Att ge gnagare nåt rejält att gnaga på måste vara det mest rätta man kan göra. Tänker jag. Marsvinen Vera & Sally älskar att gnaga barken av unga rönnstammar. När de är riktigt sugna går det undan. När 'virket' är nyfällt är det tydligen som allra saftigast. På bara en halvtimme hade de redan kommit långt. De två pinnarna på 1-2 cm tjocka och 2-3 dm långa skalades helt under ett dygn. Undra på att jag kallar dem 'bävrar' ibland.

Måste vara massor av nyttiga vitaminer och annat i grenarna. Trevlig ersättning mot sommarens gröngräs. Men de är noga med sorten, det ska vara rönn! Asp har vi prövat och ytterligare något, men det finns inget som går upp emot rönn. Då får de rönn, basta. Efter några dagar är pinnarna ordentligt utnyttjade som på sista bilden ovan.

Marsvinens tänder växer oavbrutet och de behöver något att nöta ned dem med. Inte alltför mjukt hö lär vara tillfyllest, men det här tror jag mest på. Särskilt när de är så förtjusta. Bilden med de små 'stockarna' i solen ger mig vårkänslor.

"Influensan utan influensa" har lämnat kroppen. Tror jag kan kalla mig friskförklarad. Pustar ut och kommer igen...

"De äro mycket muntra, gör icke annat än äter, leker och sofver. Värderar högt persilja, kastar vatten i hvarje ögonblick. Ett litet skri hos dem är tecken till plåga; en liten grymtning tecken till nöje."

Ett citat gällande marsvinen ur Brehms Djurens Lif från slutet av 1800-talet, som jag gärna upprepar. Beskrivningen av dessa sociala och levnadsglada djur är på pricken likt.

Sedan hundarna dog ut för oss håller Vera och Sally ställningarna som varma och mjuka kramisar. På grund av ovan nämnda vanor vistas de i hage - med underlägg - när det är dags för rörelsefrihet på golvet. I går när solen sken trodde jag de skulle sätta värde på värmen, men de satt helst i skuggan. Det vet man ju hur besvärande starkt solljuset känns i februari...! Så efter idogt kringluffande under kvittriga grymtningar visste de var bästa platsen var.

Har jag nämnt hagen förut, tro. En egenhändigt gjord historia, av fågelnät. Extremt flexibel, passar var som helst. Kan bli till vinkel eller långsmalt rektangulär likaväl som kvadratisk. Tillverkad i moduler som hålls samman med nyckelringar för maximal vikvinkel. Och när den ställs undan är den inte större än en av modulerna - helt ihopvikt.

Nu är ju marsvinen mer släkt med hästar och kor än med möss och råttor (enligt lundaprofessorn Ulfur Arnasson), men jag kommer ändå att tänka på följande:

"Titta - en ängel, utbrast musen när han såg en fladdermus."

Tog mod till mig. Ryckte upp mig. Fattade beslut. Nu ska datorn in på översyn/reparation/ominstallation... what ever. Så länge den fungerar hyggligt är det väldigt lätt att skjuta på 'det onda'. Okej, att den stänger av sig själv emellanåt, och ibland lite väl ofta, men den funkar ju...

Livet gick liksom i stå. Ingen idé att byta routern till en trådlös innan dess. Därmed ingen idé att skaffa en 'padda'. Inte heller laptop. Stilleståndet var ett faktum. Man väntade på kraschen för att själv slippa ta tag. Säkerhetskopieringar var uppföljda, allt var redo. Men jag ville inte. Tänkte på besväret med alla program som skulle in på nytt, blääh.

Behovet av ny router pockade på. Sen är ju julen särdeles lämpad för att installera program. Och i morse stängde datorn av sig två gånger på raken direkt efter starten! Då slog jag till. Ringde datadoktorn som just nu råkade ha väldigt gott om tid. Proppen ur och iväg...

Oåterkalleligen skrivs nu och en tid framöver blogginlägg från Husbondens dator. Dramatiskt... som om det var en en big deal. Man är både bortskämd med och ångestfylld inför tekniken.

