Dags för ”mixerbordet” igen. Med radions program ”Sommar” förvandlas P1 för en dryg timme varje dag till musikkanal, tal blandat med musik. Intressanta program med intressanta personer och - musik. Inte så vanligt i den kanalen.

Jag älskar talade program, lyssnar helst till pratkanalen P1. Men jag älskar också musik, dvs BRA musik. Vill alltså höra både och. Tyvärr går det idag knappt att förena utan hörselskador... eller åtminstone stressreaktioner. Sedan 10-15 år tillbaka (kanske ännu längre…?) sänds musiken ut med mycket hög volym i förhållande till talet.

Jämför t.ex med tv-programmet Mästarnas Mästare där inledning och jinglar dras på så till den grad att man måste sitta med fingret på volymknappen för att det inte ska bli plågsamt för öronen. När det sen pratas igen måste man höja igen till normal nivå. Teknikerna på radio och tv har numera överlåtit åt lyssnarna att själva reglera volymen! Därav mitt ord ”mixerbord”.

Det är som ”skvalradion” i P2:s barndom, när man förutsattes lyssna mer till musiken än till mellansnacket. Det var ju så nytt. Pratet blev till en meningslös utfyllnad mellan låtarna, och på många arbetsplatser gick radion i bakgrunden för musikens skull. Ingen lyssnade till orden emellan.

Nu hör det kanske till saken att jag HÖR väldigt bra. Och då blir onormalt hög volym direkt plågsamt. Hörselskadade Husbonden är mer tolerant.

Vi sitter ofta till bords när Sommar börjar och det blir jag som sköter "mixerbordet". Höjer volymen vid talet, och sänker vid musiken, höj och sänk, höj och sänk… armen går i ett till radion. Ganska irriterande, men ingen idé att klaga hos SR eller SVT ty så har man bestämt. Basta! Vem bryr sig om kunden. Det är väl jag som är gammaldags förstås, men i så fall är vi rätt många i landet som är gammaldags. En majoritet kanske…

Efterlängtad städning, målning och inredning är klar och vännerna har flyttat in. Ännu sent i kväll är det lätt oro i fågelhuset. Man kunde tro att lyckan skulle vara stor när det blir nyrenoverat men fåglar är känsliga för förändringar. Det förstås, man vet ju själv hur stökigt det kan bli första natten som nyinflyttad. Man hittar inte sina grejer…

Precis så var det för pippisarna också. Två heldagar i ”flyttkartonger” dvs. i utevoljären är väl trevligt, särskilt i sånt kanonväder som vi begåvades med. Men det var oro i lägret. Vad pågick inne i deras hus? Och varför fick de inte komma in som de ville? Och var skulle de nu sitta när alla invanda platser var utbytta? Och var fanns partnern… eller bästa vännen.

Risfåglarna tvekade länge vid entréerna när vi öppnade… ingenting var sig likt. Ska man verkligen våga… Till sist tog tröttheten överhand och när mörkret föll hade alla uppsökt tryggheten därinne. Tjattret pågick ända till nattningen och vid en titt i fönstret såg det ut som om alla funnit varann. Klicka för större bilder, men skärpan är inte den bästa. Ville inte gå för nära då lugnet ännu inte infunnit sig.

Två dagars effektiv städning och helrenovering. Härligt trötta till sinnes och mäkta nöjda med resultatet. Ömt och stelt lite här och var. Kritvita väggar och tak, nya lysrör, sanerat och väldoftande. Inte minst av de träd vi fyllde lokalen med. Lyckan är att ha en egen Park där man bara kan gå ut och ta de träd som behövs – utan att fråga någon om lov. Men… åh, vad trött man är. Och öm i målningsarmen efter tre timmars penselföring. Puh…

Lägger ut ytterligare några bilder på svalbarnen som filmades i går. Visst är det fascinerande med rörlig film, men det är något rofyllt över bilder där motiven sitter stilla. Så man kan studera dem utan stress. Svårt att både fota och filma i en mörk lada på långt avstånd och motjus från insipprande ljus. Det är liksom högt i tak...

Klickbilder

Det må ha varit något speciellt denna gång, eller så var låtarna ovanligt bra, eller så var det för kvällens Norgejubileum men jag vill gärna tro att det var för den goa glada göteborgspublikens skull. Hur som helst blev jag både häpen och förtjust. Allsången på Skansen kan slänga sig i väggen. Lotta på Liseberg gav en betydligt trevligare eftersmak än någon Skansenkväll jag sett på flera år.

