De blå lessonen har flyttat in i Royal Suite till nymferna och de övriga artfränderna. Före insläppet hade vi släpat in stora rönngrenar - snarare små träd. Nymferna blev så glada över träden och knippen med grässtrån med frövippor. Det andades frid hela förmiddagen, borsett från den blå lessonpojken som varit upprörd. Han har inte varit ihop med kompisarna på ett tag och var väl orolig för sin ställning i flocken.

Hans lilla fru, Blåsan, signalerade tydligt "kan du inte lugna ner dig och komma till mig istället". Men nej, han hade mycket att stå i - och det ljudligt. Han lugnar väl ner sig får man tro. Man får ge dem lite tid. Tyvärr slutade dagen med en hökattack som fick nymferna att gå inomhus och larma på hjälp.

Det blev till att räkna in dem alla efter attacken. Papageno låg på mage i det gröna gräset och syntes knappt p.g.a sin gröna färg. Blåsan satt stilla mitt i voljären och låtsades sova. Pärlvit, Rudolph och en lutinounge återfanns nere i buskarna och fick lockas fram. En nymfunge satt stel inne i lövverket. Och Mamageno hängde på nätet och såg ut som ett löv - och upptäcktes först efter långt sökande. Så tråkigt, men de levde och mådde bra. Tur att det inte är så ofta.

Idag bytte lilla Blåsan namn. Husbonden gillade det aldrig. Nya identiteten kläckt: "Blåssåm" (efter Blossom Tainton).

För övrigt har sädesärlorna lagt andrakullens ägg i ett bo på farstutaket, farligt nära ett getingbo. Ärlorna bor under taket och getingarna över, fast under takpannorna. Åharrenadå, det känns inte bra alls. Hursomhelst är vi förhindrade att spruta gift på getingarna som nu surrar friskt runt entrédörren. Fåglar är mycket känsliga och detta kan ej riskeras. Blir det för jäkligt får vi använda bakdörren.

Säga vad man vill... det är nåt speciellt med att fota fåglar i trevlig miljö. Här följer en liten bildkavalkad med klickbilder. Nu har pippisarna funnit sig bättre till rätta, somliga har gjort det enastående bekvämt för sig och myser där i grönskan (som Mini-mini). Sebragänget håller sig väl samlat och tutar i flock. Ständigt lika alerta. Risfåglarna har fortfarande nåt jagat i blicken när kameran kommer fram, verkar sakna sina invanda favoritplatser mest av alla. Nåja, det ordnar sig små vänner. Allt kommer att bli hur bra som helst.

Efterlängtad städning, målning och inredning är klar och vännerna har flyttat in. Ännu sent i kväll är det lätt oro i fågelhuset. Man kunde tro att lyckan skulle vara stor när det blir nyrenoverat men fåglar är känsliga för förändringar. Det förstås, man vet ju själv hur stökigt det kan bli första natten som nyinflyttad. Man hittar inte sina grejer…

Precis så var det för pippisarna också. Två heldagar i ”flyttkartonger” dvs. i utevoljären är väl trevligt, särskilt i sånt kanonväder som vi begåvades med. Men det var oro i lägret. Vad pågick inne i deras hus? Och varför fick de inte komma in som de ville? Och var skulle de nu sitta när alla invanda platser var utbytta? Och var fanns partnern… eller bästa vännen.

Risfåglarna tvekade länge vid entréerna när vi öppnade… ingenting var sig likt. Ska man verkligen våga… Till sist tog tröttheten överhand och när mörkret föll hade alla uppsökt tryggheten därinne. Tjattret pågick ända till nattningen och vid en titt i fönstret såg det ut som om alla funnit varann. Klicka för större bilder, men skärpan är inte den bästa. Ville inte gå för nära då lugnet ännu inte infunnit sig.

