Det mest nostalgiska av söndagens nostalgitripp var besöket på gården där jag tillbringade tonårens somrar. Vi skulle bara titta och ta lite bilder – innan lagården är helt riven. Och gjorde så. När jag ser gården kommer minnena från stampande hovar med tunga hölass eller när jag selade hästen för något arbete på åkrar och fält, när jag tvättade honom med Lux tvålflingor eller red ut för nöjes skull. Tänk så snällt av dem att jag fick låna hästen så.

Lagårdshörnet där vi vattnade korna när de kom hem för mjölkning i lagården fotade jag också. Hönshuset, verkstan, kålrotskällaren minns jag väl. Och alla gånger man pressat in hö på rännet... Och vad hör hemma här om inte några gamla bilder på den goaste och snällaste hästen i världen - Pojken som jag döpte om honom till.

Men det blev ännu trevligare... Folket var hemma och vi blev inbjudna på visning, minnesprat och kaffe. Att bondfamiljen jag umgicks med och hjälpte för 50 år sen - Rut, Hilmer och Håkan – var avlidna visste jag innan. Men nu fick jag chans att lära känna änkan efter denne Håkan och hennes sambo. Jo, jag har skickat julkort och så… men aldrig träffat. Ändå var det som vi kände varann. En sån värme och gästfrihet får man leta efter. Jag kunde fota ur gamla vältummade Önneredsboken. Ja, vi utbytte till och med mailadresser.

Att man skulle bli lite tagen av alltihop kände jag inte då, det kommer nu efteråt. Tiden där inträffade i en betydelsefull ålder för mig och blev avgörande för vägvalet – att flytta ifrån Göteborg och ut på landsbygden.

Man kan inte fatta att det gått ett halvt sekel sedan jag höll på med hästen och korna där. Mamma Mia. Att storstan trängt sig ända inpå knuten visste jag också. Och har följt till en del när mina föräldrar byggde villa på sommarstugetomten. Dessa små rester av fiskar- och bondefolkets bostäder ligger som små öar av kulturminnen inträngda av lyxbyggen – det är ju vid kusten.

Innan vi anträdde hemfärden gick turen till Önnereds Brygga. Ville ha egna bilder från platsen där vi rodde över kvigorna till Lilla Rösö för sommarbete. Och likaledes hämtade hem dem när hösten nalkades. Då blev det spralliga promenader hem till gården med hoppande kvigor i grimskaften. Vilka tider…   Och vilken dag...!

 

Berit Elisabet

15 augusti 2013 23:16

Jaa du, nu ros inga kvigor över till Rösö längre.

En sådan dag du upplevt. Så fantastiskt mycket som du återupplevt.
Ibland känns det nästan overkligt, att tänka många decennier bakåt. Så mycket man ändå har upplevt. Och så annorlunda allt var, eller är - beroende på varifrån man ser.
Den här dagen kan du leva länge på

http://beritelisabet.blogspot.se

Margus

16 augusti 2013 06:15

Jo, det sitter nog i ett tag. Även en viss trötthet, märker jag. Det är roligt att minnas, men jag vet inte om man ska minnas för mycket... samtidigt, alltså.
Mest värdefullt är ändå alla bilder - egna - till egna minnen. Dem har jag saknat förut. Nu känns det som om säcken är ihopknuten. Tror det är ett behov när man blir äldre. Att summera, så att säga.

 

Elisabeth

16 augusti 2013 18:42

Ojojoj, vilka minnesbilder så fint. Önnereds brygga och hos Håkan, roligt att se igen.

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

16 augusti 2013 19:20

Har insett att vi var i en väldigt mottaglig ålder där och då. Måste vara därför det känns så viktigt.

 

Väninnan

18 augusti 2013 14:44

Vilken tur att vi är skapade att minnas. Var skulle man annars göra av alla upplevelser som samlas under åren. Härliga återblickar! Vid närmare eftertanke kan det även vara skönt att kunna sålla. Ibland...

Margus

18 augusti 2013 23:14

Jamen, sållar gör vi. Fast en massa onödigt vetande, ligger där och skvalpar också. Tur man inte dras med för många trauman. Det är något att vara lycklig över.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...