De rangliga knallgula rudbeckiorna är en verklig sensommarfröjd. De blommar länge och måste alltid bindas upp. Det har hänt att korna smakat på dem över stängslet, men just nu är hagen tom. Kanske får de blomma färdigt innan korna är tillbaka. Annars bjuder vi gärna.

Helt underbart hö till marsvinen är bärgat, det vill säga hemkört från vår höleverantör. Man kan alltid lita på bästa möjliga kvalitet där - i förhållande till vädret alltså. I år var det ljuvligt. Grönt och väldoftande på loftet, så som man vill ha höet. Det tyckte marsvinen också.

Skulle ju fota tomaterna på buske i växthuset… Hinner inte innan Trädgårdsmästar'n plockat av dem. Nu står de framme i fruktfat på köksbordet. Äter dem som äpplen, rena frosseriet. Självgjort är välgjort, heter det ju.

Det mest nostalgiska av söndagens nostalgitripp var besöket på gården där jag tillbringade tonårens somrar. Vi skulle bara titta och ta lite bilder – innan lagården är helt riven. Och gjorde så. När jag ser gården kommer minnena från stampande hovar med tunga hölass eller när jag selade hästen för något arbete på åkrar och fält, när jag tvättade honom med Lux tvålflingor eller red ut för nöjes skull. Tänk så snällt av dem att jag fick låna hästen så.

Lagårdshörnet där vi vattnade korna när de kom hem för mjölkning i lagården fotade jag också. Hönshuset, verkstan, kålrotskällaren minns jag väl. Och alla gånger man pressat in hö på rännet... Och vad hör hemma här om inte några gamla bilder på den goaste och snällaste hästen i världen - Pojken som jag döpte om honom till.

Men det blev ännu trevligare... Folket var hemma och vi blev inbjudna på visning, minnesprat och kaffe. Att bondfamiljen jag umgicks med och hjälpte för 50 år sen - Rut, Hilmer och Håkan – var avlidna visste jag innan. Men nu fick jag chans att lära känna änkan efter denne Håkan och hennes sambo. Jo, jag har skickat julkort och så… men aldrig träffat. Ändå var det som vi kände varann. En sån värme och gästfrihet får man leta efter. Jag kunde fota ur gamla vältummade Önneredsboken. Ja, vi utbytte till och med mailadresser.

Att man skulle bli lite tagen av alltihop kände jag inte då, det kommer nu efteråt. Tiden där inträffade i en betydelsefull ålder för mig och blev avgörande för vägvalet – att flytta ifrån Göteborg och ut på landsbygden.

Man kan inte fatta att det gått ett halvt sekel sedan jag höll på med hästen och korna där. Mamma Mia. Att storstan trängt sig ända inpå knuten visste jag också. Och har följt till en del när mina föräldrar byggde villa på sommarstugetomten. Dessa små rester av fiskar- och bondefolkets bostäder ligger som små öar av kulturminnen inträngda av lyxbyggen – det är ju vid kusten.

Innan vi anträdde hemfärden gick turen till Önnereds Brygga. Ville ha egna bilder från platsen där vi rodde över kvigorna till Lilla Rösö för sommarbete. Och likaledes hämtade hem dem när hösten nalkades. Då blev det spralliga promenader hem till gården med hoppande kvigor i grimskaften. Vilka tider…   Och vilken dag...!

Har drömt om att se Gudrun Sjödéns kläder LIVE. Och prova. Kataloger har samlats, frestelser har lockat – jag har inte orkat. Nu bar det av. Butiken hade söndagsöppet. Egen matsäck med smörgås o kaffe. Rena lyxen! Stannar var och när man vill med trevlig utsikt. Slipper köer, letande och inte minst… utgifter. Dem lade jag hos Gudrun Sjödén istället och hemförde trevligt byte i fräck färgglad tygkasse från Göteborg.  

Efter 40 års bortovaro har stan byggts om. Man litar på fotografiska minnet. Det blir knepigt. Gator är inte längre farbara från önskvärt håll. Efter några försök att billedes attackera innerstan kunde vi Allén utan och innan.

Första försöket en avfart för tidigt. Riiing! Oj, akta spårvagnsspåren! Runda Trädgårdsföreningen och in i Allén igen. Andra försöket rätt, men ett konstspektakel hindrade parkering på tänkt plats – åter till Allén. 

Tredje gången gillt, till P-huset. Vid Kopparmärra* till fots åkte gps-en fram; glömt gatuadressen S Larmgatan. Saluhallen var riktmärket. 

