I fågelhuset har vi äntligen vågat släppa in de små sparvpapegojorna till nymferna i Royal Suite. Tvekan har varit stor; de små sydamerikanerna räds varken fan eller trollen och har ett sjujäkla humör. Men de små liven måste ju få komma ut i solen. Provisoriet i reservburar har varat för länge nu. Efter att ha vänt och vridit på riskerna slog vi till och släppte in dem…

Härligt nyfikna och orädda kutade lessonen genast runt och bekantade sig samt… demonstrerade sin integritet. Fräckt satt de på nymfholkarna och kikade ner i bostäderna (ajajaj...). Till kvällen satt de i matskålen intill de större nymferna som ju är vänligheten själv. Dagen efter var ’di gröne’ redan i utevoljären. Satt under taket med nymferna under störtregn, njöt och tyckte livet var rätt härligt. Introduktionen var klar.

Lessonparen är otroligt tajta, sitter så tätt att man inte ser luft emellan. Och allt gör de tillsammans. Går på rekognosering, äter, ja till och med dricker i par. För att sen sätta sig tätt, tätt igen. Men gud nåde den som retas… då blir de små monster. Vi hoppas det håller.                        Klicka för större bilder

Husbonden bygger om i finkavdelningen. Kanarierna får egen kupé för att slippa störningar nästa häckningssäsong. Kolonihäckning med flera arter tillsammans har sina problem. Förra året var det sebrafinkarna som tog kanariernas ägg. I år har risfåglarna varit fräcka, säkert beroende av att de blev väldigt många när vi sammanförde två stammar. Häckningen är i princip avslutad för småfinkarna. Idag öppnades en nätvägg under arbetet så att alla förenas en kortare tid, för att sedan åtskiljas igen.

Årets sebraungar som aldrig mött de andra blev väldigt exalterade och nyfikna. För att i nästa stund tuta ihärdigt efter mamma och pappa när de inte hittade tillbaka. Den lille astrilden återtog sin gamla favoritplats.

Tre testosteronstinna kanariehanar har återvänt till flocken. Ettrigast är Tore, bilden ovan är signifikativ för hans temperament. Första  dagen bråkade han med Pelle och Robin vilka sedan gjorde gemensam motattack så att Tore blev riktigt kväst. De hade full bevakning på Tore som fick lära sig att sitta stilla. Den dagen.

Dagen därpå  repade Tore mod igen och jagade Parveln som blev så trängd att han satte sig på Tores rygg och nöp denne i huvudet. Vi får hålla dem under bevakning. I bästa fall lugnar de sig.

--------------------

För övrigt har jag jobbat med vännen A-L:s yttrande till Länsrätten i två dagar. Tungt och tröttsamt. Denna gång överklagas sjukpenning för perioden maj-augusti 2011. Försäkringskassan delar upp sjukskrivningarna i flera ärenden – i ren utmattningstaktik. Nästa ärende som ska vandra samma väg är augusti 2011-februari 2012, nästa därpå mars-juni.

Dessvärre hände något som tog musten ur oss … Hennes ärende med ansökan om sjukersättning (f.d. förtidspension) har inte löst sig som tänkt var. Läkarens utlåtande höll på att glömmas av! Efter påstötning skrevs det strax före att han gick på fyramånaders semester. Utlåtandet har väsentliga brister och kan inte användas vid ansökan. Återkommer till det en annan dag. Nu ska Lilla Huset natta.

Gissa om Thomas är glad… Hans älskade lilla Sussie känner sig återställd i foten och livsgnistan är tillbaka. Det var en lång rehabilitering. Först ont som helsikke, resor till veterinär och behandling, sen fortsatt ont i en fot som inte ville fungera som den alltid gjort. Men Sussie väntade och kämpade för att vänja sig vid en tå som inte kunde gripa. Det gick bättre och bättre. Och tån funkar nu riktigt bra.

Men hon har liksom inte känt sig redo för romantiska eskapader. Thomas hade nästan gett upp för säsongen. Alla de andra ruvar och kläcker nu sina andrakullar. Så vips en dag… ville Sussie! Thomas blev så lycklig och trots att de var utomhus hördes deras förehavanden in till flocken. Genast anslöt ett gäng intresserade åskådare… på första parkett. Nästa dag fick de vara i fred. Idag fullföljdes det hela och filmades från köksfönstret (se film nedan).

