Vita ankan. Många bilder för att jag älskar den så. Den vackraste anka jag sett – ur alla vinklar. Hur jag än vrider på den så är den perfekt. Kunde inte välja.

Ankan är ett av mina käraste föremål. Fick den en gång på hundutställning i Herrljunga, 1989 typ, där jag inte ens deltog. Råkade bara vara där. Ombads att visa en hund när ägaren skulle visa ytterligare en hund samtidigt.

- Du behöver inte göra någonting. Bara gå. Hon visar sig fint ändå.

Och västgötaspetsen Hovmeneds Åsa-Tå från Falköping var en naturbegåvning. Ankan var nog hederspris eller nåt. Som gick till ägaren… som gav den till mig som tack för hjälpen. Ett fint minne av ägaren Monica som tyvärr dog i cancer en tid efteråt.

Frysen är avfrostad - FF som jag då skriver i almanackan. Bra terapi för min gryende huvudvärk efter gårdagens pärs. Skönt att pula med på egen hand, när Husbonden tvättade fönstren. Jesses, så nöjd man blir. Verkar som vi är i takt med i tiden, för en gångs skull. Riktigt impad.

Optikern tog sig an mina demolerade glasögon och bytte skalm för 75 kr. Lika hållbart som nytt. Skalmen av annan färg än den andra, men ingen ser båda samtidigt. Så fick det bli. Skönt slippa bekosta nya bågar i onödan.

Blocket.se sänder konstiga mail… eller snarare nån lurifax, förstås. ”Ditt kort debiterades med ett extra belopp på 340 kr vid din senaste transaktion,” skrev man. För att få tillbaka beloppet skulle man mata in betalningsuppgifter på nytt. Stollaprov. Vid såna tillfällen är man glad att ens nätköp sker på säkert e-kort som skapar ett unikt kortnummer för varje köp. Ingen kan debitera extra. Finns det folk som fortfarande vågar uppge sitt ordinarie kontokortsnummer för nätköp, undrar jag.

Byns Apotek, Kronans Droghandel, försämras fortlöpande. Sofforna är borta från ’väntrummet’ där man förr kunde sitta och ha trevligt med andra 'sjuklingar' under väntetiden. Små pinniga stolar erbjuds istället. Där finns EN monter för rökavvänjning, plåster och bantningsdieter. EN ännu mindre för förkylning – trots högsäsong. Men hela FYRA diton för ’kropp och skönhet’. I kassan viftas med en påse saffran! En annan jul annonserades senap. Herregud, vi går väl inte till apoteket för att köpa livsmedel eller parfymeriprodukter! Sånt kan dom ha i lager – men inte mediciner!

Apoteksreformen är en verklig flopp. Svensken i gemen är duktigt missnöjd med förändringen, till och med stockholmarna som fått så många apotek att ränna gatlopp emellan… apotek utan mediciner. Undrar hur det ska sluta...

Livet före läkarbesöket. Och efter. Nu är besöket gjort. Ända sedan tarmstoppet i september har det hängt över mig. Samtalet om Remicade – medicinen jag läst på om, förfasats och ryst över, grubblat på, analyserat – och försökt värdera någorlunda objektivt. Sagt nej tack en gång tidigare. Läkaren förstod. Efter tarmstoppet aktualiserades det på nytt. Det är liksom den som finns att tillgå… eller operation småningom. En tuff medicin. Lite av cellgift… men ändå inte. Inget man bara säger ja till sådär. Inte vid 64 års ålder.

Sida upp och sida ner med info har plöjts på Internet. Vetenskapligt, svårbegripligt. Hundratals (!) kända och okända begrepp susade förbi i biverkningslistan: tuberkulos, bakteriella infektioner, invasiv svamp, hepatit, hjärtsvikt, lungcancer, lymfom, leukemi… maligniteter mm… och mortalitet på >5%.

Humöret har inte varit på topp. Ansvaret vilade tungt. Månader av beslutsångest. Hur som helst skulle läkaren få sin chans att berätta om fördelarna. Han tog ner oron för vissa av biverkningarna. Sakkunnigt. Men… det finns inget facit! Bilden kompliceras av att morbus Crohn spridit sig i tunntarmen och nu finns på två ställen. Suck.

Om jag blundar så finns det inte. Mänskliga hjärnan är knepig. Alldeles påtagligt sjuk i 20 år. Då och då… borta. Sjukdomssymtomen har blivit daglig rutin. Å ena sidan tankar om orsak och verkan, effekter och följder. Å andra sidan… borta. För jobbigt helt enkelt. Hjärnan vill inte. Ibland klok och saklig, nästa gång barnsligt dum. ”Men jag är väl inte tillräckligt sjuk. Det var ju bara ett enda tarmstopp för två månader sen. En engångsgrej... ”

Slutligen. Kvalificerat vansinne att just nu utsätta sig för Remicade med de riskerna. Så känns det nu. Så har det känts i två månader. Det blev svaret till läkaren även denna gång. Är inte tillräckligt dålig för att riskera den hälsa jag ändå har just nu. Husbonden som var med hos doktorn förklarade att min livskvalitet nog skulle sjunka avsevärt under medicinering. Han vet hur jag skulle grubbla mig 'sjuk' - oroa mig för biverkningar. Beslutet är fattat. Tills nästa gång. Livet efter beslutet fortsätter...

