”Du är ju inte så gammal, men du ser jävla gammal ut. Du har levt ett hårt liv.”

Sånt får man ta - som kvinna. Är man skrynklig (ärftligt) så antas man vara härjad, och bedöms efter detta. Uttalandet fälldes av en läkare idag. Om mig. I och för sig med glimten i ögat, men ändå. Var alldeles för trött för att käfta emot. Får nog kolla vad det står i journalen.

Kvinnor får inte vara skrynkliga. Är tämligen säker på att detta alls inte skulle sagts till en man.

Mitt ärende var akut för att få hostmedicin. Vaknade med nån infektion i luftrören, rethosta och svårt att andas. Men stafettläkaren kunde inte släppa fokus från min ansiktsförlamning som han envisades med skulle vara resultat av en stroke. Han 'påstod sig vara' specialist på sånt och köpte inte min (dvs. sjukhusets) redovisning av röntgenresultatet ”ingen tumör, stroke, hjärnblödning eller demens”.

Läkaren i fråga är dansk, därav den frejdiga (?) frispråkigheten, kanske. Han rådde mig därtill att "ta ett glas rött varje kväll"! Jag som inte nyttjar alkohol alls och därtill använder mediciner...

Sån specialist var han! Håhå jaja… Hur som helst fick jag hostmedicinen jag var ute efter före helgen. Fort hem till Lilla Huset för kurering.

Nä... är nog inte så härjad, men kanske prövad av mångårig sjukdom o.dyl Reagerar inte så snabbt på sånt här, behöver liksom tid på mig för överväganden. Först nu inser jag att uttalandet var riktigt olämpligt – från frejdig dansk eller ej. Vilken okänslig tölp, förresten.

Snöglopp hela dagen. Husbonden lyssnade inte ordentligt på väderrapporten, han såg bara solarna på kartan och tyckte det var en särdeles bra dag att hämta fågelfröer på. På släpkärran!

Efter detta får man kanske skaffa en täckt dito… Bilen hann inte mer än iväg så började snöfallet. Som tur var stod leveransen inplastad färdig att lyfta på kärran. Hur det skulle gått annars med alla papperssäckar är en gåta. För snögloppet har fortsatt hela dagen och håller på än – nu som regn.

Nu ställer vi fram alla snöskyfflar Lilla Huset har. Som avskräckande effekt. Ibland hjälper det.

---------------

Ett hästgrin ska man väl klara av ändå… tänker jag, och tänjer på den stela läppen. Husbonden får svårt att hålla sig för skratt när jag övar på mimiken. Jag VEEET, det ser löjligt ut. Men jag kunde förr och tänker försöka igen så långt det går. Även om Husbonden håller på att tappa balansen av återhållet fnissande. Skojigt när man kan roa omgivningen ;-)

Han har ju gift sig med den som i femårsåldern kallades ”damen med gummiansiktet” av farfar. Min farfar var riktigt skojig, han kunde locka fram det mesta. Och… har man en gång haft ett gummiansikte så är det särskilt svårt att acceptera stelheten som drabbat. Så jag övar.

Och det går framåt… Fler och fler tänder syns när jag lyfter på överläppen. Nåja, nåt som ska föreställa lyftning i alla fall. Börjar också kunna dra ner underläppen i mungipan så att nästan alla undertänder syns… i alla fall de jag har kvar ;-)

Ögats underkant som hängt lite är åter på plats. Det sluter nu tätt mot ögat som det ska. Åtminstone större delen av dagen;-) Inte så pjåkigt. Det är fem veckor sen ansiktsförlamningen slog till. Fem lååånga veckor.

Kan också blåsa upp kinden med luft utan att det pyser ut i mungipan. Någon undrar kanske varför man ska kunna detta. Blåsa upp ballonger t.ex. Ett friskt ansikte kan göra många miner och rörelser som man inte tänker på - förrän man förlorar förmågan. Allt är bra för något, om än aldrig så lite. Och blåsa upp kinderna, det kan i all fall inte hästar.