I kväll kom holken upp igen (på Thomas favoritplats) och vi kunde nu genom fönstret se både Thomas och Sussie kliva ur och i sin bostad för att känna att allt är ok. Då står man där med blanka ögon och ett brett leende i hela ansiktet - för deras skull.

Det var märkligt tyst när vi kom hem från köprundan. ”Höken har varit här” sa jag. Det kändes på stämningen. Alla finkar var inne utom en sebraunge som satt i chock under taket. Nymfvoljären var tom… trodde vi. De vuxna var inne, men fyra totalchockade nymfungar satt som frimärken på nät och mark. Blickstilla, ajajaj… Stackars, stackars små bebisar.

Sittande paralyserad på nätet är vilken fågel som helst ett lätt byte för en hök på utsidan. Räddningen är varje gång våra DUBBLA NÄT. Höken når inga fåglar. Men de kan ju skada sig ordentligt i villervallan. Eller dö av chock.

Gick först in till dem för att se att de var ok och få dem att röra på sig. Visa att faran var över. De var blodiga på näsorna lite till mans. Och nästan alldeles borta. När de kommit upp på pinne tänkte jag återkomma när de lugnat sig. Men hann inte vända ryggen till innan den satans höken slog till igen!

Viftande med plastkasse brydde han sig inte om. Han kom från alla håll i attack efter attack, satte sig på voljärtaket och struntade totalt i att jag var där. De stackars nuffarna hamnade krampaktigt på näten igen, skrikande i högan sky.

Husbonden tvättade bilen och märkte inget.

Då hämtades håven för att ta in dem i fågelhuset. Hökarna brukar försvinna när vi är ute, men inte denna. Han surrade som en bålgeting över mig när jag var inne i voljären. Han kom från alla håll. Gissade han att jag var en jaktkamrat, eller…? Ungarna släpptes in en efter en till tryggheten. Men det förstod ju inte dom. Trots att de var på insidan hålet ville de inte släppa taget om min handske. De trodde väl att det var höken de hade tag i. Den sista var mest enveten och jag fick släppa både unge och handske där inne för att dra igen luckan. Undrar om gänget därinne satt och glodde på handsken i skräck…

Och Husbonden tvättade bilen.

Men den dumme hökuslingen gav ändå inte upp. Han cirkulerade kring de tomma voljärerna, runt mig (!) och flög till och med utanför nymfernas fönster. På båda sidor. Elaking! De som var inne hade inte heller haft det lugnt.  De måste ju få tryggheten tillbaka... Medan jag gick runt huset och häftade upp handdukar för fönstren körde grannen förbi med sin traktor.

Då ser jag hur Husbonden saluterar grannen med högtryckssprutan i en hööög stråle…;-)

     Klicka för större bilder  

När nymfrummet var mörklagt från dagsljus tycktes stämningen därinne dämpad. Inga intryck från utsidan kunde längre störa. Alla var stilla. De drabbade ungarna blundade med hopknipna ögon. När jag kom ut satt höken åter på voljären! Jag fick upp en redig sten och siktade mot hans huvud. Pang... slog den i planket. Han hade redan lyft och gesten tycktes få honom förstå att spelet var över. Han kom inte tillbaka mer idag.

Då kunde jag gå in och packa upp ur kassarna.

Det var den värsta och mest ihärdiga hökattack vi sett på alla år. Nu i kvällsmörkret hörs hur nymferna kommit till liv igen, ungar som tigger och tjattrar, vuxna som sjunger. Nu har de natten på sig för återhämtning i nattlampans sken. Hoppas inte de har för mycket träningsvärk och blåmärken i morgon. Stackars små oskyldiga varelser.  

Under mina tandäventyr städades fågelhuset av Husbonden. Det blev så fint. Häckningar för risfåglar, kanarier och småfinkar har avbrutits. Dels har kanarierna haft otur, och dels har risfåglarna gjort alldeles tillräckligt. Smärre ombyggnader väntar. Endast nymferna jobbar på ’som vanligt’. Sigge och Isadora ruvar redan på andrakullen. Pärlvit och Rudolph har kelat och gosat alldeles förskräckligt och har lagt ett nytt ägg trots att deras ungar inte lämnat holken än. Men idag… kom den förste. 

