Så har man grillats i mikron också… Sköterskan gjorde själv liknelsen när jag frågade om hettan i kroppen vid undersökningen. Har alltså varit på magnetröntgen, MR-undersökning. Rena kärnkraften. Kroppens väteatomer som orienterar sig efter magneten samt radiovågor gör fotograferingen möjlig. Inte visste jag att styrkan i dagens magnetkameror är 30 000 gånger starkare än jordens magnetfält. Undra på att man blev både trött och yr efteråt.

Hade inte funderat så noga på saken innan, och framför allt inte läst på. Tur! Oroade mig mest för att få en hostattack därinne i tuben, att bli kissnödig efter en liter urdrucken kontrastvätska. Eller att börja hyperventilera när man skulle hålla andan. Det har hänt mig förr under datortomografi. Undersökningen skulle ta 25 minuter. Och jag som är lätt klaustrofobisk…

Spändes fast på smal bår med en platta över tarmarna (fotoobjekten). Fick gummiblåsa i handen som nödsignal ifall det skulle bli outhärdligt. Lät som en långtradartuta, typ: hunk-hunk. Rejäla hörselskydd mot magnetkamerans vanvettigt höga ljud.

Öronproppar i öronen, lurar runt öronen med radio på (valfritt), tung platta på magen, nål i armen för kontrastmedel samt medel som stillnade tarmarna, tutan i handen, blunda, andas luuuugnt… och skjuss in i ugnen… Tyckte att jag redan låg med armarna tätt mot kroppen, men utrymmet krympte än mer vid infarten… ooops. Tunneln var lång och taket tio cm över näsan, typ. Bäst att blunda och gilla läget.

- Hur känns det, frågade en röst i hörlurarna.

- Våldsam hjärtklappning, svarade jag. Då startades en liten fläkt som blåste från infarten mot ansiktet. Det lättade. Puh… andas luuuugnt.

Mestadels fick jag andas normalt. Vid skarpt läge där inre organ icke får röra sig skulle andan hållas i 14 sekunder i tre-fyra sekvenser på raken – DET är en prövning. Kameran förde ett oherrans liv, typ bergborrning eller nåt… Donk-donk-donk-donk…. tätt, tätt i olika variationer, blandat med tut-tut-tut-tut i snabba serier, tre minuter i taget. Milde tid.  I ett band rakt över kroppen, från arm till arm och över magen uppstod rejäl hetta. Efter tre bildserier hördes rösten igen. – Går det bra?

- Hur lång tid har jag kvar, frågade jag. Sju-åtta minuter, var svaret. En donk-donk-tut-tut-serie kvar, alltså. Sval kontrast spreds upp genom armen och rakt mot halsen. Kissnödig som tusan. Slutligen i mål och mot den befriande utfärden! Där och då fick jag höra att jag varit i mikron. Rejält matt och yr - allt för morbus Crohn.

Sådär. Då har man gjort detta också. För varje år nya medicinska rön för mig.