Utlovade häromdagen ett litet bildspel på den lilla familjeidyllen när Robin och Filly leker "mamma-pappa-barn" med sin förstfödda bebis. Bilderna blev så bra så jag var bara tvungen att visa dem. Blev klart nu i kväll. Det är den rödorange som är pappa Robin, men det framgår väl. Här kommer de:

En fyrbent robot, vid namn Cheetah, geparden, har satt nytt hastighetsrekord för robotar som tar sig fram med ben på land. Rekordet är 29 km/tim. Förra rekordet, 21 km/tim, hölls av en tvåbent robot 1989. Båda robotarna är ’amerikaner’ och har utvecklats i Boston med stöd av den amerikanska försvarsmakten.

Har man alltså tänkt att framtida krig ska utkämpas av robotar som i vilket dataspel som helst? Har lekstugan tagit över helt?

Fick genast livaktiga visioner om hur vi ska hämnas på dem som ska förse oss med vårdrobotar istället för mänsklig personal på ålderdomshemmen. Vi ska naturligtvis köra med robotarna så till den grad att de springer ihjäl sig: Hämta det och det! Nej, andra hållet! Spring fortare, fortare… tills säkringarna får kortslutning och de faller i hög.

Var börjar man…? Sitter här med tårar i ögonen och bara pustar ut. Kompisen var på avstämningsmöte hos läkaren idag. För ansökan om permanent sjukersättning. Och det gick bra. Hon ringde nu och berättade. Läkaren hade förberett sig. Han var påläst! Insatt! Hade kollat hela sjukhistorien och förstod! Han var även insatt i sjukdomen ME/CFS G93.3! Han insåg att hon är höggradigt utmattad och fullkomligt i botten! Han till och med SÅG att hon hade huvudvärk! Ja, han förstod allt. Han ska skriva ett ”vattentätt” utlåtande, som han sa.

Med på mötet var SOC som kallat till mötet. Och FK-handläggaren. Den sistnämnda obstruerade in i det sista. Hon föreslog en resa till Göteborg för en OM-diagnostisering hos Gottfriesmottagningen, ”för det hade ju gått så lång tid”... och ”det handlar ju om JURIDIKEN”. För att göra en lång historia kort så jävlades hon in i det sista. (Varför? Vad får en lokal FK-handläggare ut av detta? Utlopp för elakhet?)

Mötet varade en timme och Kompisen kände hela tiden läkarens stöd. Hon skulle ”inte behöva utredas mer” (tack) och ”inte OM-diagnostiseras” (tack) ”allt var ju klart” (tack, tack).

- Vad krävs nu att det ska stå i utlåtandet? frågade han FK-handläggaren.

- Det måste ju stå att hon inte kan arbeta för ALL ÖVERSKÅDLIG FRAMTID.

- Jaha. Då har jag programmerat in det, svarade han lugnt.

Till slut ville läkaren träffa Kompisen en stund ensam. Han var så tröstande och medkännande för vad hon fått utstå alla dessa år, så att jag fick rysningar när hon berättade. Han skulle jobba snabbt men ändå vara noggrann, och skriva ett sjukintyg för lång tid – så det inte finns något glapp. Han tyckte det var bra att vi hade hållit hennes SGI vid liv genom överklaganden ”för det är inte många som orkar det”. Men han behövde träffa henne en gång till för en undersökning, en formsak. Han hade hela ärendet klart för sig.

- Nu tycker jag du ska åka hem och lägga dig i flera timmar, för det behöver du, sa han och höll om henne.

Undra på att mina tårar rinner...

Så långt är allt bra. Ett steg på RÄTT väg. Men inget är färdigt förrän det är färdigt, som vi brukar säga. Luttrade som vi äro.

Första (och kanske enda…?) kanarieungen har hoppat ut idag. Rena familjeidyllen utspelades för våra ögon när Filly och Robin turades om i omsorger om Lillen. De var så bedårande att det gjorde lite ont i hjärtat. Tog en hel serie bilder som jag ska sätta ihop till ett bildspel vid tillfälle. En halv dag senare hade ungen avancerat till nästa nivå, en meter upp.               Klicka för större bilder.

