Apropå medias stockholmsperspektiv och fördumning...

En i övrigt klok dam på radio gav goda råd inför vinterns myckna skottning:

1) Se det som ett träningspass - man förbrukar många kalorier, 2) arbeta i korta pass, ta pauser och 3) ta mindre snö på skyffeln, samt 4) spänn magmusklerna som stöd för ryggen... Jättebra råd allihop.

Därtill tyckte hon man skulle ställa klockan lite tidigare för att hinna skotta i lugn och ro. Ett råd i min smak, sunt och friskt! Men då blev programledaren störd, typ "ska det vara nödvändigt?" Media gör allt för att sprida slapphetskultur numera. Som om det skulle vara så märkvärdigt plågsamt att kliva upp lite tidigare nån gång...!! Dåligt.

Sen kom det dummaste rådet: 5) Ta bussen till jobbet! Skotta på kvällen.

Och det sa hon med sån självklarhet som om varje människa i landet har bussen utanför fönstret! Utan en tanke på att vi är väldigt många som bor utanför Stockholm och inte har någon kollektivtrafik alls. Vi är tvungna att ta bilen ALLTID.

Rådet var förstås ett väldigt bra råd - FÖR STORSTADSBOR där kollektivtrafiken går var tionde minut. Men då ska man säga så också... "ta bussen - ni som kan". Man kan tycka att det är självklart, men detta tillägg får inte glömmas. 08-orna tänker inte längre än till stadsgränsen och det ska dom förbaskemej lära sig av respekt för landets övriga invånare, åtminstone när dom talar i Sveriges Radio och TV. Allt annat är diskriminering. Så var det sagt.

Vännernas bil är återlämnad efter upptining och torkning i vårt garage. Alla dörrar funkar nu som de ska. Bilens ägare kvarligger dock på sjukhus för diagnos och service. Man har hittat både hjärtflimmer och en förträngning på halspulsådern. Oroande i sig. Nu återstår medicinering, elstöt, EKG och ultraljud innan han muckar. Han känner sig nu i stort sett bra och det är ju gott.

Snöandet fortsätter. Varje gång man sticker ut näsan vräker det ner på nytt. Grannen kom för tredje gången med schaktbladet till garageplan. Nu ser vi att voljärerna måste åtgärdas och det REDAN I MORGON. Bärande reglar buktar nedåt. Verandataket tycks klara sig, men hur länge. Bäst att rensa det också. Hej och hå. Men slutar det aldrig...???

Morgonens plurr i dammen tycks inte nog för Ulrik. Hundarna springer dit så ofta de kan och sniffar. Inga andra spår... luktar det död fisk...???? Man får ha ögon i nacken. Nu skottar vi upp vallar runt dammen när vi ändå håller på. Nu skulle det platsa med en svordom... H-vetes vinter!

Det var ännu mörkt vid morgonrastningen. Föga anade vi vilket drama som snart skulle utspelas. Efter mycket skällande blev det småningom tyst och tiden gick... Var är dom? Har den gamle stupat? Men herregud... han har gått ner sig i dammen! Utryckning...

Matte plogade sig fram genom snön i storstövlarna och ut på isen. Vaken som naturens krafter (bara -1,3) nu håller öppen fylldes på tvären av vår 105-åring. Han kom inte upp för alla höga snövallar runt om och var bekymrad.

"Ulrik, mamma kommer!" skrek jag i uppmuntrande syfte. Den halvdöve vred öronen åt mitt håll och inväntade hjälp. Jag sjönk på ett ställe där en svag is ändå bar, ställde mig gränsle över vaken och lyfte den nödställde ur sitt prekära läge. Puh...

Sällan har man sett honom så glad. I full galopp och med viftande svans for han iväg för att komma in i Lilla Huset. I värme och trygghet. Lycklig steppade han omkring och ville aldrig sluta. Tacksam för livräddningen. Flinade med hela ansiktet och ville kramas och pussas i oändlighet.

Varför varnade aldrig Sigrid? Hon slår minsann alltid högljutt larm om han är kissnödig, har halsbränna eller andra behov som bara hon ser. Hon sa inget denna gång. Hon uppfattade väl aldrig faran. Men halsbränna... det är värre det ;-)

Det snöar och snöar. Snödjupet på en trave med uppallade pallar är 50 cm och ser hur löjligt ut som helst. Uppskottade vallar är midjehöga, dvs en meter och gångarna blir allt smalare. Och det snöar fortfarande… Uthärdligt tack vare endast en minusgrad, men guuud så trist och ledsamt det nu är. Till och med Husbonden har tappat geisten och det vill inte säga lite. Man går liksom i väntan, bara. Blogglusten är borta, ja lusten till det mesta faktiskt.

Vinterfåglarnas mat är nu slut i skogarna, meddelar expertisen, så nu MÅSTE vi hjälpa till. Inte längre bara för skojs skull. Några som också har slut på maten är rådjuren. En get med årsunge söker sig till fågelbordet. Såg dem i Parken idag. De rörde sig så långsamt. Sög på några slykvistar och såg allmänt vilsna ut. Vad göra?

Kan inte stå här och se dem svälta utan att göra något, tänkte jag. Och kom då på att vi har två gamla höbalar kvar från förrförra året. Genast pulsade jag iväg med en hel bal och la därute. Det kändes bra. Hoppas de står där i natt och äter sig mätta.

Bönderna som verkligen har hö borde lägga ut till dem. De borde ploga upp remsor på åkrarna så att de kommer åt lite bete. Ser ingen som gör varken det ena eller andra. Rådjuren är nog trötta på att sparka rent själva nu. Och jägarna som brukar lägga ut äpplen till lockbete när det är jakt… var är de nu?

Vänninans Äkta Hälft är på sjukhuset för misstänkt stroke. Ja, en fot bar sig så konstigt åt. Han är röntgad i huvud och lungor och ska röntgas på halsen i morgon. Vi hämtade bilen vid vårdcentrum, hjälpte Väninnan att handla och sen tog vi med deras tämligen igenfrusna bil för upptining i vårt garage. Hopplöst när bara en bakdörr går att få upp.

Förbaskade vinter! Så här kallt har det inte varit i januari sedan slutet av 1800-talet, hörde jag. Jo, i köldknäpparna… ja. Men inte så här sammanhängande kallt utan en enda mildvädersdag emellan.

Hoppas voljärerna håller för snömängden så man slipper renovera till våren. Vi har nu tio kanariehonor som ligger på ägg i Fågelhuset. Risfågelholkarna har också ägg. Ett nymfpar ruvar, ett annat parade sig idag. Bra sätt att utnytta väntetiden;-)