Ena stunden torr och fin…  I nästa stund plaskvåt… eh, fattar inte hur det alls kunde bära till.

Hade just satt upp buntar med havre och älggräs i fågelvoljärerna. Städade undan gamla strån från marken. Måste väl ha tagit ett steg bakåt, för i nästa sekund landade ena foten rakt i fåglarnas badkar. Med ett plask. Med ens väldigt våt… hela jag. Jisses vad det stänkte!

Badkaret gled. Sökte återfå balansen med nytt steg åt sidan. Rakt i nästa badkar. Som också gled. Splash! Ny dusch över hela mig. Sjöblöt. Borta vid garaget undrar Husbonden över konstiga läten från voljärerna.

Hur i all världen kan man bli så våt av vattnet i små platta badkar?

Samlade ihop benen. Det rann på insidan jeansen. Trosorna var våta. Ena foten ska vi inte tala om. Om sandalen sa det schwop, schwop när jag rörde mig. Rena turen att jag inte fläkte mig.

Då det knappast kunde bli värre slutfördes arbetet som nästan var klart före klädbytet. Det mesta skulle väl torka snabbt i kvällssolen. 

Om stödstrumpor är svåra att dra av i vanliga fall så är VÅTA stödstrumpor näst intill omöjliga. När det väl lyckats såg jag hur sandalens lädersula färgat ena strumpan ROSTRÖD. Igång med tvättmaskinen också. Med förtvätt för säkerhets skull. De är åter vita som snö. Undras om sandalen torkat tills i morgon…

Lägger ut två dåliga mobilbilder på vårt älggräsställe - ett hav med dessa av fåglarna så åtrådda växter.

I två dagar har tröskorna kört så det ryker på fälten runt oss. Det murrar från alla håll. Man kan inte ta miste på vad som är i görningen. Nu bärgas de gula vackra fälten och doften av spannmål sprider sig i nejden. Det luktar gott. Här är ganska platt och man ser många igång samtidigt på olika håll.

På 1960-70-talen ägde bonden en eller kanske två kärror som fylldes. Dessa kördes i tur och ordning till lagercentralen där man stod i kö med traktorerna. För att sen åka tillbaka och fortsätta tröskandet. En frustrerande väntan ifall torkperioden var på upphällningen.

Nu är det stort pådrag. Här har tre traktorer med enorma kärror servat en tröska i skytteltrafik. Ofta körs det hem till gården för egen lagring. Inga köer i väntan. Många torkar säden själva och kan sälja vid bästa pris. Utveckling. Enorma belopp ligger i maskinparken som används en begränsad period på året.

1994 var ju den där torra sommaren vi alla minns. Då sågs många tröskor utan hytt. För att klara långa dagar där uppe i solgasset spände många upp enorma solparasoller över sig. Riktigt färggrant blev det.

Förr låg stubbåkrarna gula och vackra till långt inpå hösten innan plöjningen tog vid. Helt underbart att gå promenader på lite nya platser. Då sådde man inte förrän till våren. Nu hinner man knappt få av skörden innan plogen vänder åkrarna till svarta dystra fält igen. Bråttom, bråttom. Enda trösten för oss åskådare är att höstsådden medför ny grönska innan vintern.

När fjärilarna uteblivit har man fått glädjas åt humlorna som vissa dagar varit väldigt många. Ett flertal arter dessutom, konstaterades det i flera dagar. När jag skulle till att fota dem fanns bara de två vanliga arterna. Sent ska syndar’n vakna. Orkar faktiskt inte leta upp artnamnen just nu.

För övrigt tycker jag mänskligheten ska sluta skämta om att ”humlan egentligen inte borde kunna flyga” för att den har för små vingar till sin stora kropp. Humlan är beviset för att mänskliga uträkningar inte är så mycket att lita till. Humlan flyger. Punkt slut.

-----------

Apropå valpbesöket i går ska nämnas att krukan - som de lekte så intensivt med - faktiskt hade haft en planterad växt i sig. De små busfröna nöjde sig inte med att ta en av de tomma krukorna, de valde med omsorg just denna. Ryckte upp plantan som sen inte återfanns... Tömde ut jorden... Sen hade de fixat sig en leksak på egen hand. Spåren efter detta tilltag hittades i dag. Plantan var ingen dyrköpt sak utan faktiskt ett skott som Husbonden tagit i trädgården. Det var då för väl.

Det behövs ingen TV när man har valpar omkring sig. Alltid händer det något som är värt att njuta av. Två fyramånaders västgötaspetsflickor gjorde ett nedslag i Lilla Husets trädgård idag med sin matte. Det gick knappt att föra ett ordnat samtal, om jag säger så. Koncentrationen skingrades hela tiden av de små ljuvliga tjejerna som var fulla av livslust, upptäckarglädje och hyss. I sin allra bästa ålder. Vi satt mest och tittade på föreställningen. Skrattade, pekade och kommenterade om vartannat.

