Vår lilla Sigrid har väl aldrig upplevt så mycket i hela sitt liv som hon gör nu som ensamhund i Lilla Huset. Vid dagens tur till Rångedala Plantskola var hon på hugget och studsade fram som en valp på upptäcksfärd mellan rader av plantor. Ständigt något nytt att spåra upp. 

Den unga uppsynen är förrädisk. När folk vill tala med henne hör hon inte tilltalen - halvdöv som hon är av ålder - hon bara tittar åt ett annat håll. Nu MÅSTE jag försöka filma henne medan tid är...

Sigrid föddes in i hundflocken och var alltid yngst. Hon slapp därmed ta några kontakter på egen hand utan gömde sig bakom de äldre. När de hade kollat alla nya bekanta och signalerat 'kusten klar' gled hon fram som på en räkmacka och låtsades som inget.

På bara ett par månader har hon lärt sig stå på egna ben i nya situationer och löst det galant. Gått från klarhet till klarhet och mognat betydligt. Lite sent vid 13 års ålder, ja... nu är det bara tre veckor kvar till den dagen.

Hemförde några säckar tegelkross till fågelvoljären. De dröp av vatten så vi la dem i svarta platsäckar inne i bilen. Dessvärre läckte även de nyköpta svarta plastsäckarna...! Men hem kom de äntligen.

På rymmen idag också alltså. Vid hemkomsten kom Vännerna, nu bedrövligt tomt utan Toste, för att tvätta bilen. Medbringandes hallonpaj som intogs vid dammen i trevlig samvaro.

Se där... ännu ett ålderdomligt uttryck - 'medbringande'. De bara dyker upp när jag minst anar det. En ryggsäck man släpar på. Häromdagen skrev jag 'i vardande' och blev riktigt full i skratt. Så gammeldars att Words synonymer inte fixade det, men Googles visste besked. Håhå jaja.

- Är ni på semester?

... ropade en kompis tvärs över Byns parkering där vi höll en stund efter inköpen. Vi nickade - ökända för att vara ena riktiga hemmakatter som aldrig är ute på 'spännande äventyr'.

Det låg förresten mycket sanning i antagandet. Efter helgens slit kände vi oss redo för att slå oss riktigt fria en stund. Vi orkade inte mycket annat. Då är det skönt att forslas runt på en liten biltur. Vi tog oss ända till hemkommunens norra ytterområden ;-)

Sigrid Storråda gillade att åka ståndsmässigt, i baksätet. Bättre utsikt och medbestämmande. Vi hamnade i området där vi en gång bott och därför känner väl. Kort visit hos gammal granne, byttes några ord och kördes strax vidare på småvägar vi sällan åker numera. Åren går, somligt växer igen, nya hus har byggts, folk har flyttat.

Det är märkligt... när man besöker ställen där man bott förut så ser de mindre ut än man minns. Trodde bara detta var en effekt av ett lämnat småbarnsperspektiv, men tydligen inte. Vi var ju fullvuxna när vi bodde där. Är det för att växtligheten förtätats...? Knepigt faktum i alla fall.

Så lat numera att jag bara använder mobilkameran. Det ingår i min kreativa semester. De flesta bilder på Sigrid misslyckades. Bara några blev ok. Klicka för större.

På hemväg köptes lite matvaror. Väl hemma intogs varmkorv och bröd i värsta campingstil. Lite som att ha varit på rymmen...;-)

Undvek på detta sätt nogsamt att lyssna på 'Herr Reichfeldt' i Almedalen. Varför låta sig uppröras i onödan...

Så var en mycket hektisk vecka slut. Åtminstone den hektiska delen. Veckändan återstår och nu får det bara lugna ner sig. Längesen jag fick så här mycket gjort på så kort tid. Ringt samtal, styrt och ställt, snackat och räknat. Börjar bli riktigt orolig för konsekvenser i vardande...

- Nu får det inte hända något alls i nästa vecka, sa jag till Husbonden när vi återvände från dagens besök hos nya barnbarnet. Nu MÅSTE jag få samla energi ett tag. Hoppas på hjälp av några solstrålar då och då, det räcker.