Nu när vi inte har så många kanarieungar att följa känns det lite snopet när över tjugo risfågelungar ligger gömda och osynliga för oss inne i holkarna. Man vill ju så gärna se - och ta del. Men risfåglarna ruvar på sina hemligheter därinne. Ofta sitter en förälder i holköppningen för att mota den nyfikne (bilder). Visst kan vi lyfta på locket och kika, men vi vill faktiskt inte störa. Och nu när ungarna snart är flygfärdiga kan de fara ut i rena skrämseln. Nej, så gör man inte! Vi får ge oss till tåls.

Nymfhonan Sussie använder sin skadade fot lite mer. Hon nyper inte lika ofta i den. Och när hon landar på holktaken för att vila går hon lite på foten. Goda tecken.

Hennes Thomas gör varje morgon en så kallad holkrunda. Han är så avundsjuk och nyfiken på de andras ungar att han susar runt till den ena holken efter den andra. Han passar på när föräldrarna är ute och tankar mat. Då sitter han på taket och kikar ner i hålet medan han pratar vänligt med grannarnas barn. Han skulle ju haft egna barn vid den här tiden, men klarade inte att fullfölja häckningen när Sussie skadade sig och det blev så tokigt. Framåt kvällen blir han så harmonisk och sitter med sin Sussie på hennes favoritplats (bild). Stackars små vänner.

För en stund sen orkade jag inte ens förmå mig till dagens inlägg. Nu, efter kvällens ruggiga krimdeckare, är jag tvungen att skriva av mig. Annars kan jag inte somna i natt. Brrr. En legal "avskrivning"... hehe.

Lilla Huset har en ny kriminalfavorit, kommissarie Banks. För att han är så mänsklig, och hygglig mot sin personal. Tyvärr medföljde några halsskärningar med kvällens avsnitt… huuuuh.  Nu är jag igång, så icke ett ord mer om dessa. Bort, bort, bort. Förpassas härmed till Glömskans Dal. Flyr in till fåglarnas värld.

Våren kom av sig lite idag. Fem minus i morse. Dammen som var på väg att tina upp fick en ny isskorpa. Stackars små fiskar därnere, vad de får vänta. Och kolstrasten som höll en ljuvlig konsert i går morse, långa drillar utan pauser, har varit tyst. Undra på det.

Klicka för större bilder

Tog dåliga bilder av nymfungar i holkarna i morse. Fem ungar hos Sigge och Isadora, två hos Gustaf och Lili. Pappi och Topsy hade också några små fjunungar men båda föräldrarna låg kvar och vaktade. Lika bra det för fotandet gick uschligt. Knepigt värre att stå på stege och trassla in kamera och huvud under holklock alldeles intill taket…! Hur jag än försökte ville inte den rätta skärpan infinna sig.

Vårens enda kanarieunge är snart redo att hoppa. När alla andra flickor slarvat med sina familjebildningar är fjolårsungen Filly den enda som lyckats mata upp en enda unge. Hon och Robin turas om och ungen kikar nu blygt över bokanten. Man blir alldeles varm om hjärteroten när det funkar.

Esther som tjuvstartade på golvet vid nyår har just lämnat sitt andra bo utan resultat. Hennes 'make' Hugo deppar när han är sysslolös, inga ungar som behöver hans hjälp. Paret var alldeles för duktiga förra året, de gick liksom inte att hejda. Sånt straffar sig.

Tuvalisa ligger på ett antal ägg, i skyddat boende i en trång bokorg. Verkar vara allvar denna gång, hon är koncentrerad. Hoppas hon får lön för mödan.

Flörtis har kläckt en unge i sitt andra bo. Det var hon som i fjol räddade livet på en övergiven unge, Parveln. Nu är det ombytta roller, han matar och månar om sin ruvande fostermor. Kanske är det han som är fadern? Nu hålls tummarna för att det lyckas där. Knack, knack... ta i trä...