De drog in i buskagen och kom ut med barkbitar och växtdelar. Som roade en stund. En kasserad slangbit från dammens renare drogs ut på gräsmattan. Jordtorvor och pinnar lockade några minuter. Hela tiden sporrande varann i upptäckarlusten. En plastkruka från växthuset var rolig väldigt länge. Mellan spratten läppjades helt hastigt på vatten, togs ett nappatag med varann för att sen vila i typ fyra sekunder. Innan de kom fram till oss för att ta kontakt… eller startade nästa upptåg.

Ja, vi blev omilt nafsade i hälsenor och vader också då och då – det hör till. Och ja, vi lyfte upp och kramade och gosade då och då. Det hör också till. Helt underbara timmar. Som gick fort. När de dragit vidare mot hemmet låg plastkrukan och slangbiten kvar på gäsmattan. De kvarligger tills i morgon.

För övrigt har fågelhuset blivit höststädat. Husbonden började med nymfavdelningen i går när jag blev ”opererad” på Vårdcentralen. Två hudförändringar, ”sannolikt godartade” och ett aterom (krånglande talgkörtel) togs bort, samtliga på ryggen. Idag fortsattes städningen hos finkarna. En underbar dag där fåglarna kunde vara ute hela tiden. Stora Höststädningen är särskilt grundlig med bl.a desinficering av skrymslen och vrår. Fönstertvätt. Och tvätt av ’leksaker’. Det har gått i ett alltså. Mackor och kräm istället för lagad lunch. Viktigast att allt blev klart. Nu ser man i kors...

Bästa Kameran krånglar. Säger ”error” vid start och spegelmekanismen slamrar. Sen fotar den bra en stund, tills nästa gång. Tätt mellan tillbuden. I ett desperat ögonblick lämnades den till butik i Grannbyn för vidarebefordran till Nikon. Men den skulle visst "ligga till på måndag för då kom A som kanske kunde laga den själv”. Lät illavarslande - den skulle ju till Nikon. Fick inget inlämningskvitto! Här borde hjärnan reagerat direkt om den varit med. Fördröjd reaktion. Borde inte fatta beslut av någon sort när hjärntröttheten slagit till.

Hur som helst vaknade hjärnan långsamt. Oron gnagde i själen. Butiken uppsöktes på nytt och kameran hämtades ut igen. Förklarade för killen att inlämningskvitto borde lämnats ut. ”Ni kan bli rånade, råka ut för inbrott eller brand, whatever… och kunden har inget bevis för att kameran ens funnits där. Fundera på saken och lär av misstagen” sa jag – mycket vänligt. Nöjd med att den kära kameran åter låg i min hand. Puh… Helgfriden räddad.

Just nu går kameran bra igen, men det är nog tillfälligt. Nästa gång ombesörjer jag paketsändning själv och har kontroll på skeendet! Jag drar på det tillfälliga avskedet...

KLICKA FÖR STÖRRE BILD     

Sensommaren är avskedstid. Sommarstressen är över, själen går till ro. Vi förbereder oss på vad som väntar. Samlar i ladorna... Går till vila. I går lämnades nymfungarna till zoobranschen. Pussgoa ungar som vi har alltid har kvar lite för länge - för att få njuta av dem;-) Såå glad att jag fick till en go film med dem att spara på. Insamlingen är alltid lika jobbig. Ett företag vi måste samla oss inför, och som medför viss handlingsförlamning innan det är gjort. Lättnaden, när det var gjort, infann sig direkt. Nu planeras höststädningen i fågelhuset. Vädret är med oss denna vecka, vore skönt om även det blev av.

I Göteborg byggs tunnlar överallt… eller snarare under allt ;-) Ser fram emot en ’tunnelsafari’ som vännen L och jag ska göra framöver. Den har vi talat om i tre år. Man måste ju hålla sig à jour med den nya verkligheten. Men idag läggs en restbild ut från resan förra söndagen – från Gnistängstunneln.

Denna känner jag väl sedan 1970-talet, och ville ta en bild under färden. På 'bombplanen'... eller illusionen av dem. I tunneln fanns dåförtiden ett fläktsystem som gav en synvilla av att man överflögs av gamla bombplan därinne i tunneln. Ganska dramatiskt. Det var inte bara min fantasi som skenade där. Fläktarna såg ut som propellerturbiner i par om par, tätt efter varann genom hela tunneln. På den tiden var tunneln också rejält upplyst av gula lysrör. Det hade varit något att visa! Tänkte ut precis hur jag skulle ta bilden. Men verkligheten var förändrad.

Tunneln var nu mörklagd, belysningen nersläckt till ett minimum och fläktsystemet utbytt. Av mina ’bombplan’ fanns bara några enstaka kvar. Helt ställd av detta faktum, av mörkret där jag knappt ens såg att sikta på de enstaka ’turbinerna’ och av ändrade fotoförhållanden brände jag till slut bara av. Kanske går det ändå att ana vad jag sökte… förresten får det vara hur det vill med den saken;-) Ett minne var det iallafall.