Kunde inte hålla fingrarna i styr. Tre löpare inköpta och en beställd. Har blivit ganska betagen i ”de amerikanska tygerna” som de kallas. Nåja, många är ganska gyttriga och lite too much (typiskt amerikanska?) men en del gillar jag verkligen. Så när Julmarknaden hemma i Bygdegården avverkats var plånböckerna tomma. De sista tjugorna gick till fikat.

Vi skulle ju inte handla nåt alls. Skulle bara få lite intryck i största allmänhet, julstämning i synnerhet och sen gick det som det gick… Men man ska ju inte bara spara och gneta, man ska leva också. Nya dukar piggar upp i novembermörkret.   (klicka för större bilder)

- De här berättelserna är alla barns rätt att ta del av, säger författaren Ylva Eggehorn. Det handlar inte om att få dem att tro på vissa saker – utan det här är vårt arv och det är universellt. Det är inte ens svenskt från början. Men ”barn har rätt till andlig utveckling” som FN:s barnkonvention skriver. Det handlar om att se barnet som andligt kompetent varelse, dvs. en person som är kapabel att ställa de stora och viktiga frågorna om liv, död och mening.

Ylva Eggehorns nya bok En vän från himlen är skriven på uppdrag av ärkebiskopen som velat ta ansvar för FN:s barnkonvention där det faktiskt står att barn har rätt till andlig utveckling. Skrivningen är ratificerad av Sverige sedan 1989 men få talar om vad skrivningen avser.

Ylva Eggehorn kände att det nästan var ett självmordsuppdrag, men att ”nån måste göra det här”. Det finns nästan inget skrivet i Sverige om konventionen och Eggehorn funderar över hur det kommer sig att vi inte ens är intresserade av själva frågan.

Det undrar jag också. Sverige är nu så starkt sekulariserat med sitt avståndstagande från religion och kristenhet att nya generationer föräldrar är okunniga om bibeln och därför varken kan eller förstår vikten av att föra dessa berättelser vidare. Då har ju inte ens barnen möjlighet att göra ett självständigt val, att välja eller välja bort. Barnen berövas således både kunskap om vårt arv, allmänbildning och valfrihet. Jag känner att ärkebiskopens och Svenska Kyrkans initiativ är både rätt och viktigt. Kanske kan det bli en välgörande debatt om frågan.

I den nyutgivna boken En vän från himlen återberättar Ylva Eggehorn bibelns berättelser på ett nytt och annorlunda sätt för en ny generation barn och deras föräldrar. Barnen är verkligen huvudperson i boken som är tänkt för barn mellan 5 och 10 år och deras föräldrar. Den är tänkt att passa för skolan och kyrkans barngrupper, som utdelningsgåva i församlingen, för högläsning bland de lite yngre och för tyst läsning när man kan läsa själv. Ämnet var uppe i radioprogrammet Människor och tro, där Ylva Eggehorn är intervjuad.

”Ja, Sverige är absolut redo för böneutrop. Det tillhör vårt mångkulturella samhälle. Jag tycker det är underbart att bli omsluten av andra människors bön!”

Exakt så sa Helle Klein, präst och vänsterdebattör, idag i radions Människor och tro i P1. Men vart hör då prästens egen Svenska Kyrka? Antagligen inte i mångkulturen, för i hennes egen församling smyger de med kyrkklockorna för att inte störa i bostadsområdet.

Så dumt blir det när vi svenskar ska visa underdånig hänsyn. Vi är bra på att backa, be om ursäkt för att vi finns, att inte ta plats, störa eller reta upp. Buga och bocka… åh, ursäkta, vi tar ner svenska flaggan…

Ordagrant sa Helle Klein så här: ”Jag jobbar i Sofia församling i Stockholm som präst. När Hammarby Sjöstad byggdes fick församlingen bygga sjöstadskapellet där och vi är mycket försiktiga med kyrkklockringning där därför att det ligger mitt i ett bostadsområde och faktiskt kan upplevas störande.” (Ljud nedan)

Hon menade visserligen att formerna för hur man kallar till bön ska lösas på det lokala planet och med hänsyn till omgivningen. Men, säger jag… tänk om inte de andra tar hänsyn då? Tänk om de inte backar, inte ber om ursäkt, om de tar plats, stör eller retar upp. Och hissar SIN flagga. Hur blir det då?

