Fick en fråga via mail om olika landstings remissrutiner gällande MBT-skor. Har erfarit att det ledsamt nog inte är överallt i landet man får remiss till dessa. Det är så sorgligt eftersom skorna är något av en folkhälsofråga. Ju fler som kan hålla sig på benen och idka någon form av motion, desto billigare sjukvårds- och medicinkostnader. Men i detta korttänkta samhälle är inget långsiktigt. Det är väl kapitalismens verkningar...!

Tyvärr försvann mailet innan jag hann svara på frågan, men jag skriver här istället. Här krävs återigen kreativitet på hög nivå - av sjuka och slitna. För min del skulle jag i den situationen kanske försöka klura ut vilket angränsande landsting som tar remisser och gå till läkaren där. Men det är lätt att säga tulipanaros... Kanske har reumatikerföreningen några förslag? Kanske säljer de skorna med rabatt? Om inte kanske de borde föreslås att göra detta.

Hur som helst önskar jag framgång åt alla som försöker få remiss till MBT-skorna!

Nu är man igång ska jag säga...

Den där rosenroten måste vara nåt extra. Jag... som aldrig trott på vare sig naprapater, kiropraktorer, hälsokost eller annat hokuspokus upplever alltså en total förändring. Här behövs inte längre några inköpslistor. Huvudet fungerar. Jag minns ändå! Inte bara det som är mest akut utan även sånt som man funderat på att skaffa framöver. Jag plockar, pekar, ordnar, undersöker och styr så Husbonden häpnar. Det var MYCKET länge sedan jag var sån här. Detta var väldigt roligt.

Diskmaskinen är på reparation så nu det blir "handarbete", flera gånger om dagen. No big deal. Jag... som tidigare somnat vid köksbordet, i tv-soffan, i solstolen… ja, praktiskt taget överallt... håller mig vaken och igång och tar  inga tupplurar i tv-soffan. Tänkte sitta en stund i solen idag men tröttnade fort till förmån för mer givande pyssel. Tänkte slå mig ner framför Finnkampen i tv en stund men skötte strax räkneoperationer under tiden…

Har gjort beställningar av småsaker - de allra enklaste ting, men ändå något jag dragit mig för …i månader. Är inte lika godissugen, frekventa kylskåpsturer under kvällarna har minskat och min glupande aptit är en aning nedsatt. Bara positiva erfarenheter.

Nya torktumlaren - vår första någonsin - går i ett, i ett. Tvätt av duntäcken och –kuddar var efterlängtat och kändes av nöden tvunget. (Det krävs verkligen tumlare till dun!) Apparaten får inte plats i badrummet intill tvättmaskinen utan får stå på övervåningens toa men har inte ens kommit på plats. Har kört och kört sen den kom in i huset och där står den än, mitt i vägen, hehe. Vaddå konstigt på andra våningen? Bara nyttigt att gå i trappor så länge man kan. Klart man blir glad. Jätteglad, av denna personlighetsförändring.

Och när man blir glad och lätt till sinnes blir allt ännu roligare och lättare. En positiv spiral. Dessutom… den nya energin känns inte hysterisk. Klättrar inte på väggarna, känner mig lugn och harmonisk, är avslappnad men pigg och glad, sover som vanligt gott, lägger mig i tid. Ja.. jag häpnar.

Här påstås inte att detta är allena saliggörande. Berättar bara vad rosenroten gjort för mig, nu - i den situation jag befann mig. Kanske var jag inne i en fas då detta passade perfekt. Hur rosenrot funkar på andra vågar jag inte ens gissa. Enda nackdelen hittills har varit hjärtklappning de två första kvällarna vid insomning.

... trots enstaka inhopp. Riktigt skönt. Med iråkade benkrämpor kan ändå inte datorn tas i besittning mer än kortare stunder i taget.

Gick fyra kilometer i går. I sakta mak. Försökte gå som Henry Fonda - om nån minns hur det såg ut. Funkade inte så bra. Vägen var nysladdad. Den ensamme vandraren fick det rätt kämpigt att försöka glida fram utan stötar och knyckar. Ögonen kisade mot det skarpa ljuset, det blev suddigt, mådde illa för jag inte ätit på en stund. Fick en känsla av stenig öken där jag raglade fram.

Ny metod prövas idag. Har haft ett par underbara timmar. Kan både sitta och gå i kortare pass – så långt. Använder nu en lätt framåtlutad knäande gång med små steg. Mycket långt från Henry Fonda, kan jag säga. Och långt från de raska promenader som lett till 13 kilos viktminskning. Storvulna planer om en fortsättning läggs på is. Man krymper liksom lite. Men är glad ändå.

Tjugo nymfer tjoar glatt medan jag dubbelvikt repar gräs till mina små "hästar", dvs marsvinen. Det FINNS äntligen gräs till dem. Sex gojbarn klänger i sina leksaker och det är harmoni i voljären. Barna ser för goa ut. De kastar sig med dödsförakt mot leksakerna, dinglar där i ett ben med huvudet neråt medan de letar upp nästa objekt, springer på gräset på korta ben, lite bredbenta som blöjbarn. Ursöta.
Klurar på hur man ska kunna återge detta. Inte lätt att fota miniatyrer i stor voljär genom dubbla nät.

Rubriken syftar på Margus själv som i detta nu känns tämligen skadskjuten.  Halt och lytt, handlingsförlamad av värk, förstoppad av värktabletter, modstulen, bedrövad och så in i glödheta trött på motgångar. Vadan och varthän?