En liten tygkossa blev vännen för dagen. Hur kan man bli så löjlig… Konstnärsvännen Cecilia (+ make) kom på kaffe en kväll och visade senaste stick- och virkkollektionen. Tog också med vad hon hade hemma i ko-väg. Alltså minst lika nipprig som jag:-). Bl.a medföljde kossan som kan hängas på väggen och användas för förvaring under klänningen - med kassar eller nåt. Självskriven för Lilla Huset.

Ena ögat hade dock fallit bort – även det andra satt så löst, bara att plocka bort. Så kunde jag ju inte ha det. Herregud, kossan var ju blind!

På nätet kunde man få tag i svarta runda glaspärlor, 8 mm, som innan. Ringde ändå Byns Färghandel för säkerhets skull. Det ska man alltid göra!

- Tja, vi har ögon… som riktiga ögon med vitt runtomkring. Det passar ju bättre till en ko.

- Va.., detta måste ses, sa jag och for ner till Byn.

Stor glädje. Skyndade hem och sydde på dem. Kossan ser igen! Och blev nog sötare än innan. Funderar på lämplig plats.

Cecilia hade också med headsetet till vår iPhone (används mest till ljudrecordern) Hon har ’virkat in’ på häftigt sätt. Ger trådsmala kablar stadga och förhindrar trassel. Tilltalar mig ffa av sistnämnda skäl. Vanligt idag tydligen. Finns inget värre än trasslade och knutna trådar när man ska använda dem.

Sticketofflorna på bilden ingår i årets kollektion, kallas gästtofflor. Perfekta när folk kommer på besök om vintern. Många olika färgställningar – den ena vackrare än den andra. Kvalitetsarbeten.

Fjärilarna lyser med sin frånvaro i år. Till tröst i bedrövelsen lägger jag ut en kortfilm med nässelfjärilar från i fjol. Då hade vi inte mindre än fyra stycken i scillan samtidigt. Och det redan 29 april.  

I år: två enstaka amiraler vid skilda tillfällen, ett par tistelfjärilar, några få citronfjärilar, men tack och lov några pigga kålfjärilar. Och jo… en rad små blåvingar utefter gruset på promenadstråket.

Att vår nya fjärilsrestaurang står tom får vi leva med, bara de kommer igen nästa år. Våra iakttagelser bekräftas av Naturhistoriska Riksmuséet. Samt av Artportalen där tusentals svenskar rapporterar sina fynd.

Det är också dåligt med getingar, fästingar (ovanligt få TBE-fall), mygg, och nyckelpigor enligt nyheterna på radio. Det skulle visst bero på att insekterna haft otur med vädret två år i rad. I fjol kallt och regnigt, i år varmt och torrt. Och nu under ljumma augustikvällar kan vi ha öppet med belysning tänd utan att vare sig nattflyn eller harkrankar drullar in. Lite sjukt, känns det. Rena insektstorkan.

Om insekterna blir färre drabbar det fågellivet, kan man anta. I år har ladusvalorna varit ganska få i våra trakter, likadant med tornsvalor. Vi brukar ha fladdermöss i husväggen – i år har inte en enda setts till. Känns hotande ödsligt. Gillar det inte alls.

Hela hären av balsaminer står samlad i enad front med Lilla Huset i skottlinjen. Nu har dom visst gaddat ihop sig inför stora frösläppet. När man vet vad de kan, dessa växter, så är det inte utan att det känns hotfullt. Vi kommer alltså att bli bombarderade med balsaminfröer. De skjuter långt – flera meter. Får de dessutom hjälp av vinden har vi hela trädgården full. De självsår sig otroligt lätt, växer enormt och kan på det viset vandra över en hel bygd.

Men… de är väldigt lätta att dra upp. Växer ytligt med spröda stammar och kan plockas hur lätt som helst. Varför har vi då inte gjort det. Antagligen för att de faktiskt är lätta att stoppa. Om man går in för det. Sen är de ju vackra. Och så gillar vi växter ”som vill själva”. Det gör de här. Fast det kunde ju räcka att ha dem i Parken.

Nu är det liksom för sent att stoppa dem. Det ska ske innan de blommar och sätter frö. Ja förresten, jag har även sett dem ligga slängda på rishögen och blomma, sätta frö och… skjuta.. hehe. Kul växter det här. Om man håller lätt om en frökapsel sprätter den till och skjuter frön. Är man inte beredd blir man faktiskt lite chockad, det känns som ett djur som sprattlar till mellan fingrarna.

Vi fick dem av en tillfällig hyresgäst på grannstället. Hade ingen aning om vad de förmådde. Och nu har vi dem överallt. Om vi vill det. En dag när vi inte längre förmår värja oss för deras framfart får vi väl använda machete för att slå oss ut till färdtjänsten ;-)