Nya risfågelungar såg dagens ljus häromdan. Jesses, vad fort dom blev trötta. Många nya intryck på en gång. De hade inte länge varit ute förrän de satte sig att sova. Dagen efter var de redan med i utevoljären. De duktiga knattarna klarade också att följa med flocken in på kvällen.

Äntligen blev en kull på fem (bara fyra på bilderna). Hittills i år har vi bara fått en unge i varje kull. Det här blir roligt att följa. Risfåglar är härligt busiga och har så himla kul tillsammans så nu blir de äldre ungarna glada över en utökad syskonskara. Och fler väntas... vi har just ringmärkt ytterligare tre i en holk. 

Två dagars socialisering... för första gången på fem månader (handlar ej om valp). Värk och outsäglig trötthet fyllde hela vintern, lika länge som snön låg. Orkade ingenting, allra minst ge mig ut i DET vädret för att träffa folk. Det fick vara. Nu har vissa krafter kommit åter och humöret likaså. Åtminstone en god bit på väg… och då kan man pusha på själv. Således gav jag mig äntligen iväg till PRO-mötet i förrgår och till Kyrkans samtalsgrupp i går.

Det blev bildspel och brödauktion hos glada PRO och samtal om Den Helige Ande med mysigt kyrkfolk. Trevligt och givande, och härligt att få känna sig som en hel människa igen. Många intryck på en gång, somnade inte förrän ett igår.

I kväll gällde Ryggslut Mot Värmedyna till SVT:s härliga Landgång med sjömanskocken German och Anne Lundberg. Vilken höjdare! Kärt återseende. Rekommenderas för dem som inte såg förra omgången. Njutningsfull småtrevlig underhållning med en underbart fin man och kalasfina recept.

Bilägger kurragömmabilder på ekorre och vår vråk. Nu MÅSTE man skaffa ett riktigt tele. Ormvråken seglar här dagligen intill vårt hus, men… dessvärre för högt upp. Ska han vara här hela sommaren och dessutom utöka familjen, kan jag inte chansa med lilla zoomen hela tiden. (Klicka för större bilder)

Stackars islänningar... Igen. Först var det bankur pankur och nu är det tungur askur. Men få medier rapporterar om den katastrof som landet nu drabbats av. TV visar inslag med reportrar som hänger från helikoptrar och filmar ner i vulkankratern och drar snyfthistorier om hur flygresenärer drabbas av detta askmoln. Hu, så långa väntetider och fy, så långa bussresor och tvi och usch så mycket merkostnad det blev nu då.

Ingen på TV följer hur evakueringen av folket och deras husdjur går till. Ingen berättar hur jobbigt det måste vara att stalla in djur som är vana att gå ute större delen av året. Finns det stallar nog? Ingen intresserar sig för hur man får fram foder och vatten till djuren. Hur mycket hö är bärgat? Måste man importera?

I Aftonbladet läser vi: Askmolnet har förstört betet och vattnet för djuren. Många har tvingats lämna sina gårdar. Hästarna, fåren och de nyfödda lammen står inne med igentejpade fönster och dörrar. En plogbil plogar aska från huvudvägen. Regeringen har lovat ersättning till alla drabbade bönder. De ska få pengar till extra hö eftersom betet och årets höskörd med största sannolikhet är helt förstörda. Räddningstjänsten kör runt till bönderna och erbjuder stöd och hjälp med röjning.

Men var är TV-reportrarna? Vem hjälper Island? Vem hjälper våra vikingar där ute i Atlanten? Var är insamlingarna till Islands bönder? Hur många turister vill komma dit nu och klafsa i svart sörja? Bada i varma källor och bli svart? Vem kan rida islandshästar nu? Hur ska det gå med Islands turistnäring?

Vi får inga tv-rapporter om isländska jordbruk som läggs ned och bönder som ger upp. Inga tv-medier bryr sig om islänningarna. Total tystnad. Medmänsklighet… någon?