Två dagars effektiv städning och helrenovering. Härligt trötta till sinnes och mäkta nöjda med resultatet. Ömt och stelt lite här och var. Kritvita väggar och tak, nya lysrör, sanerat och väldoftande. Inte minst av de träd vi fyllde lokalen med. Lyckan är att ha en egen Park där man bara kan gå ut och ta de träd som behövs – utan att fråga någon om lov. Men… åh, vad trött man är. Och öm i målningsarmen efter tre timmars penselföring. Puh…

När man sätter igång och städar – grundligt – kan det bli sådär. Husbonden tog Royal Suite, nymfernas (och lessons) boning. Skönt få bort ruggfjädrar och lort efter alla ungar som nu är utflugna. Och vädret var perfekt, inte för varmt och ingen sol. Alldeles lagom för birdisar att sitta ute i. Konstigt nog var det varken svalt, regnigt eller blåsigt.

Annars har jag faktiskt plockat fram linnet igen. Man bemödar sig att låtsas sommar så länge som möjligt men när de bara armarna känns isande är det bara att ge upp försöken. Linne, topp och långärmad tröja således. Fast idag var det 'tagelskjortan' på. Tre reservburar låg på min lott. Låter enkelt, men de är desto bökigare. Medan desinfektionsmedlet verkade i RS hjälptes vi åt att plocka ned väggnäten i reservarna. Väggarna ska nämligen målas i år.

Slutligen var det dags för insläpp i nyfräsch lokal och gänget kastade sig glupskt på matskålarna… Klart de hade tillgång till mat i utevoljären, fattas bara annat, men den rördes ej (inte bara människan som är vanedjur). Däremot hittades en svart skogssnigel i deras grönsaksskål vilken omedelbart tömdes på sitt innehåll. Någon måtta får det vara på naturromantiken;-)

När man jobbar sådär med deadline och verkligen VILL bli klar, blir det egna födointaget lite åsidosatt. Småningom krävde nöden en hastigt påkommen lunch. Stekt ägg och bröd med bräckt skinka smakade härligt lyxigt. Och sen ut till fågelhuset igen… som doftade helt ljuvligt.

Puh, det var halva fågelhuset det…

Pojken Blå och lilla Blåsan har fått egen kupé. För att lära känna varann bättre. De fick först en chans inne i Royal Suite hos nymferna men hanen som nyligen mist sin käresta var måttligt intresserad. Han fick lite att fundera över när hon kom, men mer var det inte. Mest sökte han sig mot de gröna kompisarna som han känner sen gammalt. Nya honan tycktes väldigt ensam på nytt ställe och utan en enda vän – nästan deprimerad. Ingen kontakt uppstod.

Fram tills nu har de inte varit närmare varann än en decimeter, ibland. Men idag hände det i privat avskildhet. Värmen bubblade i hjärteroten när jag såg dem tillsammans. Han käpprak i ryggen, trygg och  vaksam. Hon tryckte sig nära, nära. Lite blygt med näbben i hans nackfjädrar. Så himla rart. Trodde väl aldrig de skulle hålla posen när kameran kom fram, men det höll hela vägen. Hellegod. Tyvärr bara en liten variation på bilderna, men vad kan man begära... Klickbilder

Således kanske vi snart presenterar dem en holk. Då kanske den rätta glöden vaknar. Häckning knyter starka band. Önskar så att man får uppleva när han flörtar med henne första gången. En ynnest att bedja om. Dessa 'blåbär' har för övrigt en alldeles äkta och medfödd färg, till skillnad från fågeln i ett tidigare inlägg.

Stilla och ljummen kväll. Den första av sitt slag denna sommar. Husbonden har sprutat Radar på ett getingbo i vedstapeln. Vi har äntligen gripit oss an veden mellan lågtrycken- denna gigantiska uppgift. Med förenade krafter är halva vedhögen inne under tak. En känsla likt den när skörden är bärgad. Det gick bättre än vi trodde. I morr'n tar vi resten. Det är tvunget, sen kommer visst nya regn… och gud vet hur länge de varar.

En del måsten betas av. I går levererades merparten av årets nymfbarn (24 st) till zoohandeln. Det blev märkligt tyst, men vi känner att vi gjort en god gärning för föräldrarna som var mer än trötta på de livliga busungarna som verkligen hållit igång. Skrikit och tjoat och klängt i träden som apor, klättrat och klivit på svajiga grenar, haft flygövningar i jetfart så att det visslat om vingarna. Föräldrarna har knappt orkat titta på underhållningen.