Fel att gå på PRO:s möte igår. Tänkte pröva de skadskjutna vingarna så jag inte blir folkskygg på kuppen. Bland en hoper andra ’halta och lytta’ skulle det väl gå bra, sa jag till mig själv. ”Upp flyga orden, tanken stilla stå”…

Förlamningen är och förblir en hämsko. Och tröttheten är enorm, det märks när man försöker uppträda normalt. Utflykten straffade sig, trött där och ännu tröttare idag. Konvalescens i hemmet ännu ett tag. Och här finns att göra…

Behov av ommöblering i bokhyllan tornar upp sig. Många nya böcker från i somras ligger i högar på bord och bänkar medan bokhyllan ståtar med böcker jag knappt öppnar numer. Tufft jobb väntar där. Trött vid blotta tanken. Dock lika trött av att se högarna runt om. Vilket val!

Har ägnat några trötta kvällar till att sortera i pappershögar. Värst vad de växer fort. Sånt blir man inte piggare av, kanske när skrivbordet är rent. Bort med allt som tynger själen.

Äntligen gott väder några dar – milt och regnigt. Precis när jag släpat ner vinterjackan efter frostnätterna kom mildvädret tillbaka, men nu varnas för snö istället. Så håller det på. Bra att jackan kom ner i tid, en trasig söm i fodret ska lagas. 

Tror att här skett en personlighetsförändring efter ansiktsförlamningen, typ. Är först som sist innerligt tacksam för att bättring pågår - långsamt, långsamt och mycket kvar. Men plötsligt har ett nyvaknat intresse för hemmapyssel uppstått, som städning, matlagning mm. Knepigt ;-)

Finner mig själv nu mer än nånsin gå här och ordna med hemmet. Intressena har mer vänts inåt från att förut mest ha varit utåtriktade. Det kan ju bero på det kylslagna vädret, tycker just nu det är go’ast att hålla mig inne och elda. Rustar mentalt för den vinter som står för dörren och som man inte vet hur den blir. Den primära känslan är att det finns mycket att ta igen och vara rädd om... lite skadeskjuten, kanske.

Men så väntar också en lång rad undersökningar och åtgärder hos sjukvården. Fulltecknat med resor till olika sjukvårdsinrättningar. Det är liksom ingen idé att jaga upp sig, man måste samla sig och hämta kraft mellan utryckningarna.

Hur som helst intas nu dagligen en liten flaska Becel pro.activ drickyoghurt för kolesterolet. Äter lite sundare och tar hand om den egna kroppen (åldringsvård, hehe).

Tvärsemot alla trendiga LCHF-förespråkare så litar jag för egen del mest på gamla hederliga dietister med beprövad erfarenhet. Jag menar… de har i åratal komponerat välbalanserade måltider för sjuka människor med alla tänkbara kroniska tillstånd – och det kan inte vara fel. All annan försöksverksamhet överlåter jag med varm hand åt friska personer att öva på.

Håhå jaja, det blir nog ett tidigt sänggående ikväll... skönhetssömnen, ni vet.

Tänka sig… ’stenansiktet’ lever. Idag är det tre veckor sen paresen slog ner som ett faktum. Precis som Lotta skrev i en kommentar! Inte på långa vägar bra - inte alls. Fortfarande saknas massor av mimik, men det känns inte längre så stelt. Munnen känns nästan opåverkad vid vanligt prat fast läppen ännu hänger… eller så har jag vant mig. Kind och mungipa rör sig vid leenden, ögat blinkar ännu dåligt men kan dras ihop vid behov.

Slipper alltså leva som eremit bakom gardin, ty sån här kan jag lätt visa mig. Orkar nog ändå inte till Kyrkans samtalsgrupp i morgon kväll. Inte för utseendet, men för att jag fortfarande är trött i både ögon och huvud – särskilt om kvällarna.

Statsministern har presenterat sin nya regering. Orkar inte orda alls om den, men medierna fick nåt att gotta sig i när SD-ledamöterna i protest mot biskopens tal reste sig som en man och marscherade ut ur kyrkan. Nu händer mycket i vårt avlånga land.

Utdelade bara femmor till Sjukvårdsrådgivningen när Synovate ringde med en undersökning efter min senaste kontakt med 1177 (rekommenderas). Hjälpen jag fått vid flera tillfällen har varit suverän och ”lämnar inget övrigt att önska” som det alltid stod i 60-talets kioskwestern ’Walt Slade’.

