Några dagars vila och sömn gör väl susen. Tröttheten har slagit till med full kraft. Leveranser och planering för fågelhuset tar kraft. Kroniskt trötthetssyndrom kräver sina tributer. Vissa dagar känns lite normala... sen ner igen. Puh...

Att stilla iaktta Lilla Husets nya små barn är lagom sysselsättning. Marsvinsflickorna börjar känna sig hemmastadda och har fått sina miniatyrnaglar klippta.  Ikväll fick höet fyllas på... 'såna där' äter dygnet runt. Förmodligen ett tecken på hälsa.

Popcorns-hoppen är också ett hälsotecken, allmänt känt i marsvinsvärlden. De hoppar rakt upp från stillastående med täta intervaller när de är glada. Kan nog liknas vid vårt spring i benen. De hoppar HÖGT. Och blixtsnabbt. Ändrar också ofta färdriktning i luften och landar med nosen åt ett nytt håll. Bedårande.

Marsvin bildar inte själva c-vitamin vilket får tillföras i kosten varje dag. Vanligen använder vi salladskål, men nykomlingar som inte är vana vid det får brustablett i vattnet. Jo, dom dricker, det har jag sett. Bra. En av dem äter salladskål. Då börjar snart den andra också.

Sally och Vera får de heta. Sally för att hon gillar salladskålen, Vera för att hon just nu föredrar (h)avre - bokstavsvändarlek...  Sådan är jag - det bjuder jag på.

Bara att titta på dessa små pigga kroppar, deras nyfikenhet och livsglädje gör en gott. På morötterna är det t.ex små ursöta mikroskopiska gnagmärken. Visslar och kurrar gör de också - med mycket små röster. Halledo...

Tanterna har hört att det flyttat in några småttingar i 'dockhusets' bottenvåning. Ska bli intressant att se dem sammanföras. Innan dess måste barnen kunna ta för sig och äta av allt, ty tanterna kommer inte att lämna över något av omsorg och respekt. De är på god väg.

Snärjig dag i går. Levererade risfåglar och ett par nymfer till zoohandeln. Inget man gärna tänker på, det är ens små älsklingar allihop. Men en nymfa blev glad, och stannar hos oss till vidare. Glädjestrålande flög han/hon tillbaka till flocken i Royal Suite och välkomnades av kompisarna. En vanställd tå (skada eller från födseln?) var räddningen;-) Den hindrar inte livet ett dugg, men fågeln kan ej säljas till zoobranschen - däremot privat om nån spekulant dyker upp.

Dagens affärer gick nog inte med vinst, vi fyllde samtidigt på lagret med foder och grus. Bilen var mer fullastad hem än bort. Och vi som egentligen ska sluta med lessons sparvpapegojor kom hem med en ny hona. Klokt eller? Jo, en liten kvarbliven Totte måste ha sällskap - ingen fågel ska vara ensam. Hela lessonflocken blev idel öron när nya lilla Tultan visslade "här är jag, finns det några lesson här..?"  "JAA, här är vi" skrek flocken i kör. Hon har nu full koll åt deras håll, medan hon vilar ut efter flytten. (Klickbara bilder)

Även på hästfronten skedde förnyelse, resan medförde också två nya "föl"... förlåt, jag menar marsvinsflickor. Marsvinen är mina "hästar" eftersom de påminner så mycket om sådana. Raringarna är inte många veckor gamla och riktigt trevliga, lätthanterade och sociala redan från början. Virveltyp, denna gång.

Nu bekantar de sig med nya hemmet och maten en tid, sen kan de flytta in till Bibbi och Alice som blivit rätt tantiga och behöver piggas upp. Tyvärr har vi haft några frånfall och färre än tre marsvin ska man inte ha, menar jag. Nu visslar de till varann då och då - tanterna och flickorna. Presentationen är inledd.

Det börjar bli tomt i stallet. Har bara två små 'hästar' kvar, Bibbi och hennes dotter Alice. Den trogne bloggläsaren vet att jag talar om marsvinen, mina surrogat för de hästar jag aldrig haft råd att skaffa. De är ju närmare släkt med hästen än med råttan, säger vetenskapen - se HÄR.

I går dog Wilma knall och fall. Tre timmar efter kvällsutfodringen såg jag henne ligga och "sova" med huvudet i matskålen. Konstigt, tänkte jag när hon såg ovanligt avslappnad ut. Helt utan varningstecken hade hon tydligen fått ett slaganfall, tyst och utan kamp. Hon såg precis ut som om hon vilade, en sån död vi alla önskar oss. Bildkavalkad på Wilma i detta inlägg.

