En fågelflock omfattar individer i olika åldrar och stadier. Där finns allt från nyfödda små bebisar till uppnosiga slynglar, mogna och ansvarsfulla hanar och honor som säsongsvis ägnar sig åt fortplantning för att sedan vila och hämta krafter. Där finns individer som inte har en tanke på avel utan bara är. Där finns också de som från början har ett litet handikapp eller senare drabbas av skada och lär sig leva med det. Där finns de som varit friska och glada hela livet men småningom blir gamla och trötta för att slutligen dö i sin kända och trygga miljö bland släkt och vänner. Där finns de som får lite dödshjälp när plågor gör livet outhärdligt.

Vi följer våra fågelvänner från vaggan till graven... dvs. de som får bo kvar. I går fick vi hjälpa Piraten över gränsen. Hon var sex år och en av de vackra som förväntades bli avelshonor - hon och systern "Tjocka Charlotta".

Ingen av dem var intresserad av sex eller barn eller sånt där. De har inte gjort minsta ansats för att bidra till försörjningen. De har bara flutit med, glidit med på räkmackan, solat sig i andras glans och njutit av livet. Glada, förväntansfulla, vackra och snälla. När en hane kommit för att fria har de fräst "stick iväg" och gjort fula miner. Och sen hållit sig undan, levt sitt liv i harmoni - utan att reta någon.

Charlotta flyger inte längre upp till sittpinnarna utan håller sig på golvet. Men hon poserar glatt och plirar vänt med ögonen mot kameran. Ser ut att må prima. Piraten var betydligt tröttare på sluttampen. Hon flög in i det sista men satt ofta och sov djupt. Vi räknade med att en dag hitta henne död men pga. kraftig ögoninflammation med svår klåda fick hon hjälp med att somna in i går.

Lilla Piggy är en liten rar hona som deltagit i aveln men nu känner sig lite gammal. Hon har därtill fått någon slags överrörlighet i ena knäleden som mest är böjd åt "fel håll". Ett litet handikapp alltså. Fast det tycks inte besvära henne nämnvärt. Hon flyger, hänger på nätet, sitter på pinnar och är som fåglar är mest.

För några år sen skrev bloggen om handikappade risfågelhonan Fanny. Senaste exemplet är nymfan Sussie som skadat foten och nu försöker lära sig handskas med den. Vi minns lilla Rosa som var halvblind och ändå levde ett gott liv, samt Nacka som själv amputerade sina skadade tår, blev frisk och en duktig avelshane i några år. Handikapp är i sig inget skäl för avlivning men gott att kunna erbjuda dödshjälp när det blir tvunget.

Försvarslös och beroende. Ännu för svag i näbben för att kunna bitas. Det enda den kan är att väsa hotfullt. Små fågelungar som kommer ut i naturen är lätta byten för många rovdjur. Tamfåglar har det allt bra, här finns inga reella hot. Det känns gott att erbjuda en trygg och skyddad miljö för de små. Här kan dom drulla omkring på vingliga ben och vingar innan de får styrsel och kan skaffa mat själva.

Såna tankar tänks när man handskas med de små. I går ringmärktes första kullen nymfungar. Sigge och Isadora har fått fem präktiga ungar. Och fem syskon hjälps i alla fall åt med att försöka skrämmas med ett öronbedövande väsande. I bästa fall kan de göra små utfall och se skräckinjagande ut. Fast mitt i alltihop är de bedårande söta.

När det är dags för ringmärkning är de på väg att lämna 'igelkottstadiet'. Dvs. när fjädrarna börjar komma ur den hårda hylsa som omgett dem. Vi märker med numrerade fotringar i olika färger, så kallade 'öppna ringar' som kan nypas ihop om benet och vid behov öppnas på nytt. Öppen ring var till fördel när nymfan Sussie skadade foten och benet var svullet på ömse sidor om fotringen. Då gick det relativt lätt att avlägsna ringen.

Fasta ringar kan inte öppnas. Dem använder vi på risfåglarna som bevis på att de är födda i fångenskap (krav för vissa arter). Fasta ringar måste träs på vid c:a åtta dagars ålder, när de fortfarande går att trä över fotleden. Sedan går det inte. Om en sådan ring måste avlägsnas av medicinska skäl får man nog såga itu den med pytteliten fil eller nåt. Tack och lov har vi inte behövt det.

Risfågelungarna är ute nu - alla 25. Det är ett kackel och ståhej dagarna i ända. De låter precis som en kajflock när de tigger mat. Och jag tycker det låter trevligt. Det är väl modershjärtat...;-)

Kallt och blåsigt idag. Häromdagen satt vi och jäste en stund i vårhörnan och några klädpaltor åkte av i hetta och lä. Men nu åkte vinterkappan på igen. Våren i ett nötskal.

Stora vårsläppet skedde i dag. Vårvärmen var förförisk och vi ville inte i onödan fördröja denna njutning för fåglarna. Således drogs luckorna upp och bara sekunderna efter var det rusning genom 'porten'. Piii-iiip, skrek kanarierna i kör. Och fortsatte så en lång stund sittandes på grenarna och tittandes sig omkring. Pii-iip, pii-iip, höll det på en kvart i ren och skär livsglädje. Helmi kunde inte avhålla sig från en stunds glädjerus trots att hon egentligen är bunden av modersplikter därinne.

