Så har man grillats i mikron också… Sköterskan gjorde själv liknelsen när jag frågade om hettan i kroppen vid undersökningen. Har alltså varit på magnetröntgen, MR-undersökning. Rena kärnkraften. Kroppens väteatomer som orienterar sig efter magneten samt radiovågor gör fotograferingen möjlig. Inte visste jag att styrkan i dagens magnetkameror är 30 000 gånger starkare än jordens magnetfält. Undra på att man blev både trött och yr efteråt.

Hade inte funderat så noga på saken innan, och framför allt inte läst på. Tur! Oroade mig mest för att få en hostattack därinne i tuben, att bli kissnödig efter en liter urdrucken kontrastvätska. Eller att börja hyperventilera när man skulle hålla andan. Det har hänt mig förr under datortomografi. Undersökningen skulle ta 25 minuter. Och jag som är lätt klaustrofobisk…

Spändes fast på smal bår med en platta över tarmarna (fotoobjekten). Fick gummiblåsa i handen som nödsignal ifall det skulle bli outhärdligt. Lät som en långtradartuta, typ: hunk-hunk. Rejäla hörselskydd mot magnetkamerans vanvettigt höga ljud.

Öronproppar i öronen, lurar runt öronen med radio på (valfritt), tung platta på magen, nål i armen för kontrastmedel samt medel som stillnade tarmarna, tutan i handen, blunda, andas luuuugnt… och skjuss in i ugnen… Tyckte att jag redan låg med armarna tätt mot kroppen, men utrymmet krympte än mer vid infarten… ooops. Tunneln var lång och taket tio cm över näsan, typ. Bäst att blunda och gilla läget.

- Hur känns det, frågade en röst i hörlurarna.

- Våldsam hjärtklappning, svarade jag. Då startades en liten fläkt som blåste från infarten mot ansiktet. Det lättade. Puh… andas luuuugnt.

Mestadels fick jag andas normalt. Vid skarpt läge där inre organ icke får röra sig skulle andan hållas i 14 sekunder i tre-fyra sekvenser på raken – DET är en prövning. Kameran förde ett oherrans liv, typ bergborrning eller nåt… Donk-donk-donk-donk…. tätt, tätt i olika variationer, blandat med tut-tut-tut-tut i snabba serier, tre minuter i taget. Milde tid.  I ett band rakt över kroppen, från arm till arm och över magen uppstod rejäl hetta. Efter tre bildserier hördes rösten igen. – Går det bra?

- Hur lång tid har jag kvar, frågade jag. Sju-åtta minuter, var svaret. En donk-donk-tut-tut-serie kvar, alltså. Sval kontrast spreds upp genom armen och rakt mot halsen. Kissnödig som tusan. Slutligen i mål och mot den befriande utfärden! Där och då fick jag höra att jag varit i mikron. Rejält matt och yr - allt för morbus Crohn.

Sådär. Då har man gjort detta också. För varje år nya medicinska rön för mig.

 

Väninnan

6 november 2012 11:46

Nu hoppas jag för din skull att det är ”färdigmekkat” för i år. Det är mycket du varit med om den senaste tiden. Å andra sidan kanske en viss tacksamhet finns att sjukvården följer upp sina patienter och inte bara lämnar ut dem till egenvård. Känner med dig.

Margus

6 november 2012 16:54

Ja, det är dubbelt på nåt sätt. Bra - men jobbigt. Åsså kommer det i stim liksom. Tack för snälla tankar.

 

Ewa

6 november 2012 12:20

Jag har oxå gått igenom MR för mer än 10 år sedan. Hela jag in i denna maskin för att kunna röntga höger hand. Jag minns att det var ett oväsen som hette duga.

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Margus

6 november 2012 16:56

Kan tänka att alla som varit inne i en MR känner igen sig. Så konstigt att knôka in en hel människa för att 'bara' röntga en hand. Men dom vet väl vad dom gör - hoppas man.

 

Ruth

6 november 2012 15:53

Har läst bakåt på dem missade inläggen. Roligt att dina regnbågar har visat sådan uppmärksamhet, vilken tur att kameran var med vid rätt tillfälle så du kunde visa upp detta ovanliga fenomen du fick bevittna och roligt för oss som fick se detta på din blogg.
Det var en mycket obehaglig mikroundersökning du har varit med om, vetekatten om jag hade fixat detta, tror nog dem har fått söva ner mig. Vilken stor och skrämmande apparat du kördes in i, måste det vara så stort med tanke på all teknik som finns i dag, den ser föråldrande ut, hujedamig, jag hade nog backat vid bara åsynen, du var modig du.
Kram på dig.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

6 november 2012 16:59

Som sagt, det var tur jag inte läste på om MR innan. Det där om att kroppens väteatomer reser sig upp inuti kroppen känns inte lockande. Å andra sidan har många gjort samma grej - och överlevt.
Klart de kan röntga sövda, antar jag. Men man kan då inte följa anvisningar om att hålla andan. Kanske lika bra det. Kram tillbaka.

 

Berit Elisabet

7 november 2012 00:51

Klart det är bra när teknik kan ställas i den medicinska diagnostikens och vårdens tjänst - men nog låter det läskigt! Att bli mikrad...
Jag är glad att du överlevde!"!!!!

http://beritelisabet.blogspot.se

Margus

7 november 2012 19:18

Me too, hehe.

 

Ruth

9 november 2012 19:59

Har du lust att komma in på min blogg och kika, fotade en konstig fågel i dag för mig är det en gatukorsning mellan Kaja och Skata, kan du ge svaret, du är ju så duktig på fåglar?
Önskar du får en fin helg.
Kram Ruth.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

10 november 2012 00:03

Har svarat i din blogg. "En typisk kaja med pigmentförändringar. Liknande brokighet får vi ibland på våra grå risfåglar." Detta var amatörens uttalande. Ska bli kul att följa vilket svar du får från fågelföreningen. Säkert en mer vetenskaplig förklaring.

 

skogsfrua på dal

11 november 2012 18:12

Hu vilken gräslig undersökning! Starkt att du klarade det men man kan få oanad styrka ibland och det är ju bra att tekniken finns.
Hoppas nu att du kryar på dig med hjälp av nya medicinen!

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

11 november 2012 23:55

Tänk om maskinen fått ett spel och löpt amok... tänkte jag plötsligt, med detta en vecka bakom mig. Tur jag inte tänkte det där och då.
Jotack, hostan är nedlugnad.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...