- Usch och fy så kallt... Vilket väder… Huuuu… Brrr…

Alla vi mötte frös i både kropp och själ. Bistra miner, snabba steg med böjda nackar och omsvepta jackor. Inget småprat.

Undra på det. Marsnaren sveper moln av töad snö från skarens ytskikt runt husen. Yrsnö på tvären, då och då. Ihållande vindar på 12-14 m/s i sex minusgrader känns som -16⁰ säger SMHI:s sajt. Värre, säger jag och protesterar vilt. Kölden tränger igenom såväl märg och ben som trä och murbruk. Brrrr.....

Stackars flyttfåglar som inte vågar komma 'hem' i tid utan avvaktar nånstans på vägen. Tänker mig att de står och stampar otåligt i Tyskland eller Danmark och undrar vad som är fel. Hellegod. Efter detta behöver vi verkligen en riktigt go och helt normal sommar.

Vädret till trots nödgades vi till en utflykt mot Byn. Min p.g.a sjukdom uppskjutna hårklippning var ett måste. Husbonden roade sig under tiden med besök hos Byns urmakare vägg i vägg. Övriga behov var tändpåsar till kaminen, järnvitriol för målning av nybyggda vildfågelholkar (Byns kemikalieaffär har verkligen allt!). Samt proviantering. Sen fort hem och inte en näsa utanför dörren annat än nödvändigt. Stackars de vars avlopp har frusit och som nödgas till utedass i denna iskyla...!

Vi mötte några tappra PRO-are som provianterade inför dagens årsmöte med påskbuffé. Beundransvärt! Men nej, nej och åter nej tack! Inte för min del. Vädret måste vara lite behjälpligt om jag ska ut på evenemang. Annars är det inget nöje.

Uppiggad av gårdagens möte med kusinerna satte jag igång att scanna in gamla bilder från kusinträffen 1984. Hade förstås via blaskande i eget mörkrum (badrummet) både framkallat och förstorat dem tidigare, men något blev fel med kemikalierna och bilderna blev snart gråaktiga, dvs. ingenting att ha.

Så fick jag osökt och äntligen tillfälle att testa Canons scannerförmåga av filmremsor. Av alla hundratals (för att inte säga tusen) negativremsor gällde det först ’bara’ att hitta rätt. Som en målsökande robot fick jag träff i en pärm. Sen var instruktionerna enkla. Det gick lekande lätt.

Först plocka ut hållaren för filmremsor vilken satt bakom scannerns ’tak’. Öppnade den – utan att hållaren gick sönder. Placerade remsan uppochned. Klämde ihop hållaren. Fäste på avsedd plats i scannern. Startade. Det tog en stund. Av remsor med fyra bilder scannades EN bild i taget. Inalles 28 st. Värt att vänta på. Vips låg bilderna sedan färdiga i särskild mapp i datorn. Klara att använda. Imponerad. Tänk så många negativ i både färg och svartvitt som ligger här och väntar… Samt dior. Sysslolöshet finnes icke.

Skamligt enkelt mot förr…

I badrummets mörkrum skulle först alla ljusinsläppande springor vid dörr och ventiler tätas med svart plast. Ju längre man vistades i mörkret, desto fler ljusspringor uppdagades. För att slippa treva i totalt mörker byttes lampan mot röd mörkrumslampa. Förstoringsapparaten riggades. Fotopapper lades rätt. Filmremsan fästes i apparaten för att belysas i ett antal sekunder. Och eventuellt skuggas. För kort eller för lång belysning sabbade det bästa foto. Många prov innan man fann rätt teknik. När papperet belysts genom filmen skulle det gå igenom tre olika kemikaliebad samt sköljas i badkaret och hängas i klädnypor till tork.

Mina första övningar startade på 1970-talet och pågick väl in på 80-talet. Sedan gammalt köpte man via postorder sina tillbehör genom Scandinavian Photo, en firma som hängt med i hela digitaliseringsprocessen och nu erbjuder allt man kan behöva i modernt foto. Fantastiskt.

En av traktens bönder har spridit nåt vidrigt illaluktande på sina åkrar. Rakt i vindriktningen - med marsnaren - mot oss. Vi är vanligen inte fisförnäma men detta var ingen vanlig kogödsel. Med pågående köldknäpp ( -13,1 i går natt ) känner vi inte så mycket av ’sketlukta’, men innan dess trängde det faktiskt in genom Lilla Husets friskluftsintag.