Det är trevligt med snälla, förstående och välmenande svenskar, men… vi får inte bli UNDERGIVNA. Nu tycker jag att det spårar ur mitt i all välmenande välvilja. En beröringsskräck där vi inte vågar stå upp för vår egen kultur. Helle Kleins motdebattör Staffan Danielsson (C) var betydligt restriktivare mot att släppa in nya ljud i omgivningen. Debatten hölls för att moskén i Fittja ansökt om att ha böneutrop en gång i veckan. Frågan där är långt ifrån avgjord.

Sitter här och gluttar på bildskärmen med fel glasögon. Lite yrsligt, om jag säger så. Mina ordinarie dito knäckte skalmen idag. Optikern hade inte öppet. Tur man har gamla brillor kvar - flera generationer, mest för bågarnas skull – men de duger. En stund i taget. Den som spar han har.

Full aktivitet i Lilla Huset. Mycket att ta igen när hostan bleknar. Tvättmaskinen gick från sextiden i morse ända in på kvällen. Samtidigt torkades äggskal i ugnen (fåglarnas), lagades lunch i panna och grytor. Husbonden bar in ved och kutterspån till marsvin. Och körde gräsklipparen i Parken. Köket blev till torkrum med tre klädställningar, kaminen puttrade hela dan. Halvtorra bars lakanen upp på trappräcket när nya tvättar kom ut. Möblerna är ännu fullbehängda. Kort sagt, JAG HAR HAFT ROLIGT. I skymningen vädrades hårt, Lilla Huset var då uppe i 24,7 grader. Tänk om man fotat med värmekamera – då skulle huset nog glött av rött.

P1:s Naturmorgon roade under arbetet – som vanligt. Idag klafsade en glad fältreporter ljudligt runt i Gävles kloakbrunnar för att spana in råttor. Dessa lyste med frånvaron men i gengäld hittades källarspindlar med bon som liknade små rislampor – som inte lyste;-) Man vet aldrig var dessa fältreportrar dyker upp. Mitt i svinkalla vintermorgnar kan de stå uppe på nån blåsig bergstopp och meddela hur friskt det är. Radion Mitt i Verkligheten!

Två av Naturmorgons programledare har för övrigt fått Sveriges Radios språkpris. Lasse Willén som ”fängslande folkbildare, som med poetiskt jordnära språk och total närvaro i ögonblicket tar oss till savann och våtmarker”. Jenny Berntson Djurvall som ”en naturbegåvning, som med sitt rika bildspråk får lyssnaren att se morgondiset och förstå arternas samspel”. Måtte Sveriges Radio aldrig sluta med programmet.

Moderna matberedare ser inte ut som matberedare gjort i alla år.

Stora runda skär- och rivskivor har blivit till små insticksjärn, fem gånger mindre. Obekvämt att hantera, pilligt att byta men… de får förvisso lätt plats i en liten låda.

Inget får vara som det har varit. Allt måste ändras – även om det blir sämre. Storleken på rivskivorna kanske är en petitess, det är värre är när resultatet påverkas. Rivjärnens utformning har nämligen också ändrats. Men rivna morötter ska se ut som rivna morötter alltid gjort. Det har med saftighet och hållbarhet att göra. Erfarenhetsmässigt utprovat. Behovet går inte att designa bort.

Lilla Husets invånare blev ofrivilligt något av experter på moderna matberedare. Familjen var på rullande hjul en hel dag. Två resor tur och retur krävdes innan vi fann en värdig ersättare till vår gamle trotjänare. Bosch, Philips och Electrolux testades.

Boschen liknade vår gamla på pricken, men var en katastrof. Den var felkonstruerad och borde aldrig lämnat testköket. Den slängde allt det rivna i ena kanten av bunken medan resten av behållaren var tom. Man hade designat om en fungerande modell men glömt en ’skrapa’ som skulle fördela materialet. Fadäsen upptäcktes av Bosch som åtgärdade felet i nästa modell. Men den felkonstruerade säljs ännu! Dessutom blev det rivna för långt, för grovt och för torrt. Design är inte bara flådigt utseende så nybakade designers göre sig ej besvär – här krävs erfarenhet!

Philips hade de moderna insticksjärnen. Rivna morötter blev antingen för små och blöta – eller jättebreda och träiga. Manualen var en katastrof med urusla teckningar och från vilken man inte fick ledning i vilka järn man skulle ha till vad, eller om det fanns utbytes. Vi gav upp och fick pengarna åter.

Man ska ju inte gå över ån efter vatten… På Byn fanns en Electrolux som faktiskt är ok. Visa av skadan hölls redan i butiken grundlig genomgång av den stora arsenalen av rivjärn. Vi fick med oss helt användbara grejer. Viktigare detalj än man tror. Och manualen är helt begriplig.

En hel dag!

Kunde väl aldrig tro att köp av en liten hushållsdetalj skulle kräva insatser liknande ett husköp.

Förr var det lätt att handla köksmaskiner.