TV-tiden ägnas åt hur synd det är om flygbolagen…!! Som gått miste om att tjäna pengar en kort tid… "för jag kan inte flyga" Och som kräver ekonomisk kompensation. Två flygchefer gick ut med nödrop i SvD under rubriken "Branschen behöver akut hjälp". Vaddå??

OM DET ÄR NÅGON SOM SKA HA BÅDE UPPMÄRKSAMHET OCH EKONOMISK HJÄLP NU SÅ ÄR DET ISLÄNNINGARNA SOM ÄR ETT HÅRT PRÖVAT FOLK.

Islandsbloggen är enastående i sitt slag för den som vill ha fakta om vad som händer på Island. HÄR står allt om utbrottet och dess följder med alla detaljer. Och mycket, mycket mer. På svenska.

Islandsbloggen berättar följande om den "blå" bilden ovan (klicka för större bilder): "Bonden Ólafur Eggertsson, som tog den vid det här laget välkända bilden [...] har enligt ett pressmeddelande beslutat sig för att ge upp lantbruket i Þorvaldseyri vid Eyjafjallajökulls fot. Han säger att både familjen och jorden behöver en paus.
I och med det kan en av Islands största gårdar bli historia. Här finns omkring 200 nötdjur, och här odlas korn och raps och gården har dessutom ett eget borrhål där 66-gradigt vatten hämtas. Þorvaldseyri har ägts av samma familj sedan 1906."

Värt ett tv-inslag i sig.

Gårdagens chock var när svenske landslagsmålvakten Eddie Gustafsson fick benet avsparkat i en match på grund av en regelvidrig stämpling. Eddie Gustafsson bröt både vad- och smalben efter den hemska attacken och "förövaren" fick bara gult kort och kunde spela vidare. Hur är dom funtade i fottbollsvärlden? Bilderna är äckliga... varför tittade jag?

Visserligen säger läkarna att Eddie ska kunna bli helt återställd, men det återstår att se... Om han inte alls kommer tillbaka och kanske aldrig mer kan spela fotboll i hela sitt liv är det förfärligt.

Om förövaren Lukas Kragl då ska komma undan med ett "otroligt ledsen - det var inte min avsikt", ett gult kort, kanske avstängning från några matcher och sen få fortsätta sin karriär är det något allvarligt fel. ALLA inom sporten VET att man inte får stämpla någon alls på det här viset. Detta lär dom sig på knattenivå.

Nej, förövaren ska ha minst lika långt straff som offret drabbas av och helst mer. Om Eddie blir borta sex månader som nu talas om ska Kragl också vara borta från fotbollen i sex månader, varför inte åtta-nio. Om Eddie aldrig mer kommer tillbaka, ska inte heller Kragl göra det.

Endast så stoppas det farliga stämplingsofoget. Det kallar jag brottsbekämpning.

Idag har vi fått höra att flygbolagen begär KOMPENSATION hos svenska och europeiska luftfartsmyndigheter för att de inte fått tjäna pengar i några dagar.

Ska man ha kompensation för att man följer spelreglerna? Är det myndigheternas ansvar att vulkanen på Island fått ett utbrott? Hur skulle det sett ut om flygbolagen fått bestämma? Vem skulle vågat flyga med dem?

Innan de startar flygverksamhet vet de att Luftfartsverket har ansvar för luftrummet och kan utfärda flygförbud när så är påkallat. Då gäller det att ha en ekonomi i balans så att man klarar avbrott. Tja, så här går det när man glider omkring på en räkmacka i skyn med just-in-time-ekonomi, dvs. ur hand i mun.

Och för övrigt går det knackigt för många flygbolag. Det måste vara något fel. Konkurrensen har väl tvingat fram allt lägre flygpriser får man tro, "kan dom, så kan vi..." Men någonstans går ju gränsen. De bolag som inte får ihop plus och minus får väl lägga ner som alla andra konkursbolag. De har ju ingen soliditet. Har de existensberättigande, undrar jag på starkt tyckarhumör.

-------

Till nåt helt annat... SVT:s serie om kungabröllop igen... som nu gått in i en intressant fas… och NEJ (!), jag är ingen rojalist.