Helt beroende av nattvädring tvangs jag då att svetta mig igenom en blåsig natt för att stanken drog in genom de öppna fönstren. Tack och lov blåser det sällan om nätterna, då stillnar sig stanken. På morgnarna när vinden ökar gick vi här och sniffade analyserande… ”nu drar det igång igen… och vad fasen kan det vara för skit”. Vi önskar oss plöjningsväder!

Från en skitfråga till en annan så kom tillståndet för vårt reningsverk ’Little Rock Mountain’ häromdagen. Konstigt så allt kan vända… Utan lösning var vi som jagade villebråd med kniven mot struparna - allt närmare höstens deadline. Nu när allt är förberett känns hösten väldigt avlägsen och vi lutar vi oss tryggt tillbaka… ”äsch, det är för kallt nu – vi väntar tills värmen är här”. Vi har liksom alla ess i rockärmen. Vi äger frågan. En viss skillnad.

Bilägger två bilder på nyköpta måsar till kylskåpet - med och utan blixt. Så vackra att jag inte kunde låta bli dem. Tänk, om man kunde lyfta som de och segla ovan 'sketlukta' vissa dagar...

Vi följde ’Mellon’ ikväll. Med ofördärvade ögon och öron, ity ingen av låtarna hade hörts innan. Alla deltävlingar förbigås med tystnad i Lilla Huset. Vi aktar våra öron. Och nerver. Hur hela Nöjessverige orkar jobba upp denna hysteri begrips icke. Men lite allmänbildad får man ju vara, så… vi tittade. På låg volym.

När rökdimmor lättat, eldsflammor falnat och bilden stannat efter att ha gått bananas i centrifug samt varit uppochned kunde vi i bländande motljus skymta något av artisterna mellan vevande extremiteter, psykedeliska ljusblixtar och vajande ballonger. (Herreminje…)

Rätt låt vann, summerar vi lättat när den chockade Robin Stjernberg utropats. Det ska visst vara snedblåsta hår i år. Först gillade jag Jahaja, förlåt: Yohio, bäst med Heartbreak hotel. Husbonden kände mest för Bed on fire med growlande Ralf Gyllenhammar. Vi enades slutligen om att vinnarlåten You var bäst. Vinner i längden.

Låtarna var överlag tuffare i år. Bra startfält. Lite sjukt att europeiska juryer både ska påverka och avgöra röstningen av en svensk melodifestival, men så länge Mellon inte styr riket på allvar må det vara hänt. Med facit i hand kanske det till och med var bra, just här. 

Programledarna var duktiga och roliga. Så svenskt lagom. Inget överdrivet trams som alltför många gånger förr. Och när Christer Björkman tittade in blev det lugnt och tryggt. Det SKA vara han som sköter det här! Det är med Björkman och Mello-festivalen lite som med kungahuset; något måste få vara beständigt i denna föränderliga värld. Till sist: Sean Banan är genuint äcklig, hela han. Rakt igenom. Så det så.

Feber, frysningar, muskelvärk och trötthet har fortsatt – fortfarande UTAN influensa. Immunförsvaret håller på med något, vet bara inte vad. Har aldrig upplevt något liknande förr. Föralldel inte så hög feber, men man undrar. Ringde min IBD-mottagning (mag- och tarm) för att få hjälp med tolkningen. En teori är att influensavaccinet har lindrat ett influensautbrott som annars skulle blivit värre. Den gillar jag bäst. Övriga tänkbara teorier talar vi tyst om. Först avvaktas en vecka till, sen får vi se. Spännande;-)

Hantlarna ligger stilla. Pilatesbollen rullar inte. Motionscykeln får vila. Verktygen och tyget till omklädning av stolarna ligger orörda. Ganska trött på dessa mentala klubbor i huvudet. Varje gång man börjar få lust med något, så… pang i skallen. Samma dag som första anfallet dök upp hade jag utsträckt cyklandet till en halvtimme med 140 i arbetspuls. Så får man sjukdomsanfall. Typ… "du ska inte tro att du är något".

Annars är våren på gång i år också. Exakt samma vårtecken som samma dag 2011:

”Gässen har återvänt, det omisskännliga kacklandet hördes klart när de flög över fågelhuset i morse. […] Ormvråken är också här – den kvidande visslingen var inte att ta miste på. […] Nästan samtidigt hörde vi rapporten på radion om den första tranan vid Hornborgarsjön.” Tillägger för i år att även svanarna drog förbi glatt hojtande.

Så perfekt tajmat är det. Våren frågar inte om man är redo, den kommer ändå. Vi håller oss för skratt medan rysskylan drar in över helgen. Den får man vara pigg och kry för att orka tampas med. Tur det finns artiklar om sjukvården att läsa (om man inte somnar), ved till kaminen och Vinterstudio på tv. Ha en go' helg därute!