Baby Stella var föremål för riklig uppvaktning. Vänkrets och grannar har kommit och gått ända sedan familjens hemkomst från BB. Morfar och jag kilade in oss mellan två besök för att gratta med 'mamma-barn-bukett' och önska lycka till. Det liknade mest ett Öppet Hus.

Bebisen sov och åt om vartannat, den nyförlösta använde amningskudden företrädesvis som sittdyna så här i början, lyckliga föräldrar log och strålade, bjöd kaffe och bulle, visade bebin för alla som ville se, och berättade gång på gång... på gång om Det Stora Äventyret. Kamerorna smattrade.

Det lutar åt Stella. Passande namn åt en så uppvaktad dam, en ny stjärna - Stella Nova. 

Milda makter, vilket väderomslag. Vinterkappa på och halv storm på midsommarafton. Nu, fyra dagar efter är det kvalmigt som en bastu. Vindstilla - när det verkligen behövs lite blåst. Ingen idé att klaga. Vädret blir som det blir och det är bara att gilla läget. Men konstigt är det.

Husbonden var hos läkaren (stafett dito) för att be om sjukskrivning pga axlarna (impingementsyndrom i tuberculum majus). Nä, se det vågade inte stafetten som hänvisade till ordinarie läkare vilken har semester...! Vad har samhället stafettläkare till...? Och ruinerande löner ska dom ha!

Nya pensionsprognoser är gjorda för kompisarna. Det lossnade efter något samtal till AMF. Kul när det funkar som tänkt. Nu har dom mycket att tänka på.

Lilla barbarnet har lämnat BB och anlänt till hemmet där hon vaktas av familjens lilla hund, Hero. Undrar när han fattar att hon ska bo där - för alltid. Det drar ihop sig till visit.

Vännen AL har haft fullt upp med lokaltidningen, uppföljande samtal. Artikeln ska visst komma ut i morgon. Även DN har hört av sig, publicering nalkas även där. Vi stannar nog uppe till midnatt för att se om den ligger på nätet... Telefonen har gått varm av flera olika skäl.

Sigrids kräkning upphörde liksom det onda i magen - nästan. Hon har piggat på sig under dagen och fått några små mål med ris och fiskbullar, samt Canikur. Verkar gå vägen - så långt. Men värmen gör det svårt att se allmäntillståndet, gamla hundar tål inte värme så bra. Mycket vila förstås.

Värre är läget för Sigrids bror Toste på Djursjukhuset. Han ligger på svält och dropp med smärtlindring. Njurarna är hårt slitna, vilket utesluter operation - om det skulle behövas. Illa. Uppföljning med ultraljud nummer två sker i morgon, för det finns något i tarmen. Frågan är nu om detta sitter i tunntarmen (kris) eller tjocktarmen (hopp om lösning). Specialisten ska läsa av. Allt hänger på hans utlåtande.

Man slits mellan hopp och förtvivlan. Alla tummar och tassar hålls för Tostes liv, vilket nog avgörs i morgon. Dagen slutar i sorglig stämning.

Det var bara en sån där dag...

Lokaltidningen intervjuade kompisen AL om hennes problem med försäkringskassan idag. Ombedd att närvara som moraliskt stöd. Självklart ställer man upp. Vet precis hur det är att bli intervjuad och man glömmer lätt det viktigaste. Men det gick geschwint, så långt... Hoppas bara att det blir en bra artikel.

Trodde knappt jag skulle hinna. Var inbokad för ett TBC-test som ren dokumentation - min läkare är grundlig. Som 'stamkund' på vårdcentralen får man ibland positiv särbehandling ;-)  Sköterskan sköt fram sin kafferast och jag hann iväg som önskat.

Husbonden hann inte mer än vakna efter nattskiftet förrän han stack iväg med den åkbara gräsklipparen som råkat ut för ett smärre haveri.

