… ska jag säga att min vänsterarm är ett värdelöst bihang. Som extremt högerhänt person tycker jag ofta att vänsterarmen mest hänger där till ingen nytta. Nu vet jag bättre. Idag har jag fått känna på att verkligen ha en helt förlamad arm och det… är något annat det. Vid borttagandet av armbågens slemsäck användes nervblockering i hela armen som bedövning och det var det äckligaste jag varit med om. Jag träffade för första gången ett riktigt hjärnspöke…

Klämvänlig var jag också, sa narkosskötarna som i fyrtal hängde över mig och klämde runt min axel för att hitta nerverna som skulle blockeras. Där fick jag ett kvitto på nyttan av att ha bantat 13 kilo, ty mulligare patienter är visst svårare att hitta rätt på. Ungefär då började jag ängslas för vad som skulle ske och pep ynkligt, vilket är bra för då blir dom extra snälla. Bad om ett rus för jag skulle nog börja hyperventilera annars… Tur att det snurrade i skallen när vibratorn letade rätt på nerverna för först ryckte det i axeln, och sen vinkade fingrarna i takt. Först när handen ryckte på önskvärt sätt sken dom upp i "där har vi den" och bedövade. Husbonden fick sig senare några goda skratt när jag demonstrerade.

Den kala operationssalen liknade en bilverkstad. "Det är det också", skojade dom. Och sen kom CHOCKEN…
Bredvid mig, utsträckt åt sidan, låg en arm! SOM INTE VAR MIN! Ja, det VAR ju min förstås, men ändå inte. Min hjärna menade att min arm fortfarande låg på min mage som när den bedövades. För så funkar vi, förklarade dom tröstande.
- NÄÄÄ, FY VA’ ÄCKLIGT, hojtade jag och la handen för ögonen. "Det är inte min arm", sa jag. "Detta orkar jag inte se!" Helt övertygad om att synen skulle rendera mardrömmar framöver. Så dom fick hänga över ett skynke så jag slapp se min egen slappa arm. Jag gosade ner mig i den uppvärmda britsen och fortsatte lita till min hjärna som sa att armen fortfarande låg på magen.

När armen efter en timmes operation lades tillbaka på min mage kändes den som en död hund. EN TUNG DÖD HUND. Det är rent märkligt hur tung en förlamad arm blir. Känseln var då på väg tillbaka i handen så jag klarade att hålla i den.

Precis så här upplever dom det som drabbats av förlamning, berättade personalen. Med ens blev jag tacksam för min alldeles normala vänsterarm som inte alls hänger vid sidan till ingen nytta. Den uträttar massor och jag är jätteglad för den, så det så. Och det ska bli skönt när den inflammerade slemsäcken är borta – efter två års dagliga problem.