Fick just rapport om en lyckad valpning där tiken precis klämt ut fyra välskapta flickebarn, så långt. Måhända blir det fler…

Ingen konstbefruktning där, med tanke på årets Nobelpris i medicin som går till 84-årige britten Robert Edwards, ’provrörsbefruktningens fader’ (!) vars teknik gett liv åt 4 miljoner 'provrörsbarn'.

Droppar till hunden, och droppar till matte… Jo, Ulrik har tagit sig åt örat ett tag och vi befarade en vaxpropp. Såg framför mig behandlingar med Revaxör, spolning och därtill sövning av Den Gamle. "Men örat såg så fint ut", sa veterinären, "bara lite svagt rosa längst ned". Ordinerades örondroppar med cortison och antibiotika. Skönt. Gammelpojken var duktig och stod som en staty vid undersökningen.

Husbonden tog ledigt för att köra matte till Ögonmottagningen. Skönt att slippa trälig fajt om sjukresa. För sådan behövdes verkligen… Jestanes, så dimmigt och ljuskänsligt det var i hela tre timmar efteråt. Tänk om man skulle varit tvungen att hoppa av och på bussar med händerna framför ögonen…

- Du kan sluta med ’cyklopen’ om nätterna nu, tyckte ögonspecialisten. Det räcker med gel till ögat som skyddar hornhinnan. Därtill finnes inga sjukliga förändringar, bara en tidig antydan till grå starr. Fast full synskärpa kan förväntas ännu i många år. Den akuta synnedsättning på dryga timmen som med ett par veckor föregick ansiktsförlamningen antas nu vara ögonmigrän – eller en liten propp i ögat.

Ansiktsfunktionerna börjar sakta återvända efter förlamningen, lite i taget. Ögonbrynen befinner sig på samma nivå och man börjar bli sig lik i spegeln… dvs. så länge jag inte pratar.

Munnen är bättre, jag biter mig inte längre i läppen varje dag men läppen hänger än. Har börjat med gel till ögat vilket ger en skyddande hinna så att man inte får lika ont i ögat när höstvinden viner.

Sjuka ögat kan kisa något och ett litet, litet leende kan skönjas… allt är riktigt hoppfullt. Ändå har jag inte orkat öva mimiken på flera dagar. Jag ”dog” av trötthet i fyra dagar och sov mest.

Än saknas förstås massor av mimik och här ska inte ropas hej för tidigt, men all förbättring mottages tacksamt. Det underlättar vid möten med andra människor då förlamningen inte syns lika tydligt.

Fy till rackar’n, som jag har sovit…! Den senaste tidens personliga trauma har verkligen satt spår men nu kanske man kan komma tillbaka. Trots att det kan tyckas tjatigt att älta denna förlamning i bloggen så har det sina poänger att skriva om det på nätet. Fick nämligen en kolossalt trösterik kommentar HÄR vilken hållit mig hoppfull i ett helt dygn. Miljoner tack för den!

Lotta gav mig hoppet tillbaka. Det var precis vad som behövdes just nu när man stundtals enögd trevar sig fram som en vandrande vålnad mellan väggarna i Lilla Huset - med känsligt öga inomhus förvisad, trots pågående favoritårstid därute och sånär folkskygg när ens vanligen livliga ansikte förvandlats till sten. Vad gör man plötsligt utan sina ögon…? Inte mycket, kan jag säga.

Lotta blev bra på tre veckor efter exakt samma besvär som mina. Så snabb bättring kanske man inte kan hoppas på (fem dagar kvar) men det finns små, små tecken till läkning. Så små att de knappt märks, varvat med tillfälliga bakslag.

En sak är säker… jag kommer aldrig, aldrig att skratta åt detta! Om mitt tappade ansikte återfås ska jag aldrig mer rädas spegeln, vilket annars är lätt gjort vid stigande ålder. Och aldrig mer klaga över livsfårorna… så länge de rör sig.

Hur som helst måste det vara ett sundhetstecken när man intresserar sig för händelser runt omkring. Kampen för Hästamannen (förra inlägget) har fått enorm uppslutning vilket borde ge resultat, men… vårt samhälle är inte vad det har varit. Nu är det skrämmande känslokallt och människofientligt. Ser att Skogsfrun skrivit mycket om saken och även jag vill länka till Daniel där kampen drivs och rapporteras.