Byhålan har haft storfrämmande idag. Kung Carl XVI Gustaf och Drottning Silvia var på kort besök. Det var över på en dryg timme så det gällde att hänga med i svängarna. Kommungubbarna har planerat länge och väl men jag tog det aldrig på allvar. Såg bara Lars Molins komedi "Kunglig toalett" framför mig och fnissade vid blotta tanken så tårarna rann. Byfolket har varit så exalterade att vi haft drömmar om Kungen lite till mans. Jag också. Men dom kom, sågs och segrade. Helt programenligt.

Men det dög inte med den vagn Byn tänkt sig. Den saknade sufflett i händelse av regn (hade dom tänkt ha paraplyer?). Från Kungliga Hovet hämtades således såväl kalesch som hästar och beridare… och vips dök de upp i bykorsningen från ingenstans på väg för att skjutsa kungaparet. De tappade en rem och stod still för fastsättning (ovan) så pass att jag fick en hyfsad bild på ekipaget. Att den blev hyfsad berodde dels på att jag älskar hästar, dels på att kungaparet inte var med, för sen var det liksom kört med skärpan, se bara… Det var väl nerverna.

Kortegen gick för fort, man hade EN chans. När kameran tänkt färdigt för nästa bild såg vi bara ryggtavlorna.

Räddningen blev Väninnans bild på Silvia.

Men hur bra är vi svenskar egentligen när det gäller högtidligheter? Själv kunde jag inte vifta med den flagga jag tilldelades för jag fotade. Såg inte många andra som viftade heller. Man jag vinkade med handen - och kungen vinkade tillbaka. Nästan ingen stämde upp i Kungssången trots att vi fått program med texten. Vi stod bara där som lantisar och tittade på spektaklet. Det kändes som på TV. Vad kan man förresten begära, vi trodde väl inte våra ögon. De skollediga barnen höll ställningarna och lät som en hejarklack. Bra gjort, det finns hopp om den generationen.