-----------------

För övrigt konstateras att Vera Marsvin troligen är blind. Har sett det blå blänket i pupillerna en tid, och undrat... men är det refexer från lampan eller...? Nu är det konstaterat, hon ÄR blå (grumlig?) i ögonen. Och det rätt rejält. Blind, eller starr... eller nåt. Marsvin har i övrigt utmärkta sinnen, hörsel, lukt, känsel - och hon mår prima.  Svårtestat... viftar jag med handen för att kolla om hon ser känner hon ju både vinddrag och lukt. Känns inte heller nödvändigt att veta.

Vera och Sally gläds åt vistelse på golvet. Inget är som att få slå bakut i frihet med de rosa fotsulorna i vädret. Underbar teater för den som är lagd åt det hållet. Man mår verkligen gott av att se de små liven sprätta iväg livligt kvittrande. Tyvärr släpps de inte i riktigt full frihet i hela huset, man är ju rädd om både dem och elkablarna. Och sen vill man ju få in dem när man själv har tänkt sig och inte vänta tills de behagar komma fram under soffan;-)

Hagen är en riktig pärla. En hållbar trotjänare. Egenhändigt tillverkad av fågelnät i åtta moduler hopsatta med nyckelringar så att hagen kan få vilken form som helst, beroende på vilket utrymme som nyttjas. Därtill lätt att vika ihop till en moduls storlek. Man kan göra hagen lång och smal, nästan rund - eller fyrkantig. Avsedd för inomhus bruk, då den inte har tak (mot ormvråk och hök).

Utomhus är inte att tänka på en sån här sommar. Marsvin tål inte att bli våta och kalla om magen. Hagen var ett knåp och ett knep för några år sen, men det var det värt. Om man varit frisk kunde man massproducerat såna där och sålt. Nu får man glädjas åt den som är.  Det gör både vi och de små ”hästarna”.       Klicka för större bilder

Under mina tandäventyr städades fågelhuset av Husbonden. Det blev så fint. Häckningar för risfåglar, kanarier och småfinkar har avbrutits. Dels har kanarierna haft otur, och dels har risfåglarna gjort alldeles tillräckligt. Smärre ombyggnader väntar. Endast nymferna jobbar på ’som vanligt’. Sigge och Isadora ruvar redan på andrakullen. Pärlvit och Rudolph har kelat och gosat alldeles förskräckligt och har lagt ett nytt ägg trots att deras ungar inte lämnat holken än. Men idag… kom den förste. 

Sussies fot har läkt finfint. Det var den lilla nymfan som skadat sig så eländigt att vi under några dramatiska dygn befarade hennes fortsatta liv. Hon rör sig nu obehindrat, som det tycks. Och håller inte längre upp foten. Innersta tån som var sårig har läkt och… förkortats. Den långa tån används till gripning igen - ibland. Men det tog sina modiga två och en halv månad. Så roligt för henne.

Kan inte svära på att precis allt är återställt, men det ser tusan så bra ut. Man ska inte avliva djur innan de fått en riktig chans.

För övrigt har ännu en liten ny film klippt ihop. Om Fnykis – vår lille marsvinspojke som blev moderlös vid födseln och kunde räddas. Tack vare en ’firewire’ kunde värdefulla filmsnuttar efter år av väntan laddas upp och här läggs den filmen upp. Det hände sig vid den tiden - anno 2006.

Bostadsbestyren i fågelhuset pågår och Husbonden gav sig under gårdagens störtregn och stormbyar heroiskt ut och repade fjolårsgräs till fjäderfäna. Det blir mycket mjukare i holkarna än det stela höet. Hoppas nu bara vännerna uppskattar insatsen, gräset ska bara torka lite.

Bostadsbestyr nr 2. Nya lådan till marsvinen är klar. Ännu en heroisk insats av ovan nämnde. Han tog med sig hela dockskåpet till garaget, skar och svetsade ljudligt och kom in i kvällningen med färdig låda på nytt stativ – med hjul. De små bävrarna fick vänta i trygga lådan under natten. Ödsligt och kalt där borta i hörnet.

Flytten skedde idag. Trevligt med sällskap alldeles bredvid datorn. Mer intimt så att säga. Härlig plats med mer dagsljus från fönstret. Unikaboxen för transport och vägning under, lagret med kopieringspapper lite svårtåtkomligt men värt besväret. Klicka för större bilder.