Lilla Huset begick sin premiär med allsången på Liseberg. Skam till sägandes – som göteborgare - men det är faktiskt TV4:s fel. En kanal Lilla Huset vanligen undviker på grund av reklamen. Nu blev det bara så av en händelse. Och kvar blev man. Glatt överraskad. Sent ska syndar’n vakna. Heja Göteborg!

I går drog vi med vännerna för lunchbuffé till Byns eget upplevelsecenter. Ja, man får väl säga så när det hela tiden byggs ut och tillkommer nyheter. För mig var massagefåtöljen dagens höjdpunkt. Och studsmattan… fast jag inte vågade lätta på sugfötterna. Att gunga gav tillräckligt med lätt yrsel. Fast kaninungarna sög också tag i maggropen. Nåt sötare är deras hängöron i lätt galopp får man leta efter. Avslutade med vandring bland spirande dahlior i den botaniska trädgården. 

För övrigt fortsätter vi med storstädningen i fågelhuset. Vad som vanligen tar EN dag fördelas i år på TVÅ dagar. Ty i år sker dessutom invändig målning. Massor av väggnät och grenar plockades ned och väggar skrapades. Enstaka fåglar tittade in då och då och undrade vad vi höll på med. Sändebud för att rapportera till de övriga. Snopna blev de när sittpinnarna var borta. Vi riktigt såg hur de semaforerade därute. Massor av skvallra om… Inför kvällen fick de pinnarna åter. Vad skulle de annars vila på. Men i morgon blir det nya fräscha grenar med grönt från Parken.

Senaste boken i LRF:s succéserie ’Livet på landet förr’, nr 6, ligger på soffbordet och väntar. Denna handlar om semester och fritid. Husbonden har gått igenom den. Jag har mitt goda kvar. Härliga dokument med svenska folkets egna bilder, äkta och naturliga, från en svunnen men för oss bekant och saknad tid. Jag anar att LRF kör vidare på detta spåret så länge retrosuget består. Undrar vad nästa titel blir…

Lyckan är att ha en egen lada. Här får man ynnesten att följa ladusvalornas uppfödning av ungarna. Den perfekta miljön för dem att öva upp vingar och snabbhet innan de kastar sig ut i friheten där hökarna lurar. Här slipper de regn och oväder under den känsligaste tiden. Och vi får ha dem kvar ett bra tag till. Ännu under två månader får vi följa dem när de lär sig att jaga och bli självförsörjande - innan de drar iväg mot söder. Kära små vänner.

När man sätter igång och städar – grundligt – kan det bli sådär. Husbonden tog Royal Suite, nymfernas (och lessons) boning. Skönt få bort ruggfjädrar och lort efter alla ungar som nu är utflugna. Och vädret var perfekt, inte för varmt och ingen sol. Alldeles lagom för birdisar att sitta ute i. Konstigt nog var det varken svalt, regnigt eller blåsigt.

Annars har jag faktiskt plockat fram linnet igen. Man bemödar sig att låtsas sommar så länge som möjligt men när de bara armarna känns isande är det bara att ge upp försöken. Linne, topp och långärmad tröja således. Fast idag var det 'tagelskjortan' på. Tre reservburar låg på min lott. Låter enkelt, men de är desto bökigare. Medan desinfektionsmedlet verkade i RS hjälptes vi åt att plocka ned väggnäten i reservarna. Väggarna ska nämligen målas i år.

Slutligen var det dags för insläpp i nyfräsch lokal och gänget kastade sig glupskt på matskålarna… Klart de hade tillgång till mat i utevoljären, fattas bara annat, men den rördes ej (inte bara människan som är vanedjur). Däremot hittades en svart skogssnigel i deras grönsaksskål vilken omedelbart tömdes på sitt innehåll. Någon måtta får det vara på naturromantiken;-)

När man jobbar sådär med deadline och verkligen VILL bli klar, blir det egna födointaget lite åsidosatt. Småningom krävde nöden en hastigt påkommen lunch. Stekt ägg och bröd med bräckt skinka smakade härligt lyxigt. Och sen ut till fågelhuset igen… som doftade helt ljuvligt.

Puh, det var halva fågelhuset det…

Mitt andra hem – Lidköpings Sjukhus - är i fara. För vilken gång i ordningen vet vi inte. Det liknas i folkmun med ”det trettioåriga kriget”. Med jämna mellanrum poppar det upp nya förslag som vill sno delar av verksamheten till det större sjukhuset i Skövde. Nu är det dags igen. Varje gång - hittills - har protesterna hjälpt, utom för förlossningen som fick flytta. Nu vete sjutton hur det går.

