Skidlaget tog ännu ett guld. Spänningen blev mig för stor när skidstafetten gick in på sista sträckan och spurtvargen Northug närmade sig. Jag flydde fältet tills det lät säkert. Återvände lagom för upploppet och visst såg det härligt ut när Marcus Hellner ledde så stort. - Men, herreguud, åk in i mål nån gång, då! Trodde jag skulle gå åt av nervositet när han ödslade tid på att hämta flagga för att defilera över mållinjen. Puh.

Det är ungefär som i en kriminalfilm när mördaren tappar pistolen och ligger skjuten och offret kopplar av och tror han är död. - Sparka undan pistolen då! skriker jag. Men det gör dom inte... och vips vaknar mördaren upp och får tag i vapnet och spänningen fortsätter. Grrr... man får aldrig ta nåt för givet förrän det är färdigt.

Nå... nu gick det ju vägen... IGEN. Det blir bättre och bättre det här.

Grattis och god forsättning, grabbar!

Något som verkligen piggar upp i fågelhuset numera är denna affisch. En riktigt gammal goding i fågelkretsar, från tidigt 70-tal. Den skapades ursprungligen till en Fågel-Expo i Göteborg och var en av mina första kontakter med den tropiska fågelvärlden.

Min dåvarande arbetskamrat Lars-Åke var mycket aktiv i fågelföreningen och introducerade denna hobby i mitt hjärta. De hade en stor Expo i gamla Dicksonska Biblioteket i Götet och jag var fast direkt. Tänk, att det gick att göra så mycket fint för tamfåglar! Han berättade härliga historier om livet som fågeluppfödare och detta var för alltid rotat i mig.

Så när denna gamla bekanta affisch dök upp vid Fågel-SM i Uddevalla i höstas uppstod nostalgisk glädje. Att den fanns kvar...! Jodå, det hade tryckts massor på det glada 70-talet och den kunde nu återanvändas. Vi fick med oss ett exemplar hem till fågelhuset. (Klickbar bild.)

Inlägg från höstens Fågel-SM finns HÄR och HÄR.

Ett nytt grepp i fågelhuset för i år har givit resultat. Vi prövar "pang-på-rödbetan-metoden" vad gäller ljusökning.  Dvs. öka allt ljus till full dagslängd från 11 till 16 timmar på en gång, istället för att successivt trappa upp ljuset. Ljuset styr mycket av häcklusten - särskilt viktigt för kanarierna.

Normalt kortar man deras dagar under den mörkaste årstiden för att fåglarna ska släppa alla tankar på häckning och verkligen vila. Under midvintern tänds ljuset kl 9 och släcks kl 8.   När häckningstiden närmar sig ökas ljuset för att som max vara tänt 6-22. Under sommardagarna vaknar förstås fåglarna tidigare ändå på grund av ljuset genom fönstren.

Denna nygamla metod skulle visst ge en riktig hormonstorm utan negativa effekter, så vi prövar den. Och lustiga ting har hänt...

Piggy (född 2006) som aldrig förut visat intresse av häckning ruvade fem ägg och matar nu minst fyra ungar tillsammans med Ebbe Grön. Flera honor (som vi trodde) har 'kommit ut' som hanar, de sjunger och friar och deltar i matningar. Det gäller såväl Minnie-Mini och Menjadå som Pannela. Och Loa som hade lagt ner sådan verksamhet vaknade till och häckar nu med Helmut (som alltid varit en hona). Klicka för större bilder.

Så visst har det betytt något. Men 'Tjocka Charlotta' som vilar under redet på bild ovan har inte dragits med i känslostormen. Hon vill bara ha det lugnt och skönt och fräser åt närgångna pojkar. Ja, var och en gör som den vill...

Nu låter kanske detta som att man pressar fåglarna för att krama ur det gottaste, men så är det inte. Vad man vill med detta är att ge dem en chans att genomföra lyckade häckningar - för deras skull. När dom ändå lägger ned så mycket arbete.

Herreguuuud, vad fooort det gick! Vi höll på att krypa ur skinnet vid kvällens sprintstafett. Här sitter man och hjälper till, vaggar och trampar i takt. Om alla svenskar vaggade på lika duktigt framför tv:n så bör det ha gjort susen. Det såg ut att kunna hålla till guld, så man blev nästan besviken när det "bara" blev silver. Men jösses… vad är det dom har gjort… jo, en medalj till. SVERIGES SJUNDE. I grym konkurrens. Livet som svensk är härligt just nu.

Charlotte Kalla och Anna Haag är våra nya nationalhjältar. Småvuxna tjejer med ett sjujäkla driv som kämpade mot dessa övermänskliga tyskar. Fattar inte hur dom orkar. Vilket jäkla slit att pumpa sig uppför och nerför, tre varv vardera i en vansinig fart. "Det är bara att grisa på", som Kalla sa före loppet. Nu har hon både guld och silver med sig hem från sitt första OS.