Bibbi och Alice tycktes inte ens ha upptäckt frånfället innan jag plockade bort henne. Nu söker de trygghet hos varann när de märker att Wilma saknas. Så snopet det känns, man brukar ju få en varning.

Lilla dockskåpet på tre våningar rymmer nio marsvin om man vill och som mest hade vi sju samtidigt. Tyvärr lever marsvin inte så länge nuförtiden.

----------------- 

Ängslan och Svarta Malin dog unga i barnsäng, Knatte och Kurrekluck slutade äta vid 2 resp 3 års ålder och fick avlivas, Wilma och Mahogny (Maggan) blev 5 år och lille Fnykis fick avlivas efter en misslyckad kastration med tarmframfall vid 3 års ålder.

Fnykis var min ögonsten som jag räddade till livet vid födseln. Han var vacker, stark och frisk. För att kunna flytta in till flickorna när hans siste rumskompis dog skulle han kastreras...

Tarmen föll ut när han sov narkosen av sig och hann bli skadad av en intrasslad fot vilket var irreparabelt. Jag var otröstlig, grät floder och kunde inte ens skriva om det i bloggen. Trängde bort händelsen så långt det gick. Det hände i april förra året.

Börjar bli dags att skaffa nytt nu, endast flickor i framtiden.  

Lilla Huset har sorg. Marsvinet Mahogny blev allvarligt sjuk för en vecka sen och måste avlivas. Sjuk har hon varit en tid, lilla Maggan, vi har bara undrat hur länge hon skulle hänga med.

Hon började magra av för drygt ett år sen, tappade hår, pälsen blev matt, spenarna torkade och förhornades, hela buken kändes knölig och från luftrören hördes ibland ett pipande. Inga få tecken precis. Men… hon var glad och hade aptit… på livet och maten. Hon var basen för basset i marsvinens bostad, hon klängde ivrigt på nätet när maten kom och så länge hon åt kunde hon hålla vikten. Inte avlivar man ett djur med sådan livslust!

Så länge åldringarna med glädje och förväntan ser fram mot frukost och kvällsmat och tampas med grannarna är det inte dags. Man fick smörja spenarna och ha lite extra äldreomsorg bara. Men vi har varit redo. Så när hon vid en ålder av 5 år och 3 månader plötsligt en kväll slutade äta var det ingen återvändo. Nu ligger hon i "bårhuset" (frysen) i väntan på begravningsväder.

Visst är det tomt för oss med bara tre "rådisar" kvar, men det är nog inget mot vad dom kände. Vilsna är ordet, när ledaren var borta. Vem ska nu ropa efter maten? Vem ska gå fram först och ta gurkan?

Snart kommer en av dem att bli ny ledare efter ett tag. Alice ligger bra till, gissar jag, men det får framtiden utvisa. Och nån gång skaffar jag ett nytt mahognyfärgat släthår, de är så vackra.

Familjeporträttet är taget. Det första någonsin. Fr.v Mahogny (vard. Maggan), 5 år, Wilma, 4 år, Alice, 3 år och Bibbi (Alices mamma), 4 år. Har längtat efter familjebild på dem, men dragit mig för detta då jag inte trodde de skulle sitta stilla tillräckligt. Husbonden tillkallades och hundarna följde spektaklet. Men se... de satt så snällt hela tiden (dock lite undrande i blicken). Har mamma sagt det så... Bibbi är tryggheten själv men Wilma blev snart lite lätt på foten.

 Julgalten, Fnykis och Kurrekluck

Spån i huv'et... hade vi fram tills nu. Sågverkskris = kutterspånskris. Inte fattade vi såpass förrän man sa det rent ut till oss. Men då… åharreguud… MARSVINEN…!!! Vad ska dom ligga på?

Hoppade som hastigast in till Bysågen där vi köper i lösvikt, självplock ;-) Vi var lite lata i somras och tog bara ETT lass för halva behovet. Tänkte… vi hämtar mer i höst. Men si det blev inget väder att hämta i, bara regn och rusk med spånhögen under bar himmel. Nu stod vi där med vår tvättade hals och förbannade vår lättja från i somras. Nu fattade vi att mängder av hästägare stod i samma situation…!!! Till hästar går det åt lass i mass. Gulp.