Det är inte häckklippningen. Har varit sån här sen bloggsemestern inleddes. Varje gång jag satsar på ökad träning för att återvinna något av den forna spänsten åker jag på pumpen. Det var väl dom där avancerade step-upsen jag hittat på nätet. Det blev väl för mycket. Hittar ingen annan orsak.

Började med härlig träningsvärk. Som kom och försvann. Kom smygande åter, fast värre och värre, dag för dag. Nu sitter man här med inflammerad lår- och rumpmuskel på vänster sida. Varför inte höger…? Minsta steg smärtar. Trappor ska vi inte tala om…

Vaknar tidigt var morgon med molvärk i hela vänsterbenet. Salvor och tabletter lindrar något - efter några timmar. Vid middag nås dagens höjdpunkt, sen rasar det igen. Den hoppfulla fysträningen har ersatts med sjukgymnastik.

Måste vara åldern. Kroppen tål inte träning. Jamen, det gick ju så lätt för bara en liten tid sen... När ska man fatta att man inte är 30 längre. Utan dubbelt så gammal.

Håhå jaja… nu gäller att se positivt på tillvaron, gilla läget, vara glad att man inte är sämre, se framåt och sätta nya mål - lägre. Snart är man väl på’t igen. Måste ju bekämpa förfallet, inte ge efter.

... vilket borde rendera smisk på rumpan. "Resan tillbaka" pågår ännu. Är långt ifrån hemma, dvs. vid acceptabel vikt även efter kommande rökstopp. Nu har pappas bortgång fördröjt det senare en aning men det kommer, det kommer...

Har dessutom gått upp ETT HELT KILO. Vägde i går morse 74 kg. Kollar vikten varje morgon och kväll. Har allt sett att det varit på gång. Det beror förstås på allt som inträffat. Vissa dagar har jag varit så trött att jag mest vilat för att inte jaga upp mig. Men vid 74 kilos morgonvikt går gränsen. Upp och hoppa!

Sedan i går har step-up-övningar inletts. Ganska avancerade som jag fann HÄR och det känns i lår och rumpa. Har en HÄRLIG träningsvärk vilket är det ljuvligaste lidande jag kan tänka mig. Därtill har grusvägsracet återupptagits så att gruset sprutar i kurvorna.

Mina dagliga promenader ligger nere just nu. Gick regelbundet mellan augusti och december och magrade tolv kilo under den perioden. Sen hände inget på vågen trots idogt travande! Hopplöst trist. Därför kom köld- och julsemestern som en befrielse.

Trots uppehållet har jag vägt mig regelbundet morgon och kväll och noterat resultaten. Gick endast upp ett halvt kilo av den uteblivna motionen.

När gångandet återupptogs i januari-februari startade viktnedgången igen trots att jag bara gick en vecka i stöten. Annat trängde sig på emellan men jag blev aldrig stressad eftersom både vikt och kondis var stabil.

Men nu… efter pappas sjukdom och bortgång (en månads tid) märker jag att vikten rasat av sig självt. Utan motion. Märkligt.
Vägde i morse 72,1 kilo vilket är det lägsta under "resan tillbaka". Har alltså minskat 13 kilo sedan motionsstarten i augusti. Värt att notera.

Dagen blev till ett enda stort formbesked. Fick äntligen kvitto på att allt gåande inte bara gett viktminskning utan även kondis! Trappan till revisorn är en prövning för vem som helst (steghöjden!) men den tog jag nu som ingentinken (har hisskräck). Lite mjölksyra i benen de fyra sista stegen, men väl uppe var jag återställd efter ett enda utblås. Förr trevade jag mig utefter väggarna flåsande som en blåsbälg med både hjärtklappning och yrsel i tio minuter efter den trappan.

Efter gemensam tiomilafärd (2 x 5 mil) till advokaten väntade ännu en prövning när bokföringen skulle levereras till dess slutstation. Fyra trappor! Medan revisorn körde pirran tillbaka till bilen blev det jag som ännu en gång kånkade mina högar upp och ned, upp och ned i tre turer.

Kände mig som en idrottsatlet i hård fysträning utförandes knäböjningar med skivstång på axlarna. Ingen mjölksyra! Ingen hjärtklappning! In steg jag på kontoret med ett brett leende. Ingen formsvacka här.

Min "resa tillbaka" fortsätter nu efter ett låångt juluppehåll, delvis förlängt av helger, pappas fall, ryggen samt mörker. För att göra storyn kort slutade december med att jag gick och gick och gick utan att något hände på vågen. Den visade konstant 73 varje morgon. Från jul och framåt har vågen har i princip stått på 73 hela tiden, trots att promenader delvis ställts in (vågen är korrekt).

Helt nyligen gick jag upp ett halvkilo, men livremmen kunde dras IN ett extra hål…!? Paradoxalt. Man undrar vad som pågår i kroppen. Kan vikten ha stabiliserats? Är fettet omvandlat till muskler istället? Egendomligt är det.

Drog nu igång stavgången på nytt när ryggen kändes "utom fara". Och genast sjönk vikten till lägsta bottennoteringen 72,5 kg. Första gången på två månader UNDER 73 kg. Höll på att trilla baklänges av pur förvåning. Va…!!?? Tre dagar i sträck dessutom! Den totala viktminskningen på tolv kilo känns stabil.

Så nu är man på banan igen. Och nu är det så ljust på morgnarna att jag kan börja promenaden då, FÖRE fågelhusbestyren, vilket passar mig bäst.

-----

Och snart stundar kusinträff. Det är 20 år sedan vår förra reunion (som man säger på svenska numer...;-) Morbror N ringde på uppdrag av kusinerna C och Ch och aviserade vad som planeras i maj. Då går vägen till Uddevalla....