Litet livstecken från sänglägret. Ryggläge har dominerat sen akututryckningen för en vecka sedan. Noll koll på orsak och verkan. Ganska trött på att vara multisjuk, för allt blir så komplicerat. Kan snart inte skilja det ena från det andra. Lyckades klä om en stol vid hemkomsten från sjukhuset, men slogs ner igen av ny attack. Den fixades med kramplösande medicin som ordinerats. Därpå matt, orkeslös, muskelvärk, frusen, influensakänsla utan influensa i dagar och nätter. Sovit och vilat om vartannat. Orkar inte gå in på datorn, inte läsa tidning, inte höra på radio eller se tv.

I måndags medföljde jag dock som sällskap när Husbonden skulle på dagslång utredning vid Borås sjukhus. Kunde ju inte missa tillfället att få se även detta sjukhus från insidan. Studiebesök, kan man säga. Lika bra, för rätt vad det är ska man väl dit av något skäl…

Lidköpings sjukhus är liksom mitt andra hem men har stängd nattakut. Falköpings dito är litet, rart och hemtrevligt. Alingsås sjukhus likaså. KSS i Skövde är tjusigt, stort och har full akut – och ligger längst bort av alla… 9 mil! NÄL i Trollhättan har också full akut men är inte lika stort, dock rätt tjusigt. SÄS i Borås påminner lite om Lidköpings, men med förnämliga kartor och vägvisningar. Är man veteran eller…? Bildvalet tyder väl på viss miljöskada;-)

Vid hemkomsten hade jag feber utan känd orsak. Sängläge på nytt. Och där är vi nu. Dock något mer alert och lägre temp… känns det som. Kanske vänder det här…?

Kvarglömda EKG-pluppar från ambulansfärden hittades vid hemkomsten lite då och då där de satt som sugmärken på hela överkroppen;-) Ju fler som återfanns, desto lustigare blev det... neej, inte EN till...!

Dagen efter sjukhusutryckningen smög sig fram. Hela buken kändes som ett enda blåmärke i morse. Kvardröjande symptom ledde till samtal med en dietist... herreguud så mycket denna yrkesgrupp kan! Tyvärr finns inget mer för mig att göra än jag redan gör, äta lite och ofta, för att undvika fler anfall. 

I takt med återställningen har det inträffade blivit historia. Men studiecirkeln ställdes in, och fantasin inför dagens lunch uteblev - det blev korv och bröd... Inte mycket för en hårt arbetande Husbonde på övervåningen, men energin räckte trots allt till kl 21.00 i kväll då golvet färdigställdes. Vi slipper alltså sova i tv-soffan en hel natt, det räcker med den tid man tuppar av där under dagtid;-) Själv har jag startat omklädning av köksstolarna. En är klar, men inte helt perfekt. Får ses som övningsobjekt...

Annat glädjeämne i dag var svenskt VM-silver i skidstafetten efter härliga insatser av tjejerna.

Efter shoppingtur i Grannbyn kommer man aldrig tomhänt hem. Målet var ett nytt tyg till köksstolarna, och så blev det. Mörkrött, som står emot våra jeansklädda bakar. Vår tidigare pastellrosa/vit-randning mörknade av jeansens torrfällning, men höll många år ändå. Skumplast är beställd på nätet. Sen är det raskt gjort. Sade hon och bävade inför utfästelsen.

I tygaffären satt även de båda jyckarna. Just när tyget betalats fick vi se dem och smälte direkt. Vi tog båda – klart de ska ha sällskap. Blir lycklig bara av att titta på dem. Lika vackra fram som bak. Den smutsvita är klart skottelik – men finns sån färg på dessa? Den svarta minner om schnauzer med sina längre ben, men med skottenos och ståndöron..? Finnes någon som klarar ut detta, tro. Annars får vi leva i ovisshet med ’blandisarna’.

Har tidigare publicerat en bild av skulpturen ”Hästhandlaren” av Inger Karlberg, Härryda. Här kommer den igen. Hästhandlaren à 200 kg är lyckligen återfunnen och hemförd efter en tvådagars stöldraid i höstas. Då hittades den liggande på en gräsmatta i Gråbo. Det var då för väl, jag skulle verkligen saknat den annars. Denna och övriga avbildade står i på torget i Vara kommun. ”Potatiskorgen” är också gjord av Inger Karlberg. Vem som gjort ”sugga med kultingar” vet jag inte, men den har en härligt originell placering – mitt i gångstråket. Hoppfullt med den bleka vårvintersolen som blänker på kultingarnas ryggar.