Wilma myser i spånen.

------

Bysågens jättehög var borta… De hade en pytteliten nykuttrad hög som Husbonden fick löfte på. Up, up and away… efter inköpsrundan, på med overallen och iväg med min bil för att packa i säckar. Den andra bilen, den ende med dragkrok, var på reparation! Under tiden blev den klar, bort och hämta, hem efter kärran där ena bromsen låst sig, sparka, slå, lirka och iväg efter våra 13 säckar. Vilket slit! Vi brukar vara två om saken men han uppoffrade sig ädelmodigt för små grynen hemma i dockhuset som nu kan fortsätta tryna gott i spånen. Hela våren.

--------

Maggan, Bibbi och Alice tackar Husbonden för insatsen.

Marsvinens vinterhö är bärgat.

Hö är en känslig historia och expertpanelens kännarminer obetalbara. Fjolårets hö som kändes fint från början visade sig snart innehålla maskrosor som fröade och annat ogräs som dammade och vete sjutton om inte loftets miljoner malar kom därifrån också. Vi har aldrig haft mal där förut. Fram på vårkanten var höet dammigare än dammigast och skitjobbigt för alla berörda.

Vårdtagarna vägrade och jag mådde illa av att servera sämre hö. Inte mögligt eller så, bara inte bra nog.

Sommarens skörd var inget vidare. Hur skulle det gå för våra inneboende? Köpte nyligen tio balar av årets skörd på samma gård i ren desperation. Det var kanske välbärgat nån gång i somras men doften fanns inte och produkten höll inte för expertpanelens utlåtande. Med kännarmin rynkades det på näsan och ratades. Matte blev ännu mer desperat.

Ringde en gård där vi köpt några år tidigare. Hämtade en bal som test och det var så vackert; grönt och doftande. Det får bära eller brista… detta MÅSTE de äta av… tänkte jag. Och se, höet fann äntligen nåd hos kännarna. Höhöhö, skrattade kanaljerna och myste ikapp;-)

Bums iväg för inköp av sju hårdpressade balar till. Innan hästägarna skulle köpa det. Vi hade tur med vädret för regnet höll upp under färden både dit och hem, samt under uppbärandet på loftet. Precis när vi fått in bil och släpkärra vräkte det ner igen. Lyckat.

Det ska nu bli mysigt att se dem tumla runt i det goa höet och lyssna till prasslet om vinterkvällarna. Hö är basföda för marsvin och mycket viktigt för deras hälsa. Får ringa återbud till en tredje gård som jag hade på kroken ifall, ifall. 

 

Besöket hos bilprovningen var mindre lyckat. En tvåa. Nåt med kraftfördelningen av bromsarna mellan fram och bak. Låter komplicerat. Tur det finns skickliga reparatörer på orten. Uschligt att behöva lägga en avgift till på ombesiktningen också. "Det är billigt i jämförelse med andra länder", sa bilprovaren. Ha, tänkte jag. Har dom ens bilprovning där då? Svårt att tänka mig en fungerande sådan i Berlusconis Italien, t.ex

Här ligger lilla Maggan under skalpellen för en enveten varböld. Trodde först det var en vanlig talgböld. Ja, såna är vanligt förekommande och ofarliga på marsvin och kaniner. När den självsprack försökte jag klämma ut den själv en tid men det ville aldrig läka. Så det blev ett besök hos Favoritveterinären i Byhålan. Sövning av marsvin är en känslig historia, det får INTE bli för starkt, då vaknar de aldrig igen.

Sövningen gick bra, varbölden skars bort och Maggan sov ännu innnanför jackan när vi kom hem, vad är väl bättre än mattes kroppsvärme efter sövning. Egen uppvakningshörna i flickornas lägenhet med närhet till kompisarna behövdes väl. Hon låg på en vetbed och med ännu en vetbed ovanpå. Jag fick också skäl att tända höstens första brasa i kaminen så vi mådde bra allihop.

Efter fyra timmar vaknade hon upp, skitsur för separationen. Tuggade lite på en gurka och ett höstrå och trodde hon var redo för sitt vanliga liv... nähähäedå... när utbrytningen misslyckats kröp hon under vetbeden igen och tjurade. Somnade förstås som hon så väl behövde och fick ytterligare krafter. Till kvällen var hon inne hos vännerna igen, deltog i samlingen kring nyrepat gräs men det är klart att det tar sin tid för återhämtning.