I risfågelholkarna skriks det högljutt efter mat och föräldrarna gnor. Några holkar har så många som sju-åtta ungar och de växer så det knakar. Har jag sagt det förut? Det förtjänar att upprepas. Risfåglarna är såå duktiga föräldrar.  

Kan inte riktigt lämna Kompisens överklagande till FK bakom mig innan jag fått ut det i bloggen. Vad vi nu överklagar är sjukintygsperioden 1/5-7/8 2011. Det har ’yttrats’ och ’besvärats’ och haft sig tills det nu är på väg in som överklagande till förvaltningsrätten. Skarpt läge.

Försäkringskassan gör numera ett separat ärende av varje sjukintyg – trots att allt har gått i en enda följd i sju år. Nästa period är 8/8 2011 – 29/2 2012 (Fk är inte så noga med logiken, en rätt dom tar sig). Snart är det även dags för den perioden att överklagas till förvaltningsrätten. Allt för att fullständigt slita sönder de sjuka som vidhåller rätten till sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst) och vägrar låta sig utförsäkras (nollas).

För att inte tala om vad det kostar samhället med alla dessa småärenden till förvaltningsrätten. FK räknar kallt med att folk tröttnar och kliver av tåget på vägen för att leva på släkt och vänner.

Vi tycker att Försäkringskassan blivit allt mer jävlig och ondsint, vilket förtjänar offentlighetens ljus.

FK har alltså omprövat nämnda beslut, och står fast vid avslag på 100% sjukpenning för ovan nämnda period. Under motivering anges beträffande läkarens intyg följande: ”Under aktivitetsbegräsningar anges att du inte orkar arbeta. Klarar inte 25% arbete på kontor, sittande arbete. Tröttheten gör dig totalt slut efter 2 timmars arbete. Vila efter arbete är tvunget. Vidare anges att du inte orkar mobilisera krafter och har nedsatt koncentrationsförmåga. Läkaren bedömer att du inte kommer att återfå din arbetsförmåga.

I denna nya genomgång bedömer Försäkringskassan att din arbetsförmåga inte är nedsatt med minst en fjärdedel sett mot den reguljära arbetsmarknaden.

Under aktivitetsbegränsningar finns inte angivet hur omfattande din funktionsbegränsning är, inte heller vilka arbetsuppgifter/aktiviteter som du inte klarar.”

Här hävdar vi att FK medvetet trixar med ordförståelse och därmed diskriminerar sjuka människor vilka redan på förhand är i beroendeställning och därmed i underläge. FK påstår vidare att intygen är ”för gamla”. Läkarintyget skrevs en vecka före aktuell sjukperiod.

Intyget är utfärdat inför sjukperioden som följde direkt på en 16 månader lång arbetsförmågebedömning under RESAM-gruppen där representanter för både AF och FK ingick. AL var nära kollaps och beordrades därför av RESAM att sluta och sjukskriva sig på 100% - för att vila.

FK motiverar avslaget så: ”arbetsförmågebedömningen inte räcker som stöd för sjukpenning”.  Undra på att man blir himmelsblå förb—nad. Vi hävdar i överklagandet till förvaltningsrätten att ”FK använder en bedömningsmetod som man själv inte anser adekvat. Ty, om FK använder en arbetsförmågebedömning för att bedöma arbetsförmågan så ska väl FK självklart ta med resultatet i bedömningen av arbetsförmågan.”

Vi skriver också att FK fattat beslutet på otillräcklig grund – försöka duger. I ett standardutskick som når alla sjukskrivna står nämligen följande: ”Det kan innebära att vi tar kontakt med dig, din arbetsgivare eller din läkare för att begära in de uppgifter som saknas. Det gör vi för att vi ska kunna fatta beslut i ditt ärende.”

FK klagar ideligen på att intygen är fel eller otillräckliga eller för gamla eller saknar värde. Ändå har de under sju års tid inte tagit en enda kontakt med läkaren för att få bättre underlag. Inte någonsin. Ingen skrivelse. Inget enda telefonsamtal. Inte en enda utredande hand för att man ska kunna fatta beslut. Trots att FK ansett att underlagen varit otillräckliga har beslut fattats. Gång på gång. Så även nu. Därför hävdar vi att beslutet i fråga är fattat på otillräcklig grund.