Alla var ute, från och till, i den härliga luften. Till och med nymferna kom ut högljutt larmande med lilla Sussie i täten. Hon glömde för en stund att hon har en handikappad fot. Ja, hon var ute längst av alla, plockandes i gräs och grus, gnagandes på kära gamla favoritgrenar.

Klicka för större bilder

Tranorna kom idag. De första ropen var på så långt håll att man bara undrade vad det var. Nästa gång lät det som en sågklinga i fjärran. Men, tillräckligt nära gick det inte att ta miste... TRANORNA, sa vi med en mun och log glädjestrålande mot varann. Märkligt vad de betyder mycket.

Detta skedde mitt i Stora Vårsläppet och sen dränktes tranornas rop av nymfernas glädjetjut. Typsikt att det skulle inträffa på samma dag.

Det är särskilt mysigt i fågelhuset på våren när morgonsolen lyser in i golvnivå. Undrar om inte fåglarna tycker det också. Här kan man förlora sig i filosofisk begrundan över livet.

Klicka för större bilder

Risbebisarna duggar tätt. Fyra kom ut i går.... nu är de tio, varav två vita. Nu är deras tid att kliva ut i dagsljuset. Härligt att uppleva. Den vita med silverrygg är en vacker variant.

Fillys lilla kanariebebis har duschat idag på egen hand. Hon sågs sitta på kanten till badet, läppjade lite på vattnet och... plums, så satt hon i vattnet och flaxade med vingarna. Som vilken vuxen kanarie som helst.

Och nu... hoppas vi igen... Tuvalisa har kläckt fram tre starka ungar i sitt skyddade boende. De matas duktigt så vitt vi kan se. Säker kan man aldrig vara, men lovande... så långt.

Likadant hos Helmi. Hon har legat på fem ägg och nu har det kläckt. Både hon och Matti matar ihärdigt och i dag lyckades jag fota ett litet, litet gap där bland dunen. Vi håller tummarna.      Klicka för större bilder

Risfågelbebisarna är på gång. Fyra kom ut i går. Idag har de bekantat sig med omgivningen. Hittat tomma kanariebon att vila på kanten till. Lärt sig tigga och matas på gren istället för i holkdunklet. Får se hela risfågelkolonin och alla andra fåglar som de hittills bara hört genom holkväggen. Och gissa om de är duktiga.

Risfågelbarn är inte bortkomna utan riktigt försigkomna redan från start. De har ingen riktig bebisperiod efter att de lämnat holken. Flyger gör de också riktigt bra. Och sitter aldrig på golvet som kanariebarnen kan göra. Föräldrarna är kanonduktiga. Nu först tillåts vi njuta av dem. Jättesöta med sina vita näbbgipor. Tjugofem har vi ringmärkt, och tjugofem väntas ut. Det här är bara början...            Klicka för större bilder

Kanariemamman Filly har påbörjat nytt bo sedan hennes förstfödde kom ut. Här låg Esther för ett tag sen. Nu gör hon sig allt mer hemmastadd, putsar sig och myser. Även kanarier kan göra roliga miner...

Utlovade häromdagen ett litet bildspel på den lilla familjeidyllen när Robin och Filly leker "mamma-pappa-barn" med sin förstfödda bebis. Bilderna blev så bra så jag var bara tvungen att visa dem. Blev klart nu i kväll. Det är den rödorange som är pappa Robin, men det framgår väl. Här kommer de:

Första (och kanske enda…?) kanarieungen har hoppat ut idag. Rena familjeidyllen utspelades för våra ögon när Filly och Robin turades om i omsorger om Lillen. De var så bedårande att det gjorde lite ont i hjärtat. Tog en hel serie bilder som jag ska sätta ihop till ett bildspel vid tillfälle. En halv dag senare hade ungen avancerat till nästa nivå, en meter upp.               Klicka för större bilder.

Nu när vi inte har så många kanarieungar att följa känns det lite snopet när över tjugo risfågelungar ligger gömda och osynliga för oss inne i holkarna. Man vill ju så gärna se - och ta del. Men risfåglarna ruvar på sina hemligheter därinne. Ofta sitter en förälder i holköppningen för att mota den nyfikne (bilder). Visst kan vi lyfta på locket och kika, men vi vill faktiskt inte störa. Och nu när ungarna snart är flygfärdiga kan de fara ut i rena skrämseln. Nej, så gör man inte! Vi får ge oss till tåls.

Nymfhonan Sussie använder sin skadade fot lite mer. Hon nyper inte lika ofta i den. Och när hon landar på holktaken för att vila går hon lite på foten. Goda tecken.

Hennes Thomas gör varje morgon en så kallad holkrunda. Han är så avundsjuk och nyfiken på de andras ungar att han susar runt till den ena holken efter den andra. Han passar på när föräldrarna är ute och tankar mat. Då sitter han på taket och kikar ner i hålet medan han pratar vänligt med grannarnas barn. Han skulle ju haft egna barn vid den här tiden, men klarade inte att fullfölja häckningen när Sussie skadade sig och det blev så tokigt. Framåt kvällen blir han så harmonisk och sitter med sin Sussie på hennes favoritplats (bild). Stackars små vänner.