Innan bloggen stänger för underhåll skyndar jag mig att lägga in några färska bilder på marsvinen frossande i grönt.

Alice, nio månader gammal.

Mahogny (Maggan), Wilma och Bibbi. 

Knatte, störst av allihop;) Mahogny är vackert.

Äntligen. Ett helt års höbehov för marsvinen är tryggat.

Skördat under värmeböljan i juni, under bästa möjliga förhållanden. 20 löspressade balar ligger nu på loftet i Fågelhuset och sprider en underbar doft. Det finns inget ljuvligare än att jobba med fint hö.

Äter sju små marsvin verkligen så mycket på ett år, kan man undra. Jo, det är nog så det. 15 balar har jag räknat med, åsså några extra för att det var så fin kvalitét. Man vet ju inte hur det blir nästa år.

Han heter Fnykis efter den fnysning han undslapp sig vid födseln. Jag hann fram precis lagom för att hjälpa honom ur fosterhinnorna, då jag såg att två stora syskon redan var dödfödda.

Mamman mådde inte bra. Han sökte värme hos henne så länge han kunde och försökte dia. Men hon blev sämre och gick inte att rädda, trots en tur till veterinär.

Stackars lille Fnykis, sååå vacker men ensam i hela världen!

En svår tid inleddes för oss båda. 

Fnykis matades varannan timme med 1 ml åt gången. Försökte med allt jag läst i utmärkta skrifter.  Han stod still i vikt länge, gick lite upp och ner, men mest var det oro i tre veckor. Han åt ibland för mycket, fick kolik, fick kol, vi försökte med fast föda men det tog tid innan vi kom på knepen.

Alla goda råd följdes och butikshyllorna granskades i varje vrå. Inget förblev oprövat. Sojagrädde var bra i tidigt skede. Havremustvällingen blev senare den verkliga vändningen.

Maggan och Malin som delade bostad med Fnykis mamma satt med resta hår i nacken när hon dog. De kände att något hemskt hade hänt. Fnykis sökte tröst hos dem, de var inte ovänliga men det dröjde innan han kom dem nära. Han hade i alla fall sällskap av två snälla  men villrådiga tanter.

Han mådde lite bättre när han fick sitt lakan. Malin förbarmade sig . -Vill du ha lite värme och tröst, tycktes hon säga.

Vändningen kom när han fick grillvanten till sovsäck. Där bodde han i två dygn och hämtade sig. Aptiten ökade, koliken försvann. Malin la sig ibland PÅ vanten och jag var riktigt förskräckt. Hon visste förstås vad hon gjorde.

Fnykis idag, ett år och tuff. Han bor med pappa Kurrekluck och farbror Knatte. Har haft sina duster med pappa och sen dess är det Fnykis som regerar i bostaden.

Det jag mest minns från förra midsommar när vi samlades  hos oss var matningen av Fnykis, en alldeles nyfödd marsvinskille som mist både mor och syskon vid födseln. Han skulle matas varannan timme och vi hade just då ingen kläm på vad han tyckte om eller vad som skulle passa. Vikten gick upp och ned som en jojo och detta upptog hela mitt sinne.

Till slut fixade det sig och nu är han en kaxig kille som bor med pappa och farbror och hävdar sig väl. Honom kunde man bara inte sälja.

Har tyvärr inget nytaget foto på Fnykis, måste repareras.

Dags för mina små flickor att komma med i bloggen.

Bara för att jag älskar dom så mycket.

               Wilma och Bibbi

              Mahogny (Maggan) och Alice

De bor allihop tillsammans och trivs mycket bra med detta. Marsvin är väldigt sociala djur. Maggan är äldst, blir tre år till jul, och Alice är yngst, bara sju månader och dotter till Bibbi.

Till varje lägenhet i deras höghus sitter små namnskyltar som denna i glas och ram med storlek 9 x 7 cm. Det är ännu ett led i min känsla för dem som små hästar vilket jag tidigare skrivit om i bloggen. Där finns även ett citat från en lundaprofessor som visat att marsvin står närmare hästen än vad mus och råtta gör.

De tre pojkarna Kurrekluck, Knatte och Fnykis poserar en annan gång.

Passar på att visa en bild på vårt trevånings höghus där mina sju "hästar" dvs. marsvinen bor inne på kontoret.  Störtmysigt sällskap att höra höprassel och morotsgnag bakom ryggen när man tragglar som värst. Väninnan tycker det är så mysigt så hon har tingat en plats på övervåningen i sitt nästa liv.

Lyckades alltså få städat hos de små vännerna i går trots dunkande tandvärk. Det finns inget så mysigt som att se de små vännerna trivas i renbäddad miljö.

Att mockning hos marsvin kan vara så trevligt! En härlig doft av stall. Häststall. Mumma för en gammal hästtjej som med ens är åtskilliga decennier tillbaka i tiden. Tonår. Storrutig skjorta och jeans gör illusionen perfekt.
Med hö i håret och spån i ärmlinningen är jag i en annan värld, en god och trygg värld, en värld av drömmar, hårt lantbruksarbete, stampande hovar och frustningar, körning med häst på åkrar och fält, doften från sadlar och selar och …. (åh, så stark jag var på den tiden – en 50-kilos mjölkflaska var ingenting..).
Marsvinsstall luktar således häststall. Så klart, med samma matvanor; morötter, hö, havre, pellets, äpplen, knäckebröd och gräs.
Ungarna föds färdiga (bilden), precis som hästföl, äter gräs/hö redan 4 timmar gamla. Duktiga på bocksprång och bakutsparkar är de också.
Skämdes ett tag för att ha marsvin – vid -60. Är nog surrogat för de hästar jag aldrig haft råd att äga. Nu har jag desto fler - sju i stallet. De bor i eget "höghus" inne på kontoret. Höprassel natten lång.
Döm om min oförställda glädje när jag läste nya rön om att marsvin genetiskt står närmare hästen än råttan och musen. Det var väl det jag tänkte!
Citat av lundaprofessorn Ulfur Arnason:
”Icke-gnagare bland de högre däggdjuren (ex. häst, ko, rovdjur) ansluter sig i detta fall till den gren på vilken marsvinet sitter. Med detta träd som utgångspunkt kan man säga att marsvinet står icke-gnagare närmare än vad mus/råtta gör.”

... i bloggen ville Bibbi vara. Det kan jag ju inte neka henne.
Bilden från i somras när hon var dräktig, vilket bl.a resulterade i vår Alice.