Gudrun Sjödén motsvarade förväntningarna. Valde två ’artistrockar’, en klänning/tunika med djupa fickor som kan bäras till långbyxor (ett måste!) samt en parkas i underbart material. Lila med grönt foder! Liiite djärvt…

*  “Kopparmärra” är ingen märr av koppar, utan en hingst i bronslegering. Smeknamnet är ett utslag av göteborgshumorn. (Ryttaren Karl IX, först känd som Hertig Karl, var kung av Sverige 1604-1611.)

Sen ville jag till Carnegie Sockerbruk. Av fyra skäl: 1) det är pampigt, anrikt och vackert, 2) haft stor industriell betydelse, 3) egna minnen därifrån och att 4) det står kvar.

I yngre tonåren åkte jag med bonden Håkan på traktorn till Carnegie Porterbruk* i Klippan för att hämta mäsk till korna. Mäsk är en biprodukt vid öltillverkning, ett näringsrikt och smakligt foder. En upplevelse att ha varit i detta anrika industrikomplex medan det ännu var i bruk.

När tillverkningen upphört fick jag andra ärenden dit. Gamla industrilokaler hyrdes ut till småföretag (typ, industrihotell) och dåvarande svärfar Bror hade sin Mekaniska Verkstad där. Många ärenden dit medan den mäktiga Älvsborgsbron vid hamninloppet byggdes och invigdes 1966. (933 meter lång hängbro, stadens andra stora överfart till Hisingen). I verkstan gjorde jag min första egna nyckel – rent hantverk. (Föga anade jag då en kommande utbildning till verktygsmakare på 1990-talet.) Kort sagt; jag ville se detta igen. Efter rundtur intogs kaffe och medhavda mackor i bilen vid kajen. Lyxigt med utsikt över båttrafik, oljecisterner och massor av trut!

Så många intryck att suga på till vintern. Men resan var inte slut här. Fortsättning följer...

*  D Carnegie & Co AB är ett av Sveriges äldsta varumärken. Företaget grundades 1803 i Göteborg av skotten David Carnegie d.ä David Carnegie d.y kom som 17-åring till farbroderns verksamhet i Göteborg. Köpte  Lorentska porter- och sockerbruken vid Klippan - då Göteborgs största industriföretag. 1938 såldes Carnegiebryggeriet vidare till Pripp & Lyckholm, sedermera Carlsberg Sverige som än idag tillverkar en ölsort (porter) under namnet Carnegie. (På senare tid har namnet mest figurerat med Investment Bank - en annan historia och trist sådan rakt igenom. Inte värd att orda om.)

”Ett-sex-nio-sju-två-sex”. Ett telefonnummer som fastnat i hjärnan. Det gick till faster Sigrid (eg. pappas faster) och gamlafarmor Josefina Charlotta som bodde i en rymlig våning i centrala Göteborg. Så rymlig att även farfar och farmor bodde där en tid när jag var liten.

Sten Sturegatan 2 var adressen, med Heden på ena sidan, Gamla Ullevi på den andra och Katolska kyrkan rakt i blickfånget från fönstret. En vy jag kan, om man säger så. Skulle känna igen den i sömnen.  Från fönstret sågs också den lummiga och kända bilvägen Allén med sina höga vackra träd - och Polhemsstatyn. På andra sidan av Allén den vackra och rofyllda oasen Trädgårdsföreningen – en av Europas bäst bevarade 1800-talsparker med bl.a det stora Palmhuset. Inte konstigt att familjealbumet har många bilder på mig – just där.

Här har många jular firats, här blev jag friserad av faster 'frisörskan', här sov jag över många gånger när mamma och pappa skulle ut och roa sig. Från mjölkaffären något kvarter bort hämtades mjölk och grädde på glasflaskor och farfar lärde mig hur man kärnar sitt eget smör. Han visade hur man kunde göra knäckäpplen på vedspisen, eh gasspisen (förstås) i köket och här slet vi under stoj och glam sönder dockan Anna-Pia. På Heden strax intill togs de första stapplande skridskoskären – tvåskärigt.

Allt var sig likt - 60 år senare. I går var jag där igen. Inte i lägenheten gu’bevars, men den minns jag knivskarpt ändå. Med både serveringsgång, matsal, jungfrukammare och separat köksingång från bakgården. Nä, jag ville ha egna bilder på portgången, bakgården och trapphuset. Ringde på hos ett av namnen.