För killarna blev det ingen final. Om Emil Jönsson varit frisk, så kanske… Men han fick öroninflammation – en barnsjukdom…! Dom är ju så känsliga dessa idrottsmän. Tål inte att man tittar på dem, nästan. När ersättaren Teodor Peterson ramlade på den andra sträckan och bröt staven gick luften ur en. Synd om Hellner. Nåja… det finns fler tävlingar kvar.

Och skidskytten Helena Jonsson gjorde det enda rätta i går. Gick ut på presskonferens och sa att nu är jag inte favorit längre. Varpå det gick riktigt bra i nästa tävling. Så var det sagt. Smart drag. Hon lade bara av sig favoritoket och funkar igen. Skönt, tyckte hon. Och jag med.

Nu går vi till fågelhuset med särskild glädje och nyfikenhet. Flera gånger om dan. Bara för att det är så mysigt att följa familjebildningen. Man tröttnar aldrig på att se nya bebisar.

Idag hoppade Maskots syster Maska ut. En exakt kopia så när som på Maskots vita nos. Tur, det är alltid lättre med kännetecken. Ut kom även Gulans lilla Gulsparv. Hon fann en bra sittplats ovanpå Annagretas bo.

Gulans övriga barn är på G. Helmut har ju slagit sig ner där (tokan) och det inverkar väl. En av ungarna flygövade på bokanten en stund idag. En hisnande upplevelse, för han hoppade genast längst in i boet och gömde sig igen.

Också sebrafinkarna trillar ut en efter en. De är så duktiga, flyger högt upp på grenarna och följer föräldrarna utan vidare besvär. De hoppar också upp till ruvande kanariehonor för att vila ibland.

Det ser kanske löjligt ut med nätram runt bolådorna men vi har funnit att det fungerar mycket bra - särskilt vid kolonihäckning. Kanarier vill gärna ha skydd över sig - men inte tak. Med ramen slipper de många ovälkomna besök av fridstörare, bomaterialet hålls på plats och ungarna trillar inte ut av misstag.

Taket skottat... och så blev det!

Ännu mera snö. Snart ser vi inte ut. Herredumilde.

Husbonden har gjort en heroisk insats. 70 cm djupa vallar låg på taket.

Men enligt uppgift gick det bra att gå i snön däruppe.

Vårverandan?

Här, till vänster bakom vinkeln,
brukar vi sitta i söderläge och vindskydd i februari-mars.

Det lilla nöjet har snöat in nu, så att säga.

I veckans nummer av tidningen Land skrevs stort om att det snart är dags för "Öppen trädgård", ett årligt evenemang då folk öppnar sina trädgårdar för besökare som får komma och beundra blommor och buskar. Hå hå, ja ja... Tämligen avlägset, om jag säger så.

I skrivande stund har vi minus 20,1 grader. Hörde nyss genom fönstret ett köldskott från skogen. Synd om träden... aj, aj. Har fotat trädgården efter senaste snöovädret som en ren dokumentation. Tre gångar hålls öppna nu, till fågelhuset, till baksidan och till grinden. Hundarna får uträtta sina behov där - vi orkar inte mer nu.

Grannen B röjde garageplan med traktor så vi kunde handla. Han kommer åter i veckan för att röja så vi kan hämta ved i vedbon - vi orkar inte själva. Frågan är hur sopbilen ska vända här i morgon...?

Man blir så vanmäktig. NÄR SKA DET FÖRSVINNA? Till midsommar? På ett vis är snövintern bra. Jag tror att homo sapiens mår bra av att känna sig liten och maktlös ibland. Det är sunt för oss uppleva att livet går vidare även om inte alla planer går i lås jämnt. Hmmm... det där taket måste kanske skottas...

En riktig maskot är han/hon, vår förstfödde i år. Helmuts unge vann racet i tävlan med Gulans barn. De sitter riktigt och stampar av otålighet i bona. I morse när vi hade fullt upp med äggsjuka Pärlvit studsade den lille parveln ut och satt redan på pinne när vi kom. Toksöt och duktig.

Ja, han får heta Maskot för han har vita streck på båda sidor över ögonen, från den vita nosen och bakåt. Aha... vit mask, tänkte jag. Maskot fick han heta. Det passar även på en flicka om så skulle vara. Syskonen sitter ännu kvar i boet men är klart intresserade av omgivningen, nu dröjer det inte länge. (Klickbara bilder)

Helmut, som är hans mamma (trots namnet) har redan börjat se sig om efter annat bo. Hon började inreda på ett ställe men ett gäng måsfinkar tag hand om det. Nu provligger hon Gulans gamla bo - med ungar i. Helfräckt. De är nu så stora att det inte gör nåt om de hoppar. Så gjorde också en av dem idag. Helmut får som hon vill.