Flyttivrarna blir alltmer slipade och fulla i fasen. De vet hur man slår blå dunster i ögonen på både patienter och vårdpersonal för att inte väcka björnar som sover.

Mitt sjukhus är inte vilket litet skruttsjukhus som helst. Det är t.ex bäst i Sverige på att ta hand om och utbilda AT-läkare. Det har SYLF – Sveriges Yngre Läkares Förening slagit fast vid sin årliga omröstning. Senaste omröstningen var 2011 där Sjukhuset i Lidköping i konkurrens med 60 andra rankade sjukhus knep förstaplatsen. 2010 placerades sjukhuset på en hedrande andraplats.

Detta VET jag av erfarenhet. I denna blogg har många gånger skrutits över vårt kompetenta sjukhus där jag är ’stamkund’ på IBD-mottagningen (tarmsjukdomarna). Utan Lidköpings Sjukhus skulle jag varit död. Det gamla anrika sjukhuset bygger ut och moderniserar för enorma belopp. Men varje gång patienter och vårdpersonal känner sig trygga i detta slår styrelsen till med ett dråpslag.

Lidköping sägs vara suveräna på trauma (olyckor). Nu ska dessa patienters liv riskeras med transporter till Skövde, resor de kanske inte överlever. Det räcker väl med ETT Norrland i Sverige!

Klicka för större bilder

Styrelsen nöjde sig inte med förlossningen, nej… Nu är de ute efter akutkirurgi, tumörkirurgi, gynekologi, urologi samt merparten av ortopedisk dagkirurgi till Skövde. Det låter kanske inte så dödsdömt när förslagsställarna ideligen betonar hur mycket som ”får” bli kvar. Men… erfarna läkare m.fl befarar - med facit från andra sjukhusexperiment - att det ena drar det andra med sig och att alla duktiga läkare drar vidare och kvar blir bara en tummetott.

Till Skövde har vi tio mil. Lika långt som till Göteborg. Istället för halva sträckan. Och det handlar ju inte enbart om den sjuke utan även om anhöriga som vill kunna besöka så ofta som möjligt. En ålderstigen person med en allvarligt sjuk anhörig i Skövde förlorar möjligheten att besöka denna - det finns inte ork. 

Lokaltidningen fylls nu dagligen av stora uppslag med protester mot det nya förslaget från Styrelsen för Skaraborgs Sjukhus. Gamla kämpar vaknar till liv igen. Motståndet växer. Det har startats en facebookgrupp (5871 medlemmar) med namninsamling som snabbt ökar. Fler artiklar HÄR, HÄR och den fränaste HÄR.

Vi har förstås redan skrivit på namninsamlingen ”Vi som inte gillar SKAS-förslaget”. Den som känner samma oro som vi kan göra sammalunda HÄR. Det blir protestmarsch mot nedläggningshotet den 28 juli. Hoppas jag orkar och kan delta. Det här ska dom INTE lyckas med.

Vera och Sally gläds åt vistelse på golvet. Inget är som att få slå bakut i frihet med de rosa fotsulorna i vädret. Underbar teater för den som är lagd åt det hållet. Man mår verkligen gott av att se de små liven sprätta iväg livligt kvittrande. Tyvärr släpps de inte i riktigt full frihet i hela huset, man är ju rädd om både dem och elkablarna. Och sen vill man ju få in dem när man själv har tänkt sig och inte vänta tills de behagar komma fram under soffan;-)

Hagen är en riktig pärla. En hållbar trotjänare. Egenhändigt tillverkad av fågelnät i åtta moduler hopsatta med nyckelringar så att hagen kan få vilken form som helst, beroende på vilket utrymme som nyttjas. Därtill lätt att vika ihop till en moduls storlek. Man kan göra hagen lång och smal, nästan rund - eller fyrkantig. Avsedd för inomhus bruk, då den inte har tak (mot ormvråk och hök).

Utomhus är inte att tänka på en sån här sommar. Marsvin tål inte att bli våta och kalla om magen. Hagen var ett knåp och ett knep för några år sen, men det var det värt. Om man varit frisk kunde man massproducerat såna där och sålt. Nu får man glädjas åt den som är.  Det gör både vi och de små ”hästarna”.       Klicka för större bilder