Sussies fot har läkt finfint. Det var den lilla nymfan som skadat sig så eländigt att vi under några dramatiska dygn befarade hennes fortsatta liv. Hon rör sig nu obehindrat, som det tycks. Och håller inte längre upp foten. Innersta tån som var sårig har läkt och… förkortats. Den långa tån används till gripning igen - ibland. Men det tog sina modiga två och en halv månad. Så roligt för henne.

Kan inte svära på att precis allt är återställt, men det ser tusan så bra ut. Man ska inte avliva djur innan de fått en riktig chans.

För övrigt har ännu en liten ny film klippt ihop. Om Fnykis – vår lille marsvinspojke som blev moderlös vid födseln och kunde räddas. Tack vare en ’firewire’ kunde värdefulla filmsnuttar efter år av väntan laddas upp och här läggs den filmen upp. Det hände sig vid den tiden - anno 2006.

Vårdagjämning häromdan. Våffeldag i går liksom sommartid… Allt på en gång. Aldrig vila i nuet och begrunda. Helst ska det ha hänt i går. Vi måste vidare, vidare… Varthän och varför?

Våfflorna fick vänta till kvällen för vi njöt solen i vårhörnet vid lunchdags när stormen bedarrat. En lika löjlig som plötslig storm drog fram över Lilla Huset under förmiddagen. Det är lynnigt nu...

Första kullen nymfungar har klivit ur holken, lugnt och stilla. Isadora och Sigge är stolta föräldrar och matar de fem vant och erfaret. Flocken verkar tillfreds och målmedveten. En särskilt trevlig stämning i fågelhuset när barnen kommer ut.

klicka för större bilder

I går var det Allan hela dan. I fågelhuset vill säga. En liten pigg nymfunge som absolut inte tänkte förbli någon stugsittare, han skulle ut till varje pris. Studsade inne i holken redan när vi ringmärkte dem för några dar sen. Vilda Bebin, typ. Tidigt utvecklad, denna där. Säkert en pojke, gissar jag. Knappt färdig i fjädrarna men alert till tusen.

Helt fräckt tog han plats mitt i centrum av femkullen som redan hittat sina platser. Föräldrarna kliver runt i barnaskaran för att mata och vet precis vilka ungar som är deras. Nåde den som tigger av fel förälder. Där sitter han nu – Allan – och tycks särdeles nöjd med sin bedrift. Ett litet yngre syskon är kvar i holken och bidar sin tid.

Ut hoppar nog också Helmis två kanarieungar när som helst. Hon har lyckats mata upp dem utan missöden och de ser välartade ut där i boet.

Är man igång med filmklippning… så är man. I väntan på den tid som komma ska frossar jag i sommarminnen med fåglarna. Så mycket material som låg där och väntade… Skönt att allt funkade och inte låste sig. Då blir man lite morskare och får kraft inför bakläxan med hästfilmen som misslyckades härom kvällen.

Först klipptes en film om nymfungarna (förra inlägget). Sen togs en lutare i nya mysvrån som motsvarar alla förväntningar. Vaknade återförfriskad och fortsatte klippandet in till sena natta’.

Mådde så bra av denna min kreativitet att dagens årsmöte med PRO skippades - utan dåligt samvete. Följer alltså ordinationen från min läkare: "Bästa vägen till återhämtning är att bara göra det som är roligt och man mår bra av,  och GER energi." Halleluja och Amen. Och ännu en film om våra fåglar blev klar för ’vita duken’. Läggs härmed ut i bloggen.

Musiken har hämtats från Jamendo med Creative Commons, sajten där man lånar fritt genom att i gengäld redogöra för upphovet. Och det gör man självfallet.

Nej, det blir ingen hästfilm klar på några dagar. Något av alla klippen är skadat... och jag vet inte vilket... hehe. Det blir till att göra om hela filmen... Så bara! Det tar "bara" några dagar. Man får jämföra det med något man sytt eller stickat och som måste göras om. Bara att repa upp och starta om från början. Hur många gånger har man inte gjort det...

Filmtarmen sög, och det kändes alldeles nödvändigt att göra en liten snutt bara för att se att allt fungerade med andra filmsekvenser. Det gjorde det. Således kommer här en liten film om nymfungar i olika stadier från förra sommaren. Go'a minnen. Och något att se fram mot nu när årets första unge hoppat ur holken.