- Hej, jag bodde här som liten. Jag skulle gärna vilja komma in och se porten och gården. Kan du hjälpa mig med det? ... åh, tack så väldigt mycket! Bzzzzz, lät det när porten låstes upp - Sesam öppna dig.

Portgången var lika vacker som jag mindes. Bakgården i samma blekgula nyans. Men modernare. Och med planteringar. Från portgången ledde en trappa och dörr in till trapphuset - vilket tyvärr inte var sig likt.

Den breda svängda marmortrappan var borta. Och i det luftiga schakt som förr gav rymd och elegans ända upp till fjärde våningen - stod nu en hiss… Den smala - fortfarande svängda, men inte hälften så eleganta - trappan ledde upp till dörren jag kände så väl. Tog en bild för minnet ändå.  En nostalgitripp.

Men orsaken till göteborgsresan var ju en helt annan. Fortsättning följer…

Nu är det mörkare kvällar, minsann. Sensommarn är på gång. Sommaraktiviteterna kanske dämpas en aning. Allvaret gjorde sig påmint som t.ex full tvättkorg, betalda räkningar som bara ligger i hög, lite storkok som behöver göras osv. Verkligheten drar igång. Plötsligt övermanades jag av trötthet och tog semester från sommarlovet :-) Som vi har snärjt omkring och haft 'upplevelser' så kändes det befogat... för någon dag. Nåja, inte värre än att tvättkorgen nu är tom igen.

På tal om arbetsuppgifter så vill jag dela med mig av en film på rar papegoja, en goffin, som är så finurlig och duktig. Hitade denna på YouTube där hon utför den ena svåra uppgiften på den andra. Hellegod, så rar.

En helt underbar dag igår ute vid Vänern  – vikingarnas innanhav. Besök hos vännerna i Årnäs - en heldag. Sex hundar ville ut och strax var vi på långpromenad ut mot Rivenäs med fantastiskt vacker natur. Ögat kunde inte få nog. Det ena vackra motivet på det andra. Härliga hällar, förstås inte som Bohuslän men en liknande känsla. Äntligen kom alltså landkrabborna iväg och fick se Stort Vatten. Tänk att kunna skutta (nåja…) mellan stenar och berghällar och känna att gummisulorna gav fast grepp. Lite som i ungdomens dar. Tack snälla, för att vi fick störa i garagerenoveringen!

Dagskärs fyr anades vid horisonten. Och strax trodde vi att man såg Värmlandsnäs allraminst, men tji fick vi… det var hägringar. Sakkunskapen hade talat, vännerna vet vad de talar om. Fastnade på foto gjorde de också, så hägringar det var. Kinnekulles bekanta silhuett anas på en bild, Läckö slott framträder vid delförstoring långt, långt bort genom en glipa i naturen.

Hade bara lillkameran med vilken fick öva ordentligt. Många sköna bilder med hem som minne. Men inte en dag utan strul… När vi kom till bäverns gnagda stammar och en bäverhydda i bruk tog batteriet slut. Hade precis tagit de sista bilderna när det pep till och kameran stängde av sig. Hemma fick jag en smärre chock. Det var inte bara batteriet… Som bilderna såg ut trodde jag kameran hade gått sönder. Hälften av bilderna perfekta. Hälften suddiga. Jättesuddiga!

Bävrarna har tydligen ökat i antal, sägs det. Gott. Alltid något. Egendomligt att denna hydda (i sämsta tänkbara ljus) som är i fullt bruk ligger i strandkanten uppemot en flitigt använd gångväg där även hundar flanerar förbi. Bävern har en flitigt använd stig rakt över gångvägen. En bild visar hur den går ner i vattnet på samma sida som hyddan ligger.

Photoshop rätade upp det mesta till ’användbart skick’ – inte mer. Hela kvällen vid datorn undrade jag vad som hänt. Vid senare felsökning visade sig att jag vid något tillfälle kommit åt ett vred så att bilderna togs med en s.k ”effekt”. Nämligen SOFT. Bilderna var alltså inte bara suddiga, de var SOFTADE! Håhå jaja…

Det krävdes ett snäpp extra autokontrast, två snäpp mörkare justering och två extra snäpp skärpa för att bilderna skulle bli användbara. Puh… ratten är återställd och kameran är tack-o-lov hel.

- Klockan 21.00 är de här. Kom bara!

