... med blommor till minneslunden blev lite knepigt i år när det redan ligger blommor kvar efter pappas begravning i veckan. Tänker mig att de kanske åter förenas. På andra sidan.

Sällan har vi haft så totalt sammanbrott på klipparfronten som i år. Av fyra maskiner var det endast  EN som startade när det var så dags, den eldrivna gula. Inte konstigt att vi har fyra, man kan ju inte lita på dem. Vågar helt enkelt inte lämna bort dem.

Jonsered med uppsamlare gick bra i många år men det blev tungt att tömma. Den har skakat sönder i vissa detaljer men har dugt som reserv. Tills nu… totalstopp. Klippo längst till vänster är nyast med konstig snabbstart i handtaget som skriker till med ett illvrål när man slår till. Det skär i öronen men "ska vara så", säger expertisen. Har varit skeptisk till den där tekniken hela tiden. Skriket låter inte seriöst. Efter två somrar stendog den.

Den gamla ärvda Klippo utan drivning har varit ett säkert kort fram tills nu… Totalstopp där också.

Husbonden har åkt bort och fram med klipparna till specialverkstad för att få rätsida på allt. Han hämtar en och lämnar en annan. Den nye fick de bakläxa på, den startade inte ens efter reparation. Tillbaka igen. Och Klippo som ska vara så pålitlig… Det här sliter på psyket.
Den gule hade vi just lovat bort till grannen men nu blir det inget av med det. Nänänä, vem byter ett säkert kort...?

Vare sig man behöver mycket eller lite mediciner är en präktig medicinlåda guld värd. Lilla Huset har samlat allt i en vanlig utdragslåda i köket, nästan som på apoteket faktiskt. Vilken överblick!

Vi är såååå nöjda. Utdragslådor finns ju numera både för grytskåp, specerier samt kyl och frys (sällsynt visserligen, men vi har sett). Varför inte för mediciner? Inte lämpligt med barn i huset, men annars…

Även om man inte har stort medicinbehov räcker knappast den där lilla vita standardplastlådan i städskåpet särskilt långt. Nä, fram för överblick istället för att stå och rota efter det som alltid står längst in och aldrig syns. Här har vi både folk- och djurmedicin.

Mellis var inte nådig i sitt fördömande när han såg den främmande fågeln på nocken till sitt fågelhus. Han skrek och stod i. Flaxade, flög och skränade för att göra alla i voljären uppmärksamma på den hemska besten uppe på nocken. Han lyckades även skrämma upp sina nymfkompisar i grannburen så till den grad att det inte blev lugnt på någon timme.

Mellis har nämligen börjat gå ut i den nya utevoljären. Ny för honom alltså. Han fick ju Pärlvit med sig till kanarievoljären för att knyta hymens band istället för att störa de nymfer som häckar.

Han har bara vägrat att gilla läget (aha, en rebell till). Pärlvit har flugit ut och in och fått tillbringa tiden ensam. Inte ens när hon är i närheten har han visat intresse. Nehej, han ropar bara efter de andra. (Vi undrade om han kanske är bög?)

Men nu häromdagen, efter drygt tre veckor med Pärlvit, gick han ut, stormande glad och upplivad. Han gick in. Och ut igen. Och så höll han på. Han och Pärlvit började umgås och leka och hoppa på stora stenen och hej vad kul det var. Tills han fick se den hemska fågeln på nocken...

Det var naturligtvis ingen stork. Ingen hök, och ingen falk och ingen kråka eller kaja heller. Det var en liten STARE.

Det är nämligen så att en stare saknat bostad då holkarna inte räckt till. (Vi böjer våra nackar och ber så mycket om ursäkt och ska genast bättra oss till nästa år.) Staren har setts på nocken i några dagar demonstrerandes med bomaterial i näbbet, visslande och vinkande med vingarna. Han har kutat in under nockpannorna och levererat materialet där, men vi vet just inte om starar nånsin byggt så där. Hur som helst har han utgjort en främmande profil på nocken som Mellis reagerade på.

Försöker skriva ett inlägg medan flugor smälls till höger och vänster. De dras till kontorslampan så här i kvällningen. Brrr... har svårt att tåla deras krypande på armar och ben, usch. Mycket vila i dag. Fullkomligt utpumpad. Under en av mina "lutare" var de äckliga värre och spelade roll i en dröm som för första gången på länge inte handlade om död, men väl om sjukhus... suck. Verklighetens krypande flugor blev där till kackerlackor... åhbläää.

Under någorlunda vakna stunder har jag kikat på foton och utrett vilka som deltog på begravning och med annan hedersbevisning. Det blev en lång lista. Vill ju ligga snäppet före... undan det som undan är... hur trött man än är, blir det alltid bäst när man har allt i färskt minne.