Vännerna ringde på väg till Djursjukhuset Blå Stjärnan i Göteborg med sin lille Toste - för andra gången på en månad. Han har inte varit riktigt kurant sen historien med glasspinnen. Nu befarar vi att det är nåt annat invärtes... Han var okej en enda vecka men nu kräks han igen och äter inte. Blev inlagd på nytt.

Nu kräks även våran Sigrid. Bara två gånger på middag idag, men ändå. Man får de hemskaste visioner i skallen. Hon mår pyton, har ont och vill inte röra sig. Fin avföring hittills. Satte genast in Canikur som lindring. Rena universalmedlet, som balsam för magen.

Dagen avslutades framför datorn med pensionsprognoser för ett par kompisar som känner att de inte orkar själva. Kände mig som hemma på minpension.se efter våra egna övningar. Ha... det visade sig nu lättare sagt än gjort. Programmet trilskades. Knepigare med andras pensionsförsäkringar. Men, men... det löser sig. Kommer tid, kommer råd.

En del dagar är bara så där.

Dagen ägnades åt strövtåg runt åkrarna. Plockat enorma knippen grässtrån med omogna fröer till fåglarna. Knöt dem till stora kvastar som hängdes upp i voljärerna till allmän förnöjelse. Fröerna är i precis rätt stadium nu. För alla nya ungar var det nytt och spännande. Något av det bästa man kan göra för sina tamfåglar. En chans till ett 'nästan naturligt födosök', vilket upptar större delen av deras dagar. Så kommer det att hålla på till hösten.

Under sysslorna grubblades det – mycket. Om förlossningar i allmänhet.

Tankeprocesser startar när något aktualiseras. Som när Husbondens barnbarn föddes häromdan.

- Helvetes ont, förkunnade förstföderskan. Jag sprack nästan inget!

Nästan. Där kom det. Det mest vidriga i sammanhanget.

Inget jag upplevt själv. Kanske var detta ett omedvetet skäl till att inte skaffa barn. Längtan efter barn måste vara tillräckligt stark för att frivilligt utsätta sig för risken att spricka, tänker jag.

För mig var längtan obefintlig, och alltså inget att vidare fördjupa sig i. Men med åldern snappar man småningom upp ett och annat. Även från världar man annars inte har kontakt med.

Grubblerierna fick mig ut på nätet; Googlade ”förlossning +spricker”. Fann följande: De flesta (80 procent) spricker vid förlossning. Mer eller mindre. Nära hälften av de som drabbas får problem med inkontinens. Det är vanligt att man spricker upp i klitoris. Tre procent får anal sfinkterruptur (till slutmuskeln runt anus), med livslånga svårigheter att hålla gas och/eller avföring.

Blir kräkfärdig av blotta tanken. Jo, jag har hört det förr.

Här bekräftades det som nästan ingen talar om. Intimt och tabubelagt. Bäst att inte skrämma förstföderskor – då föds väl färre barn. Undra på att många mödrar tappar sexlusten helt eller får förlossningspsykoser.

Det grymtas ibland i media om ökningen av kejsarsnitt. Det sägs att skräcken för smärta skulle vara skälet. Ha… vad är smärtan mot att spricka i klitoris och anus!

Ingen borde någonsin få ifrågasätta den kvinna som vill förlösas med kejsarsnitt! Män skulle i ämnet inte få ha någon talan alls!

Alla mammor som trots riskerna gått igenom förlossningshelvetet är inget mindre än hjältinnor, som sörjer för artens överlevnad. Det uppmärksammas alldeles för lite. Staten kunde ge ett diplom till varje nybliven mamma, vetja!

Är enbart glad över att ha sluppit denna prövning. Somliga är ämnade åt avel – andra inte. Liv är mirakel. Och livet på landet bjuder på liv i alla former - oavbrutet och i all oändlighet om man tittar noga. Och just ikväll tutar tranorna borta på skogsängarna. En ovanligt vacker dag!

Midsommar... ha ha ha. Jag minns några midsomrar när man burit grejer ut och in mellan regnskurarna och när man hämtat gräslök och färskpotatis i landet iförd regnrock och stövlar. Minns också hur somliga trotsat vädret och plaskat omkring på dansbanan - nästan med paraply.

