Datorn är på väg hem….! Tro det? Det har vi inte sett än, menar en luttrad själ. Just idag har datorn varit hemifrån i exakt 45 dagar. Först hos ”datadoktorn” i 15 dagar, sen remitterad till ”datasjukhuset” i ytterligare 30.

- Så här ska det väl ändå inte behöva vara, säger jag. Dom hänvisar till vad som är ”rimligt” - ett töjbart begrepp. Efter semestern låg vi på som iglar. Jobbet, varifrån datorn leasas, är också inkopplat och hänger på luren. För en vecka sen var beskedet ”utbytesdator på gång”. Nu ”hade dom hittat felet”. Nu är moderkortet bytt. (Har vi hört den förut?) Ifrågasatte då hur detta gått till. Hos första instansen prövades tre olika moderkort utan respons från sjuklingen. Andra instansen prövade också nytt moderkort, och efter ytterligare en vecka ännu ett. Och nu går den. Säger man.

- Vi får inte byta en dator som inte varit inne minst tre gånger, säger dom också. (Spelar roll... men om den inte går alls, då…?!, tänker jag stilla. Utan att käbbla mer. Nu går den ju. Säger dom.)

- Varför lyckades det nu då, undrar jag.

- Vi satte ”en annan tekniker” på det, var svaret. 

Första instansen hade vi bra kontakt med och blev uppdaterade med allt som hände. Hos den sista har vi inte hört nåt på en månad. Frågar man oss så tror vi dom haft semester och bara låtit den stå! Nu skickas datorn från andra instansen tillbaka till den första, så att dom ska kolla att allt är ok. Litar mer på dom.   Och tiden den går...

Blir nostalgisk över dessa vägskälsaffischer. Minns dem särskilt från landsbygden där de häftats upp på en lagårdsvägg, som här. Oftast gällde de dans, uppträden av artister och annat som kunde locka landsbygdens folk till en stunds förnöjelse om lörda’n. En doft av fart och fläkt, tillfällen till musik och skratt, kanske en flirt. Satt som liten med benen dinglande från ett mjölkbord och fantiserade om vad som där skulle ske. Affischerna satt ofta kvar långt efter evenemanget var över, i lager på lager, sönderblåsta och solblekta. Som minnen av lyckliga tilldragelser som varit och farit. Väggarna fulla med gamla häftstift. Länge sen jag såg dem… var det nå’t förbud?… Nu dyker de upp igen om somrarna, den här utefter min runda. Blir glad.

... som Esaias Tegnér 1818 diktade om Karl XII.

Utan jämförelser i övrigt så talar bilden för sig själv. Nu har Husbonden roligt! Som gammal stenbrottsarbetare plockar han markstenen som spelkort och utropar glädjestrålande om kvalitén "det är som att skära i smör". Och  på't igen med kapen.

-

-

-

Se där ... en gång till...!

Gäller att hänga med med kameran. Själv pustar jag matt efter stora rundan och klarar inte ens att laga ordentlig mat direkt efter. Det blev smörgås. Bröd är bra mat! Även för en kroppsarbetare. Så det så.

Det räckte i alla fall till att påbörja nya voljärbygget med.

Stolparna på plats. Snart dags för nätet.

På matta ben och med en känsla av att ha fjällvandrat en vecka (ja, allt är relativt...) står jag och fotar min nya ryggsäck, inköpt enkom för att bära hem gräs till marsvinen i under promenaderna. Det var inte så lyckat att bära stor påse gräs i handen under stavgång. Nu har jag händerna fria. Var egentligen ute efter en minimal rygga i textil för att inte se så avancerad ut men den här i skinn fick duga. Illusionen av fjällvandrare var därmed total, och så trovärdig att grannen som tog cykeln (!) till sin brevlåda undrade var skidorna var;)

Avverkade idag stora rundan på en timme (sex kilometer), grus - asfalt - grus igen. Kände mig mogen för detta kraftprov (!) till skillnad mot förra gången då jag knappt orkade ta mig hem. Nu var jag fräsch hela vägen.

Vad fick mig till detta test? Jo, vågen. Den visade i morse 78,7 !!!

Utförde inom mig en vild krigsdans i glädjeyra, tillkallade husbonde och hundar för kontroll... joodå, 78,7 igen.... och igen.... och igen. Jippie.

Travar väl på i denna takt så länge Gud vill och fötterna/skorna håller. Har ännu inte dragit ner på kaloriintaget. Bra att ta till när det blir skarpt läge;)

... envisas att stå vid gamla grindhålet. Koll måste man ju ha!

Husbondens pussel nästan klart. Gick på .... några timmar.

Åh, mamma mia.... så skönt att slippa gruset. Bara sista bitarna kvar....

Inte såå pjåkigt ändå.

Prövar dekorsten för första gången. Gäller att minimera ogräsrensningen. Man blir ju inte yngre. Nåja... ogräsfröna kommer väl flygande ändå, men... so what... problem är till för att lösas.

Det röda prydnadsgräset är kopparstarr.

Mitt under Morden i Midsomer drog ett jätteåskväder helt oanmält in över oss så att tv-bilden dog. Lika bra det, för det var inget bra avsnitt.

Hann precis att dra ur telefoner och dator. Hundarna åbäkade sig. Dom har aldrig reagerat på åskväder egentligen, men... ja, det här är en lång historia. Det började med strömavbrott (som det blir på landet då och då) när vi tänder levande ljus. En period förra året var det tätt mellan avbrotten. När vi blåste ut ljusen drog brandvarnaren igång av oset och det gillar inte Ulrik. Varje gång strömmen bryts blir han således orolig. (Numera blåser vi bara ut ljus under köksfläkten, för säkerhets skull... men skadan är redan skedd,)

Detta med strömavbrott har nu lilla Sigrid lärt sig. Nu ska hon sympatisera med Ulrik och blir väldigt fjollig. I kväll bröts aldrig strömmen men hon tyckte väl det när tv-n klickade till, och sen var hon sig inte lik. Ulrik däremot anade inte oråd... "vaddå, det är väl inget strömavbrott" tyckte han och sov lugnt vidare. Jag fick lägga mig på soffan och lösa sudoku för att riktigt demonstrera att jag var lugn. Lugn, blev Sigrid inte förrän hon hade lagt sig ovanpå mig med armbågarna djupt ner i mitt inre. Mycket man som hundägare får stå ut med, men det var det värt!

... den gamle tv-deckaren. Nu pusslas det här som aldrig förr.  Blev så förtjust i ett tips från  Ruth som bjöd på söndagspussel på nätet (tusen tack), så nu är jag fast. Skapade genast några egna, sände till Väninnan, skapade några till, sände till Svägerskan, gjorde ytterligare några som finns på lager. Det här var verkligen jätteroligt. Ja, förresten... gjorde och gjorde.... sajten skapar själv, man lägger bara in en bild och plötsligt är den uppdelad i olika bitar för att pusslas ihop.

Likt ringar på vattnet sitter nu både Väninnan, hennes man och jag och pusslar på var sitt håll. För Husbonden väntar ett större pussel... markstenen på vår nya gång. Han tjuvstartade redan idag, en kvart efter leveransen. Från Väninnan kom sedan en riktigt svår nöt via mail, ett pussel av bild på hundkex.... uppdelad i små bitar. Till den behövs riktigt gott om tid.