Texten till tackkorten är formulerad  och eftersom den rör flera bloggläsare som bidragit med snälla kommentarer under en svår tid publiceras den här, först som sist:

"Ett varmt och innerligt tack för deltagande i sorgen, för värmande samtal, för vänliga ord och tankar, för vackra blommor samt härlig sång och musik som gjorde pappas begravning till en ljus och minnesrik högtid."

Och härmed vare det punkt och slut på denna etapp i mitt liv. Nu gås det vidare.

----------

Kastades bryskt in i schlagervärldens hallå när jag vaknade efter ännu en lutare i tv-soffan. Det är visst sån där utslagning i melodischlagern i kväll. Hade just missat Perellis bidrag med en hårsmån, det enda jag ville se. Ruskades istället om av ett knippe nakna damer i silvriga bikinis med närbilder på all naken hud...!!!!! (Det är schlager det...)

Och strax efter signifikant nog ett pausinlsag med basketklädda killar i dessa illasittande XXXXXL-stora tygsjok ner till vadorna! Vilken värld.

Den gamla rebellen kommer nog aldrig att kunna lära sig gilla läget. Tror man får befinna sig i opposition mot allt resten av livet, fniss*

Pappas begravning blev jättefin. Det var sååå fint och sååå rart, och det lilla kapellet fylldes till brädden när alla körvänner intog platserna. Dörren stod öppen mot kyrkogårdens grönska under hela akten och det var underbart vackert.

Den enda som inte hann fram var körledaren själv som genomgick ögonoperation dagen innan. Hon var lovad att komma iväg i tid, men något strulade på sjukhuset. Vi väntade förgäves en kvart, sen drog klockringningen igång. Kören fick ackompanjeras av kantorn istället och prästen Lovisa var perfekt.

Mitt näsdukslager förblev oanvänt. Tack vare körens medverkan bröt jag inte ihop. Först under den avslutande Air av J S Bach rök två av dem.
- En mycket ljus och minnesvärd högtid som inte kunde ha varit finare, som jag sa i mitt tacktal vid minnesstunden.

----- 

Matt och tillfreds. Ansvaret släpper. Nu sätter vi kanske inte punkt men väl kommatecken. Vid hemkomsten till Lilla Huset var man alltför trött för att göra något vettigt och alltför rastlös för att lägga sig. Letade upp det mest intetsägande tv-program jag fann; tennis att bara tomglo på i väntan på samtal till den förlorade körledarens återkomst till bygden. Hon… ’gamla mänskan’… hade stortjutit på sjukhuset som ett barn av frustration över att hennes deltagande sprack (det var nog konstnärstemperamentet;-}). Viktigast dock att operationen lyckades, hon kan se detaljer igen!

Lugnet återvänder och livet blir normalt. Sorg och saknad men med ljusa minnen. Vet inte om man kan säga så, men gör det i alla fall…: Åh, vilken lyckad dag.

Pappas röda radio är som klippt och skuren för Lilla Husets samling av röda ting. Den välkomnades av brödrost och mixer.

Det är så roligt ha bruksföremål man blir glad av. Nå, det är väl inte mycket till radio. Svårt att ställa in stationer och utan snabbval, men som CD-spelare för t.ex talböcker är den perfekt.

Den döptes genast till Red Hot Chili Pepper och fick premiärspela 50- och 60-talshits som Husbonden skaffat. 

Lilla Huset kännetecknas av stor samling inför Morgondagen. Gav järnet på morgondagens stass som plockats fram ur gömmorna. När jag ändå höll på ströks en stor hög med andra skjortor också. Husbonden gav järnet på sitt håll - mot trädgårdens ogräs.

Trött. Flera tupplurar under dagen. Mina restless legs bråkar som värst och det är sååå jobbigt. Undras om inte detta har med övriga påfrestningar att göra. Vi får se.

Tandläkaren fick nobben. Hon hade tänkt dra en kindtand IDAG. Ja, den är slut så den ska väl få vandra vad det lider och jag hade faktiskt glömt vad som stod på dagens meny. Men... neeej, INTE idag, sa jag. Här har man samlat sig till kropp och själ för att klara morgondagen... hur skulle det bli då...? Hon förstod givetvis situationen. Fick ny tid i juni. Skönt.

Ett par samtal med begravningsentreprenören. Checkat av allt. Har koll. 23 anmälda till minnesstunden.

Snart dags att bädda ner blomstren under sina tidningstäcken. Kommande natt ger frostrisk IGEN och det nyper i kinderna. Sen ska det visst lugna ner sig för ett tag. Tur att våra flesta växter i trädgården är härdiga. (Bilden: en prydnadsapel med kolossal blomning just nu.)