Bästa minnena är ljumma sommarnätter i bara skjortärmarna. Och när små sällskap flanerade i öppna landskap, förundrade över ljuset, och man dröjde sig kvar till gryningen för att höra fågelsången starta på nytt.

Hoppas att några i detta land får uppleva något liknande i år för här på Västgötaslätten får vi det inte, denna kväll och natt har det inte gått att vistas ute. Halv storm, eller åtminstone kuling, kall vind, vinterkappa på. Ja, det har varit rent otrevligt. Vi har inte ens gjort ett försök.

Det är nog första gången i mitt drygt 60-åriga liv som jag varit inomhus hela midsommarafton. Mulet och mörkt. TV och korsord blev räddningen. Ingen idé att invänta fågelsången för den skulle vi inte ens höra på grund av trädens sus. Lite septemberkänlsa, om man frågar mig.

Meteorologerna talar om sitt regn hit och dit, som om det vore det värsta. Har inte alls hört dem nämna att vi haft ett förfärligt blåsigt år tills nu. Endast tre vindstilla dagar sedan tidig vår. Det var den 7:e maj när jag filmade kosläppet, ytterligare en dag i maj samt någon dag under juni. That's it! Efter två vidriga vintrar kom alltså detta.

Näeerå, ja' ä' inte bitter. Konstaterar bara fakta. 'Hard facts of life', som vi säger på svenska numera;-) Nåt nytt att lägga till minnesbanken, eller deleta...

- Hej Morfar, det blev en flicka!

Den stolte fadern ringde precis när vi gått till sängs i går kväll, men jag hade alla telefoner med till sängkammaren. Vi blev varskodda fyra timmar innan när de landat på Borås BB, bonusdottern och han. Mest stolt var han över förstföderskan som fixade allt utan någon form av smärtlindring eller lustgas. Bild kom idag.

Allt var okej, 48 cm, 2150 2950 gram, född en vecka tidigt. (Husbonden slarvade med siffrorna, rättat i efterhand.) Man blir bara så tacksam att allt gick bra! Mamman som blev mamma på sin födelsedag var ute på långpromenad med hunden på morgonen när Husbonden ringde för att gratta. "Näeej, det blir nog inte än på ett tag", hette det då. Sen gick det undan.

Samma dag var våra tre marsvin hos veterinären på nytt. De fick var sin andra-spruta av Ivomec för att slutligen utrota de kvalster/ohyra/skabb som orsakat utbrottet av klåda. Här famlar vi i blindo. Att klådan försvann och alla sår läktes geschwint tyder på att läkemedlet gjort verkan. Men vi vet inte exakt vad det var. Knepigt om det var skabb, med den långa inkubationstiden på ett halvår.

- När man har med levande varelser att göra, ska man aldrig förvånas, sa den trygge och erfarne veterinären.

Innan jag drog till Byn med 'rådisarna' vägdes de. Kollade också pälsen på Vera som varit mest drabbad. Plockade några strån som såg ut att sitta löst. Ooops, det gjorde de inte, för hon bet mig långsamt och eftertryckligt i armen. När jag skulle trösta och be om förlåtelse bet hon sig fast i kinden, sötnosen. Skulle jag också gjort.

Sprutan i nacken mottogs inte heller med förtjusning. Vera var helt tyst. Alice kved till, medan Sally slog på blåljus och fulla sirener. Stackars små. De var dock inte långsinta. Väl hemmastadda i lyan igen, var de lika goda och glada som alltid.

Sigrid vilar ut under trappan efter nattligt telefonsamtal och uppståndelse. Inte kunde Lilla Huset somna så där direkt efter så omtumlande nyheter.

ÖNSKAR ALLA BLOGGBESÖKARE EN RIKTIGT TREVLIG MIDSOMMAR !

Vi har ju faktiskt ett riktigt urtypiskt svenskt midsommarväder, så då måste väl allt vara perfekt, eller....