”Ja, Sverige är absolut redo för böneutrop. Det tillhör vårt mångkulturella samhälle. Jag tycker det är underbart att bli omsluten av andra människors bön!”

Exakt så sa Helle Klein, präst och vänsterdebattör, idag i radions Människor och tro i P1. Men vart hör då prästens egen Svenska Kyrka? Antagligen inte i mångkulturen, för i hennes egen församling smyger de med kyrkklockorna för att inte störa i bostadsområdet.

Så dumt blir det när vi svenskar ska visa underdånig hänsyn. Vi är bra på att backa, be om ursäkt för att vi finns, att inte ta plats, störa eller reta upp. Buga och bocka… åh, ursäkta, vi tar ner svenska flaggan…

Ordagrant sa Helle Klein så här: ”Jag jobbar i Sofia församling i Stockholm som präst. När Hammarby Sjöstad byggdes fick församlingen bygga sjöstadskapellet där och vi är mycket försiktiga med kyrkklockringning där därför att det ligger mitt i ett bostadsområde och faktiskt kan upplevas störande.” (Ljud nedan)

Hon menade visserligen att formerna för hur man kallar till bön ska lösas på det lokala planet och med hänsyn till omgivningen. Men, säger jag… tänk om inte de andra tar hänsyn då? Tänk om de inte backar, inte ber om ursäkt, om de tar plats, stör eller retar upp. Och hissar SIN flagga. Hur blir det då?

Det är trevligt med snälla, förstående och välmenande svenskar, men… vi får inte bli UNDERGIVNA. Nu tycker jag att det spårar ur mitt i all välmenande välvilja. En beröringsskräck där vi inte vågar stå upp för vår egen kultur. Helle Kleins motdebattör Staffan Danielsson (C) var betydligt restriktivare mot att släppa in nya ljud i omgivningen. Debatten hölls för att moskén i Fittja ansökt om att ha böneutrop en gång i veckan. Frågan där är långt ifrån avgjord.

Sitter här och gluttar på bildskärmen med fel glasögon. Lite yrsligt, om jag säger så. Mina ordinarie dito knäckte skalmen idag. Optikern hade inte öppet. Tur man har gamla brillor kvar - flera generationer, mest för bågarnas skull – men de duger. En stund i taget. Den som spar han har.

Full aktivitet i Lilla Huset. Mycket att ta igen när hostan bleknar. Tvättmaskinen gick från sextiden i morse ända in på kvällen. Samtidigt torkades äggskal i ugnen (fåglarnas), lagades lunch i panna och grytor. Husbonden bar in ved och kutterspån till marsvin. Och körde gräsklipparen i Parken. Köket blev till torkrum med tre klädställningar, kaminen puttrade hela dan. Halvtorra bars lakanen upp på trappräcket när nya tvättar kom ut. Möblerna är ännu fullbehängda. Kort sagt, JAG HAR HAFT ROLIGT. I skymningen vädrades hårt, Lilla Huset var då uppe i 24,7 grader. Tänk om man fotat med värmekamera – då skulle huset nog glött av rött.

P1:s Naturmorgon roade under arbetet – som vanligt. Idag klafsade en glad fältreporter ljudligt runt i Gävles kloakbrunnar för att spana in råttor. Dessa lyste med frånvaron men i gengäld hittades källarspindlar med bon som liknade små rislampor – som inte lyste;-) Man vet aldrig var dessa fältreportrar dyker upp. Mitt i svinkalla vintermorgnar kan de stå uppe på nån blåsig bergstopp och meddela hur friskt det är. Radion Mitt i Verkligheten!

Två av Naturmorgons programledare har för övrigt fått Sveriges Radios språkpris. Lasse Willén som ”fängslande folkbildare, som med poetiskt jordnära språk och total närvaro i ögonblicket tar oss till savann och våtmarker”. Jenny Berntson Djurvall som ”en naturbegåvning, som med sitt rika bildspråk får lyssnaren att se morgondiset och förstå arternas samspel”. Måtte Sveriges Radio aldrig sluta med programmet.