Cecilia var säker på sin sak. Och med bara 15 min. bilresa var det värt ett försök. Jojomän, man kunde ställt klockan efter de små liven. Tur hade man, inte mindre än sex igelkottar tillsammans på filmen - en hel familj. Så många hade inte varit framme samtidigt förut. Rena kotterierna... 

När skymningen föll tassande de fram ur vrårna i prasslande markvegetation. Försiktigt vädrade de faran över, ibland frös de till inför en främmande doft, för att i nästa stund ta för sig av framdukade läckerheter så att skålarna skramlade. Trafikbuller i tätorten var de (tyvärr) vana vid. Trafiken blir ju ofta deras död.

Värdfamiljen tog tackamt emot tillfället att hjälpa till med utfodringen och har följt de små knattarna som växer fort. Pannkakor älskas av alla djur. Här fanns även bröd, potatis och kattmat. Det knastrar härligt när de begärligt tuggar i sig.

Särskilt roligt tycker jag det är att studera det sociala spelet individerna emellan. Som hur mamman lägger bredsidan till med lätt resta taggar när ungen gör försök att dia eller tränga sig fram. Likadant mellan ungarna.

Man må betänka att detta gamla urtidsdjur är 65 miljoner år gammalt. Ett av världens nu levande äldsta utridsdjur. Nu minskar de oroväckande i antal. Så förfärligt att människans framfart kanske ska utrota ett djur som överlevt både mammutarna och den sabeltandade tigern. Skäms på oss!

Filmen laddas upp till YouTube i arla morgonstund (2 tim och 20 min!). Om kvällarna hackar internetanslutningen betänkligt. Och i skrivande stund landade en ung häger på 'hjorthägnet' utanför kontorsfönstret. En kort visit, han såg mig förstås.

Matnyttiga länkar med fakta om igenkotten läggs ut omedelbart nedanför filmen.

http://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/efterlysning-har-du-sett-en-igelkott

http://www2.naturskyddsforeningen.se/natur-och-miljo/djur-och-natur/vilda-grannar/igelkottar/

http://www.djurskyddetgotland.se/kotte/artikel.html

Massor att se på Västgötadagen hos Essunga hembygdsförening. Imponerad av fyndig ”äggtransportör Columbus” i ”Sylvis affär”. Stapelbara runda 20-fack i plåt. Förstår att den var patentsökt på sin tid. Målad glad design bevarad!  

Tjusad av rustika hästskulpturer i första hand inte originella utan självklara attribut till de gamla lantbruksredskapen, skildrade av Harald Svensson (kulturpristagare 2006 i Vara kommun, död 2010). Han tillverkade miniatyrer i trä av såmaskiner, plogar, vältar, harvar, mjölkkärror samt olika modeller av åkevagnar – en riktig kulturgärning.

Större skulpturer med motorsåg inför våra ögon - och öron - där och då. Bert Davidsson gjorde t.ex kommunens adelsmärke ’bron över Nossan’ samt figur föreställande riksbekante trubaduren Evert Ljusberg, vilken uppträdde där och faktiskt fick skulpturen i gåva.

Myste lite över veteranerna Ford, Morris Minor (-61) och Televerksduetten (-60). Besökarna suckade nostalgiskt: ”på den tiden såg man i alla fall skillnad på bilmärkena”. Instämmer.

Lotte-Majas stuga fotades, vilken var bebodd till 1926. ”Låt ditt öra lyssna till visheten – och böj ditt hjärta till klokheten” sa en bonad där. Blir alltid varm inombords vid åsynen av gamla lador och lagårdsinredningar – därför tvungen att kika in i mesula-ladan. Smedjan var igång hela dagen och visade tjärbränning. Osigt värre…

Lilla Huset är nu med i tre hembygdsföreningar. Symboliska avgifter för värdefullt ideellt kulturarbete. Köpte därtill samtliga årshäften (18 st) för 500 kronor. Värdefull dokumentation över hembygdens svunna tider.

För första gången sen starten för sex år sen besöktes idag Kyrkliga Syföreningens Trivselträff för pensionärer och daglediga på Krumbo. Bjöds på lätt lunch under trevliga timmar! Varför har vi inte gått dit tidigare?

Telefonen funkar igen. Trodde ett tag att Telia dragit ur proppen för gott för att tvinga oss över till mobilnätet. Men fasta telefonin ska tydligen tuffa på ett tag till. Hela socknen var utslagen, ingen vet varför. Dålig info är signifikativt för tiden vi lever i.     Tre dagar fyllda av intryck.