jägargranne som i mitt tycke bär sig tokigt åt. Har nämligen helt andra förebilder när det gäller detta släkte. Min absoluta idol är Egon, en underbart snäll och medkännande jägare som älskar djur och natur och som med åren blivit mycket kunnig på området.  Han är inte bara jägare utan även viltvårdare.

Egon anlade en viltdamm långt innan detta blev populärt och bidragsberättigat. Han har fött upp änder, fasaner och tjäder, det senare kräver sin man för det är väldigt svårt. Egon har också lett viltvårdskurser och få kan berätta så inlevelsefullt och kunnigt om djur och natur. Egon är enligt min mening en idealisk jägarförebild och jag hoppas att han genom sina kurser och sin person inspirerat många till samma inställning.

Undra på att jag höjer på ögonbrynen när man tvingas bo granne med en ”hejdundrande” prick som inte kan hålla skjutfingret i styr när naturen bjuder på skådespel.

Häromdagen såg jag Bläckfisken Ollie på tv. Det engelska programmet Djurgalen rycker ut till djur som inte mår riktigt bra i sina miljöer. Denna gång hos Ollie som mest satt och tryckte helt overksam i sitt akvarium.

Jag kom in i handlingen när akvariet (kanske hade det också blivit större?) fyllts med ”roliga leksaker” passande en bläckfisk. Stora grejer: som en genomskinlig plastboll och något som mest påminde om ett hus av legobitar, allt betydligt större än Ollie själv och i grälla färger.

Det var fantastiskt att se Ollie få nytt liv av detta. Han seglade omkring och plockade med sina leksaker, lyfte dem och kramade om den stora bollen, öppnade den och blev över huvud taget mer aktiv. Familjen gladdes och skrattade och var rent lyckliga över Ollies tillfrisknande. Och fast jag knappt kan se vad som är bak och fram på en bläckfisk gladdes jag med Ollie och fick en tår i ögat. Jag tyckte faktiskt att han verkade glad.

Bäst passa på medan ögonfröjden varar. Nu är vi inne på slutklämmen. I växthuset mognar tomater och gurka till oss, marsvinen och fåglarna.

Gullriset är tacksamt. Växer frodigt, sprider sig bra, samlar massor av bin. Känns som en riktigt gammeldags trädgårdsväxt. En sån som man alltid ser i gamla ödeträdgårdar.

En rudbeckia. Finns många sorter. Vi är inga botaniker, vi har dem enbart för glädje och ögonfröjd. Samlar lapparna som följer med för att komma ihåg, och hittar dem sen inte när vi behöver. Vi älskar perenner och många av dem blommar långt in på hösten - min favoritårstid.

... och en rudbeckia till.  

Precis när jag kom ut på farstun fanns denna molnformation på himlen. Den hann upplösas något medan jag sprang in efter kameran, men jag tycker fortfarande den är lik en utsträckt hand. Eller... är det Guds hand?

Vad lär man sig av detta? Ha ständigt kameran nära kroppen!

Ser fortfarande ladusvalor flyga runt husen. Det vackra vädret håller dem kvar.

Ser inte fram mot deras flyttning. Tänk att de ska ända till Afrika. Jag ville gärna ha dem kvar i ladan över vintern. Tänk om det vore möjligt… man kunde kanske utfodra med mjölmask… eller ha en odling av fluglarver t.ex

Det är vådliga strapatser de ger sig ut på varje år och rent märkligt. Jag mår inte bra av detta. Samlar mig för att klara flytten...

Enligt Sveriges Ornitologiska Förening stryker omkring 80 procent med under sitt första flyttningsår. Efter torkår i Afrika är det färre fåglar som återkommer. Sommarens ungar reparerar förlusterna. Ladusvalor har ofta två kullar, hinner ibland med tre. De flyttar nu till mellersta och södra Afrika, en sträcka på 10 000 km (!). Av 500 miljoner flyttande fåglar via södra Sverige återkommer endast 100 miljoner.

En ladusvala (hirundo rustica) flyttar och flyger med en fart av 150 km/dag. Dagflyttande fåglar startar redan i gryningen, ofta i flock, normalt med en hastighet av ca 35 km/h. I flock skyddar de sig mot bl.a rovfåglar. Under tidig eftermiddag avbryter dagflyttarna sin resa mot söder för att äta och vila. På så sätt orkar de flyga vidare nästa dag.

Det sägs att det är den explosiva födotillgången av insekter här under de nordiska somrarna som lockar. Personligen tror jag flyttningen ligger nedärvd i deras gener sedan årmiljoner. De kunde ju annars inte gissa att det finns så mycket insekter just här i norr.

De flyttar nu i september, reser drygt 2 mån, vistas i Afrika 3,5 mån, reser hemåt drygt 2 mån och återkommer i början av maj för häckning i 4 mån.

Jag vill inte, vill inte, vill inte ... att de ska åka.

Hösten känns igen. För mig är detta vackert. Mjölke.

Se där ja... ett av de första.

Aspelöv och lindelöv och skogen full av nötter...

Kremla

Grinden

Härliga höstskog. Mjukt och välkomnande.

En längre tid har en handikappad koltrastunge synts smyga omkring i vår trädgård. Han är väldigt orädd, har väl inget annat val än att lita på oss. Han syns ofta sent, sent i skymningen. Kanske äter han sina maskar då i skydd av mörkret? 

Tyvärr kan han inte flyga, inte heller hoppa särskilt högt eller långt. Kanske är det något inre fel... Han kan inte komma åt nyponen i buskarna. Kan inte komma upp i grenverket för att skydda sig. Det kommer tyvärr att gå åt pipan för honom när det blir kallt på marken.

Stackars liten. Tills dess får han gärna vistas i vår trädgård. Hundarna är snälla och låter den vara. Han går knappt undan när vi går i hans väg. Avvaktar på ett avstånd av en-två meter och smyger sedan stillsamt in i häckarna.

Om det är nåt jag är bra på så är det att fly från plikterna. Numera. Har tidigare alltid varit den plikttrogna typen, aldrig påbörja nåt nytt förrän det tråkiga och nödvändiga är slutfört. Kan man tänka sig nåt tråkigare...

Nu har jag lärt mig konsten.

När sjuka datorn skrevs ut från sjukhuset deppade jag över allt som försvunnit, allt jobb som låg framför, allt, allt, allt... Men nu smiter jag och gör nåt roligt istället. Griper tillfället i flykten. När jag stängde om fåglarna i kväll var septemberkvällen efter dagens regn och rusk så vacker att jag la på en rem och hämtade kameran.

Skadda kallas fenomenet i västsverige....

... och det är alldeles gratis....

... och precis utanför knuten.