Ungefär som för oss människor. Först matas, vaggas och vyssas de små bebisarna, och vaktas mot allt ont. Sen uppfostras de med glädje och engagemang. Sen suckar föräldrarna uttråkat ”vad skönt det ska bli när de flyttar” när tonåringarna skränar omkring. Och tänker förvånat ”så tyst och tomt det blev” när de väl gett sig av. Sånt är livet. Och snart väntar årlig storstädning i fågelhuset.

Vår lille blå lessonpojke sjunger sin sorgesång i voljären ikväll. Han miste sin fru i morse. Lilla 'Blåsan' blev med tiden allt sämre. Åldrades liksom väldigt snabbt. Flygandet gick allt sämre och den sista dagen i livet vågade hon inte ens hoppa mellan grenarna. Till sist satt hon bara i ett hörn på golvet. Orkade inte mer.

I ett obevakat ögonblick tog jag bort henne. Utan att han såg. Och sen har han ropat… och letat. Både ute och inne.

- Mitt hjärta brister, sa jag. Vad gör man? Vi skulle ju dra ner på antalet sparvpapegojor.

Lessonen är svåra och man kan inte släppa in dem till vilka fåglar som helst. Ibland är de även i stånd att mörda.

- Det får väl bli naturlig avgång, tyckte förnuftet. Men när lessonpojken ropade sådär tog känslorna över. Det sitter redan en ny liten 'blåsa' i reservburen. Hon hämtades idag. Han har förstås sett henne. Men ikväll ger han luft åt sin sorg i skymningen. Vemodigt.

Det har hänt lite tråkigheter på fågelfronten under vår och försommar. Svårt att bara tränga undan. Man blir lite nedstämd. Omöjligt att då låta förnuftet få göra allt som är rätt. Känslorna tog över. Man är ju inte mer än människa;-)

Klicka för större bilder.

Ett bestialiskt barnamord skedde i fågelhuset i morse. Lessonen gjorde processen kort med två nymfungar i en holk de tänkte ta för egen del. Vad sa jag…! De näpna sydamerikanerna blir som monster när de vill häcka. Starkt revirhävdande.

När vi var klara med morgonpasset såg jag den lilla gröna Gertrud komma ur Pärlvits och Rudolphs holk med blodig näbb. Förstod med ens vad som ägt rum. Holken inspekterades, ungarna var redan döda, helt varma ännu. Det var en blixtsnabb operation med ungarna som var större än Gertrud själv. Stackars små veckogamla bebisar som ännu inte fått ögon. De satt väl och väntade på mat…

Genast vidtog febril aktivitet för oss. ’Di gröne’ fick tyvärr återbördas till reservburarna i väntan på ombyggnad. Må detta bli andra till varnagel: Man kan inte ha sparvpapegojor bland andra arter! De må vara hur söta som helst, men får de för sig att häcka kan vad som helst hända.

Snabbt infångande och ommöbleringar gav ryggproblem för resten av dagen. Men det var inget jämfört med hur Pärlvit och Rudolph tog det. De såg förvånat på hur vi tog bort holken med deras barn utan att fatta vad som hänt. Deras liv som varit helt inriktade på uppmatning av de två ungarna blev plötsligt tomma och innehållslösa. Pärlvit sågs senare på dagen klänga på nätet och peta i väggen där holken suttit… "Vart tog barnen vägen… vi hade ju ett hus här?" På kvällen satt hon och Rudolph ute i regnet och försökte coola ner känslorna. De får nu glädja sig åt de fyra ungar de fick i första kullen. Lite svårt i brådrasket, men…

Inga ord kan beskriva våra egna upprörda känslor nu. Obeskrivligt ledsna och bedrövade. Särskilt som det var vårt fel. Man vill gott, och så blir det ibland fel. Det var en risk, men man hoppas ju. Dumt blev det. Mer än dumt. Och vi kan inte ens bli arga på de små monstren. Vi älskar alla våra fåglar, de kan ju inte rå för sina arttypiska egenskaper. Nu väntar en större ombyggnad för att ge lessonen tillgång till sommarsol och frisk luft – utan umgänge med andra än sin egen art. Suck…