Som uppvärmning av svenska folket inför sommarens bröllop visas nu flera avsnitt av en DANSK (!) dokumentär som följt den DANSKA KUNGAFAMILJEN (!) under ett år. Men… hallå… det är ju faktiskt en knäpp på näsan åt den svenska kungafamiljen.

I kväll sändes två avsnitt och det kommer fler... hela fyra till…! Ja, de är så chosefria och naturliga så det är bara trevligt att följa.

I kvällens program uttrycktes faktiskt rent ut att man önskade mer insyn och tillgänglighet i vårt "hemliga" svenska kungahus i framtiden och Amelia Adamo förutspådde att då "skulle 100 procent av hela svenska folket bli rojalister".

Ingen risk, säger jag. Det kommer inte att ske, och ens om kungahuset försöker lyckas det inte. Naturlighet kan inte tvingas fram. Finns det inte från början så uppstår det då rakt inte framför kamerorna.

Surfar vidare i MapJacks gatubilder. På denna väg i Önnered, just utmed denna häck, inträffade för länge sen en ruggig incident som jag inte glömmer. Det var 60-tal. Min kompis och jag, båda i 14-årsåldern, ledde en dräktig ko och en tjur som skulle ut på bete till de stora fälten till höger i bild, där det nu är tättbebyggt med villor. Kompisen var ovan vid kor och ganska darrig och fick därför leda kon. Jag var mera van och gick före med tjuren Fredrik.

Tjuren var dessvärre bara fokuserad på kon denna dag och vände sig om hela tiden. Han var jättesnäll - men stor och stark - och följaktligen stod vi stilla. Inte lätt att dra en 300-kilosklump bakom sig även om jag var stark på den tiden. För att alls komma iväg till betet bytte vi plats. Kompisen gick före med kon och Fredrik följde snällt efter kons rumpa. Han hetsade på en del, och snart gick det i både trav och galopp.

Då… insåg jag som hade ansvar för operationen att nåt måste göras. Stackars kompisen som skrek av skräck och stackars den dräktiga kon... Jag satsade allt på ett tvärstopp. Slog plötsligt gympadojorna i asfalten med en smäll och slet med råstyrka till i grimskaftet så att tjurens huvud vreds i sidled och han kom i obalans. Svårt att springa då. Detta hjälpte och jag hade fått stopp på skräckfärden. Puh...

Kanske fick tjuren lite ont i nacken… för vi fick faktiskt ut paret till betet i lugnare takt. Dock var vi ganska uppskakade och en präktig historia rikare.

(De blå plupparna i bilden hör till MapJacks 'promenadfunktion'.)

Ojojoj… vilka gatubilder man kan få se på nätet numera. Andra har säkert redan upptäckt det, men för mig var detta en fullständig nyhet. Helt enastående. Plötsligt en dag när jag sökte en person på hitta.se fick jag erbjudande om att göra strövtåg i vederbörandes omgivningar. En gatubild publicerades och det tog en stund innan jag fattade hur det skulle användas men sen var det bara att gå ’gate upp och gate ner’. Bara att klicka på pilarna… Kolla HÄR.

Man undrar hur MapJack har fotat för var man än befinner sig på en gata så kan man liksom stanna till och titta sig runt i 360 grader. Perfekt. I början gäller det bara större städer men det byggs väl ut. Kul för den som är ute i ärliga ärenden men olyckligt när man servar kriminella med bilder på båtar och andra lyxprylar som folk har i trädgårdarna. 'Ärligheten Själv' hade dock väldigt kul på nätpromenaden i Göteborg, där jag växt upp.

Här på Gregorianska gatan i Kortedala bodde vi.

Garageplanens asfalt var en bra lekplats för hopprep och liknande lekar, i bortre änden på den började Den Stora Skogen där vilda indianlekar tog vid.

... blåser det inte. Där kan vårsolen trots de sista dagarnas styva kuling vara rätt skön.

Pilfinkshonan gottar ner sig och låter solen tränga in bland ryggfjädrarna och hanen håller vakt. Kolla blicken mot himlen. En liten fågel kan aldrig vara riktigt säker mot hök och falk. (Klicka för större bilder.)