Uppiggad av gårdagens möte med kusinerna satte jag igång att scanna in gamla bilder från kusinträffen 1984. Hade förstås via blaskande i eget mörkrum (badrummet) både framkallat och förstorat dem tidigare, men något blev fel med kemikalierna och bilderna blev snart gråaktiga, dvs. ingenting att ha.

Så fick jag osökt och äntligen tillfälle att testa Canons scannerförmåga av filmremsor. Av alla hundratals (för att inte säga tusen) negativremsor gällde det först ’bara’ att hitta rätt. Som en målsökande robot fick jag träff i en pärm. Sen var instruktionerna enkla. Det gick lekande lätt.

Först plocka ut hållaren för filmremsor vilken satt bakom scannerns ’tak’. Öppnade den – utan att hållaren gick sönder. Placerade remsan uppochned. Klämde ihop hållaren. Fäste på avsedd plats i scannern. Startade. Det tog en stund. Av remsor med fyra bilder scannades EN bild i taget. Inalles 28 st. Värt att vänta på. Vips låg bilderna sedan färdiga i särskild mapp i datorn. Klara att använda. Imponerad. Tänk så många negativ i både färg och svartvitt som ligger här och väntar… Samt dior. Sysslolöshet finnes icke.

Skamligt enkelt mot förr…

I badrummets mörkrum skulle först alla ljusinsläppande springor vid dörr och ventiler tätas med svart plast. Ju längre man vistades i mörkret, desto fler ljusspringor uppdagades. För att slippa treva i totalt mörker byttes lampan mot röd mörkrumslampa. Förstoringsapparaten riggades. Fotopapper lades rätt. Filmremsan fästes i apparaten för att belysas i ett antal sekunder. Och eventuellt skuggas. För kort eller för lång belysning sabbade det bästa foto. Många prov innan man fann rätt teknik. När papperet belysts genom filmen skulle det gå igenom tre olika kemikaliebad samt sköljas i badkaret och hängas i klädnypor till tork.

Mina första övningar startade på 1970-talet och pågick väl in på 80-talet. Sedan gammalt köpte man via postorder sina tillbehör genom Scandinavian Photo, en firma som hängt med i hela digitaliseringsprocessen och nu erbjuder allt man kan behöva i modernt foto. Fantastiskt.

 

Elisabeth

17 mars 2013 18:10

Så du menar att du också varit med och gjort kort förr i tiden. Jag satt ju med pappa i vårt "mörkrum" (toan) med svart plast ja överallt där det kunde tänkas komma in ljus. Vilka minnen. Tänk om man kunde scanna så som du gjort. Är det en speciell scanner man skall ha då eller går den bra som finns till datorn?

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

17 mars 2013 21:18

Jojomän, vad har man inte prövat...? Många nya scannrar (heter det så?) har möjlighet att scanna filmremsor och diabilder. Det anges i apparatens prestanda. Det krävs en sådan hållare som visas på bilderna och den medföljer scannern i så fall. Du kan alltid se dig om efter en ny skrivare/kopiator/scanner om du inte har i din nuvarande. Min modell heter Canon Pixma MG8150 och är inte ett år ännu. Läs om den på nätet och jämför.

 

Berit Elisabet

23 mars 2013 00:40

Vi har allt en del erfarenheter gemensamma. Fast mitt mörkrum hade jag inte hemma, till en början lånade jag ett på jobbet. Småningom inreddes ett eget åt mig. Som inte låg i en källare där jag både måste sopa undan råttlortar och slåss med spindlar... Nej, rent och fräscht och precis i anslutning till mitt kontorsrum.

Men visst var det fascinerande att se bilden växa fram, och visst var det spännande att efterbelysa, skugga, välja annan hårdhet på papper osv. Jag gillade verkligen att arbeta i mörkrummet. Kunde glömma både tid och rum.

Hehehe, jag har också en Canon scanner. Som klarar att kopiera både negativ och positiv film. Den har några år på nacken och heter 8800F. Jag har just laddat ner drivrutinen till min nya dator- med Windows 8. Huvaligen! Jag såg att du skippat det programmet och jag önskar att jag kunde göra detsamma. Jag menar att det är gjort för surfplattor egentligen, inte för datorer! Och jag har ingen surfplatta...

http://beritelisabet.blogspot.se

Margus

23 mars 2013 23:50

Kände så också inför Win 8, och tyckte det räckte med nymodigheter just då. Man får bara nog ibland.
Ja, det var värst vad vi jobbat parallellt. Voe vi yngre kunde vi slå våra påsar ihop och uträtta stordåd, hehe...
Roliga minnen, men... den nya tekniken ÄR underbar (när det fungerar) (och när man fattar)...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

  Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

  Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

  Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

  Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...