Jodå, de små stack in till lyan under bordsskivan. Ojojoj… vad händer nu? Där låg de någon timme. Sen kom Vera ut för att äta lite och strax tuffade Sally också till sig. Slutligen togs lång siesta efter alla nya intryck - med rosa fotsulor synliga. Det tog på krafterna... Nu knapras det knäckebröd.

Och när man sitter barnvakt var det inte att tänka på PRO:s pubafton i kväll. Måste ju kolla att bävrarna finner sig tillrätta och blir trygga utan att hoppa över kanten i rena skrämseln. Det höga nätet är borttaget, men vi får nog bygga på ett litet skydd i alla fall.

Det gammeldars citatet med den träffande beskrivningen av marsvin hänger med (se bild). Tror jag fann det i Brehms lexikon Djurens liv en gång.

Vännernas Toste äter igen. Inte som före sjukhusvistelsen och den misstänka glasspinnen, men bättre och flera mål om dagen. Bajsar smetigt - hellre det än inget. Lilla maggen tycks ha fått sig en riktig känga.

-----------------------------

Våra marsvin är behandlade med Ivomec allihop. Vera fick i söndags en spruta mot kliande skorvor som plötsligt poppade upp. Då syntes inget på de andra två. Nu har Veras syster Sally liknande sår. Inget att tveka på, alla fick varsin dos av samma medicin.

Någon frågade i kommentar om inget hudskrap gjordes hos veterinären. Joo-då... sakkunskapen skrapade sakkunnigast. Teorin är fortfarande skabb även om inga fynd gjordes där.

Klådan tycks ha upphört, ser inget kliande alls. Däremot blossade en blodig 'motorväg' upp på Veras bakdel dagen efter sprutan (tio cm lång, två cm bred). Hon ser riktigt hudflängd ut. Kolla bilderna, isch...

bakdel                            hals  

Det gör inte särskilt ont, förstår jag. Hon äter som vanligt men är väldigt lugn. Stackars lilla Vera, hoppas det går över. 

---------------------
Mitt läkarbesök gick bra. Alla värden ok. Ett förhöjt levervärde undersöktes extra, men så snart jag tog cortisonet sjönk det drastiskt till det önskvärda. Enligt proverna har inflammationen dämpats just nu.

Berättade för läkaren om det guldbeströdda beröm han fick i kommentarerna till mitt blogginlägg om Remicade. Det tyckte han var roligt.

Maktkamp och revirhävdande pågår i Royal Suite där nymfholkarna kommit upp. Sigge och Isadora valde bostad direkt och den vaktas med näbbar och klor. Sigge är smart, han sitter mest inne i den - säkrast så - tills resten är klara med sina val. Inte dumt alltså.

Pappi och Topsy var också snabba. Gustaf och Rudolph sitter standby uppe på var sina holkar och markerar. Lillis och Isabell har valt en som de nog inte ska använda, det gamla paret har ju aldrig kommit till häckning.

Den sista holken är tom. Kanske har den en sämre plats? Thomas och Sussie verkar väldigt vilsna, frågan är om de till slut tar den överblivna. Eller om vi måste flytta den... dock inget man tar till innan de andra etablerat sig. Det kan störa hela flocken. Hmmm...

Risfåglarna har byggt i sina holkar, både de grå inne hos kanarierna och de vita hos nymferna. Här uträttas storverk varje dag trots köldnäpp på utsidan. Minus 15 två nätter å rad. Både rygg och knän knakar i kylan, men mina vårkänslor består... ännu.

Viss maktkamp följde även hos marsvinen. Det tog två dygn efter hopflyttningen innan 'värsta krisen' släppte, nu stortrivs de. Tanterna höll på integriteten in i det sista. Alice låg som en vakthund vid ett hörn och gjorde små utfall varpå flickorna storskrikande rusade in i de små husen.

Nyfikenheten tog dock överhand. Efter tio minuter var tjejerna ute och spatserade igen, strök så nära Alice de vågade... Nu har hon gett upp och man kan se dem ligga intill varann. Tanterna är märkbart uppiggade, det händer ju nåt. Alla har fått bättre aptit.

Vilka härligt sociala djur marsvin är, de är skapta för flockliv. Vänliga, glada och signalsäkra. Inga djur (eller fåglar) bör leva ensamma. Människan kan aldrig ersätta sällskapet av en artfrände! Att få se och uppleva det sociala spelet mellan dem är nöje nog.