Dagen ägnades åt strövtåg runt åkrarna. Plockat enorma knippen grässtrån med omogna fröer till fåglarna. Knöt dem till stora kvastar som hängdes upp i voljärerna till allmän förnöjelse. Fröerna är i precis rätt stadium nu. För alla nya ungar var det nytt och spännande. Något av det bästa man kan göra för sina tamfåglar. En chans till ett 'nästan naturligt födosök', vilket upptar större delen av deras dagar. Så kommer det att hålla på till hösten.

Under sysslorna grubblades det – mycket. Om förlossningar i allmänhet.

Tankeprocesser startar när något aktualiseras. Som när Husbondens barnbarn föddes häromdan.

- Helvetes ont, förkunnade förstföderskan. Jag sprack nästan inget!

Nästan. Där kom det. Det mest vidriga i sammanhanget.

Inget jag upplevt själv. Kanske var detta ett omedvetet skäl till att inte skaffa barn. Längtan efter barn måste vara tillräckligt stark för att frivilligt utsätta sig för risken att spricka, tänker jag.

För mig var längtan obefintlig, och alltså inget att vidare fördjupa sig i. Men med åldern snappar man småningom upp ett och annat. Även från världar man annars inte har kontakt med.

Grubblerierna fick mig ut på nätet; Googlade ”förlossning +spricker”. Fann följande: De flesta (80 procent) spricker vid förlossning. Mer eller mindre. Nära hälften av de som drabbas får problem med inkontinens. Det är vanligt att man spricker upp i klitoris. Tre procent får anal sfinkterruptur (till slutmuskeln runt anus), med livslånga svårigheter att hålla gas och/eller avföring.

Blir kräkfärdig av blotta tanken. Jo, jag har hört det förr.

Här bekräftades det som nästan ingen talar om. Intimt och tabubelagt. Bäst att inte skrämma förstföderskor – då föds väl färre barn. Undra på att många mödrar tappar sexlusten helt eller får förlossningspsykoser.

Det grymtas ibland i media om ökningen av kejsarsnitt. Det sägs att skräcken för smärta skulle vara skälet. Ha… vad är smärtan mot att spricka i klitoris och anus!

Ingen borde någonsin få ifrågasätta den kvinna som vill förlösas med kejsarsnitt! Män skulle i ämnet inte få ha någon talan alls!

Alla mammor som trots riskerna gått igenom förlossningshelvetet är inget mindre än hjältinnor, som sörjer för artens överlevnad. Det uppmärksammas alldeles för lite. Staten kunde ge ett diplom till varje nybliven mamma, vetja!

Är enbart glad över att ha sluppit denna prövning. Somliga är ämnade åt avel – andra inte. Liv är mirakel. Och livet på landet bjuder på liv i alla former - oavbrutet och i all oändlighet om man tittar noga. Och just ikväll tutar tranorna borta på skogsängarna. En ovanligt vacker dag!

 

Ewa

27 juni 2011 14:52

Det låter minst sagt obehagligt.... Ett barn är förståeligt, men tänk de som går igenom det 2,3,4 eller ännu fler gånger! Men då är det väl den mänskliga förmågan att glömma som träder in.

Vaginal förlossning är bättre för barnet, men jag har förståelse för de som vill ha kejsarsnitt. Tyvärr, räknas inte kejsarsnitt som den stora operation det faktiskt är och man blir inte sjukskriven efteråt utan får ta av sina förädradagar.

http://www.fundringar.bloggplatsen.se

Margus

27 juni 2011 22:14

Somliga har väl tur också kanske, några måste ju har det. Och en del känner att barnafödande och familjebildning är en livsstil och tycker förstås att det är värt allt. Och det är väl bra för samhället. Tur att det är valfritt.

 

Erika

27 juni 2011 15:23

Det är länge sedan jag födde mina tre barn. Det sista blev med kejsarsnitt, vilket jag inte bad om, men det var nödvändigt för det lilla flickebarnet då moderkakan knappt fungerade. Två månader innan utgången tid, tog dem ut henne. Vikten blev endast 1,570 och 43 lång. Hon fick ligga i kuvös i två månader. När hon väl kom hem så ökade vikten som den skulle och snart såg hon ut som alla andra nyfödda. Jag hade aldrig valt kejsarsnitt frivilligt, för det var vidrigt det som blev efteråt. Allt är nämligen inte guld som glimmar.

Mina två andra barn födde jag utan några komplikationer. Snabbt gick det. Första barnet tog endast två timmar, barn nr 2 barnet gick på en kvart och jag var öppen 10 cm när jag kom till förlossningen. Det hade jag inte känt av mer än lite malande i magen.

Visst fanns det dem som serverade mig skräckberättelser men jag har aldrig varit lättskrämd av mig, och det man inte vet har man inte ont av, förrän man ligger där och krystar. :)

Vinkelevink!

http://mintidmittliv.bloggplatsen.se

Margus

27 juni 2011 22:20

Vilken tur att det gick bra för er, till sist! Finns det liv finns det hopp...
Ibland är det kanske bäst att inte veta och ta det som det kommer. Men jag har alltid varit den typen som tar reda på ALLT för att vara förberedd och "vidta mått och steg". Och det är ändå viktigt att de som så önskar kan välja kejsarsnitt. Ha det gott!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...