Fick AL då vila? Nej, jakten intensifierades med kortare perioder! Hon remitterades felaktigt till MMR och sjukgymnastik. Kollapsade hos Carema som felaktigt tog emot henne, då hennes diagnos ME/CFS G93.3 inte är godkänd för MMR, varför Carema fått svidande kritik av Patientnämnden samt av Hälso- och sjukvårdsnämnden. Fast det hjälper ju inte AL.

Sjukgymnasten intygar i journal följande: ”det finns ingen specifik sjukgymnastisk behandling eller träning som visat sig ha effekt på ME/CFS tillsammans med fibromyalgi och därför påbörjas ingen terapi.”

Långt värre, men det ska ut i cyberrymden! Har tidigare skrivit om AL:s långdragna pina. För den som vill uppdatera sig i saken finns att läsa HÄR, HÄR och HÄR.

Och... nej! Jag är ingen sjukkonsult eller sakkunnig. AL kan gången här och leder mig rätt. Jag är bara en 'skrivande tjänare' för hennes skull. En grej jag kan bidra med för att göra en väns plågor lite lindrigare. Fortsättning följer väl.

Ojdå, tuppade visst av en stund efter Antikrundan. Några chokladbitar ska väl ge lite energi för ett inlägg så här strax före läggdags. Hann med en stund i solen efter lunch innan det var dags för PRO-cirkeln. Märkligt vad livsandarna vaknar till liv i vårljuset. Ormvråkarna seglade ropande omkring i återseendets glädje. Och gåsflockarna flyger åter över oss - som om de aldrig varit borta. Almanackan är tom, och nu ska här njutas.

Sussie är aningen mer alert efter sin skada. Hon lämnar oftare sitt gömsle för att delta i flocklivet. Men foten irriterar henne väldigt... Dumma fot, tycks hon säga och pillar ofta på den. Ena tån ser lite svart ut på bilderna, hoppas det ser värre ut än det är. Kanske får vi fånga in henne för att studera i närbild. Hon har hittat en ny viloplats ovanpå en tom holk, där hon ostörd kan sätta ner foten.           Klicka för större bilder.

Sista lasset med stockar nådde vedbacken idag. Grannen kom med traktorn och hjälpte till. Husbonden har slitit klart med allt som var 'inom räckhåll' men detta träd hade hamnat uppe på berget. Alltför långt för att ta med mannakraft. Stammen kapades i flera delar och kördes hem. Skönt.

Grannens fru ringdes in för avslutande kaffepaus med byskvaller och hon kom strax farandes per bil. Samtalsämnen saknas aldrig... Vägföreningens väl och ve är ett kärt ämne, särskilt så här i tjällossningen. Vår vägbit (fotot) hör till de bättre. Värre är det en bit bort med djupa spår i leran. Ja, så djupa att bilen riskerar bli hängande på mittsträngen. Måtte det snart rätta till sig.

Äggröra med prinskorv blev dagens hastigt påkomna lunch och sen blev Husbonden så inspirerad att han kubbade upp även de sista stockarna. Kvar är nu "bara" klyvning och stapling innan Stora Vårtorken sätter in.

Fiskdammen tinar försiktigt trots nio plusgrader. Isen blev tydligen megatjock under kort men intensiv köldperiod. Där nere under isen syns guldfiskarna endast som en röd massa. Stillsamma i halvdvala. Och ja... vi har sett dem röra sig.          Klicka för större bilder

För övrigt är Kompisens överklagande klart. Skrev merparten i går medan adrenalinet pumpade på i ren ilska över försäkringskassans oförskämdheter. Blev så rosenrasande vred att jag fick avbryta mitt i. Tappade koncentrationen halvvägs. Tillsammans redde Kompisen och jag ut virrvarret idag och skrivelsen kunde bli klar. Ska nog återkomma i bloggen om Fk:s senaste obstruktioner. De är mer än lovligt ondsinta nu, vill jag påstå.