På landsbygden står många hus och förfaller till ingen nytta. Det är så tråkigt att se. En gång i tiden hade någon ambitioner och byggde huset, kanske med grannars hjälp. Man bodde här, försörjde sig, levde bra. Så hände nåt. Huset blev tomt. Stod öde i många många år. Någon dog. Dödsboet var inte ense. Det blev aldrig nåt skifte (ett vanligt öde för många gamla hus och gårdar). Allt stannade av medan tidens tand gnagde. Så en dag kapsejsar det. Det är kapitalförstöring och slöseri. Det kunde blivit bostad för någon annan.

Det här huset går jag förbi varje dag. För några år sen kunde man gå in utan risk. Sen gick det fort utför.

Som jag har undrat över den vita flaggan med grått kors...! På gamla bilder i hembygdsföreningens skrifter ser man dessa flaggor från skiftande tid. Den ser ju FINSK ut och stämmer inte med något av det lilla jag snappat upp ur historiens djup.

Men... den som söker han finner... Svaret fanns i en artikel på nätet. Olle Häger, "Historiens Röst" kunde ge besked på Populär historias fråga:

"Orsaken till flaggans märkliga färgsättning finns i filmteknikens brister. De gamla svartvita filmnegativen är inte tonriktiga i den meningen att de återger exempelvis gult som ljusare än blåviolett. Med den så kallade ortokromatiska film som användes i början av 1900-talet blev blått närmast vitt. Därför ser man i dessa filmer inga vita moln på en blå himmel - allt blir vitt. Och de blå fälten i den svenska flaggan blir vita, ljusare än det gula korset. Detta fenomen gör också att man får vara lite varsam när man drar slutsatser till exempel om hur människor gick klädda förr i tiden. De kläder som förefaller vara ljusa på film kan mycket väl ha varit blå."

Bilden ovan dokumenterar invigningståget i Byhålan 1916. Nämnda fenomen syns där tydligt. Ovan citerade gäller förstås även svartvita fotografier, förstår man. Det var skönt att få ett vederhäftigt svar. Man kan sova lugnt.

Hembygdshistoria är vår senaste vurm här hemma. Nåt ska man ju ägna sig åt inomhus också. Det var väl mitt och Väninnans samtal häromdagen som satte fart på den glöden. Byhålans julmarknad i dag lockade inte ett dugg, däremot Hembygdsföreningens Julstuga dit vi begav oss.

Där intogs kaffe och jättegod våffla i trevlig atmosfär. Det smakar alltid bra i gott sällskap.  Där var  veterinären, boktryckar'n, bibliotekarien, sågverksägar'n, två brandmän, skollärar'n och hon som jobbar i charken för att bara nämna några... alla lika glada åt att ses. Men folk tryckte på så vi fick strax upplåta platserna åt nya gäster.

Hembygdsgården är inrymd i gamla stationshuset som restaurerats och möblerats med gamla föremål. Fullt med bilder på väggarna som vi alls inte hann att studera. Det var första titten för oss och vi måste komma åter.

- "Det är bara att ringa så låser vi upp, sa ordförar'n".

Vi köpte inte bara det senaste häftet, vi kom hem med tio av dem vi saknat (fattar bara inte varför bilden blev så suddig... men jag gör inte om den nu).

Köpte också den nya dvd:n i vilken "Rune och Hasse guidar under en söndagspromenad" på orten och berättar vad som fanns var. Himla bra initiativ, medan det finns folk som minns... så länge dom minns..he he;)

Föreningen har gjort ett fantastiskt arbete och samlat en ovärderlig bildskatt i sina häften med bilder från samhällets första hus omgivna av åkrar och hagar ända inpå knutarna 1910. Fäster mig särskilt vid denna där korna betar mellan järnvägen och ortens första Järnvägshotell.

Vi har länge tänkt fylla hålen i vår samling av skrifterna. Nu är vintern räddad!

Kvällsté och knäcke varde nu inmundigat efter trevligt samtal med Väninnan där vi vände ut och in på Byhålans kulturliv och historia sedan urminnes tider. Kom riktigt i stämning. Vi enades om att i ny sittning ytterligare fördjupa oss.

Tänk... när jag flyttade hit 1972 hade orten inte mindre än fyra bagerier, tre livsmedelsbutiker, två herrekiperingar, bokhandel, möbelaffär, elaffär, modist, tryckeri och tre banker mm. Och Järnvägshotell, kan veta!  Rätt häftigt för en liten håla med bara 6000 invånare.

Taxi var Systembolagets utlämningsställe och raggarrundan gick via Storgatan, Bankgatan, Järnvägsgatan och Södra vägen. Alltid nåt att titta på.

Rester av smalspårig järnväg gick fortfarande till ortens stora industri som nu är nedlagd men då var i gång. Tätt intill spåret låg handelsträdgårdens växthus, mitt i byn. Från Göteborgs storstadspuls kommen rätt in i denna industriidyll à la 50-tal fick jag svindel av lycka. Och som nybliven farmare salig över den lilla svarta bankboken med kärven på. Jordbrukskassans.

I mitt nya värv gick ärenden till ortens båda spannmålsmagasin för köp av utsäde, saltsten, höns- och svinfoder. Om hösten låg drivor av spannmål på Byhålans gator efter traktorlassen till silon, till glädje för såväl sparv som kråka. Att köa med bönderna för att leverera spannmål var för mig idyll det med.

Orten hade också två charkuterier som liksom tävlade. Vilken falukorv var nu godast...? Götes eller Eriksons? Och tänk... charkuteristernas egna slakterier låg båda två mitt inne i samhället! Rökeridoften slingrade sig mellan bostadshusen. Mina första slaktgrisar levererades till ett skjul inte många meter från Järnvägshotellet i mörka gryningen - innan samhället vaknade - för att senare avhämtas styckat i stora backar.

Ja, man går nästan i spinn vid minnet. Tyvärr dog ortens bärande industri på 1980-talet och med den dalade samhället till en lååång viloperiod. Det gällde att hitta ny identitet. Nu kanske det är på gång igen.

Jubileumskörning till Byhålan med gamla ångloket 29:an med åtta vagnar år 1981. Orten levde upp när man firade minnet av fornstora dar. Snart skulle rälsen rivas upp, ett trauma för alla dem som "varit med".

Över nejden dånar en mistlur i novemberdiset.

Åååååååååååååååååååååååååå, dånar tjuren i ett urtidsbröl. Djupt, mörkt, långt ner i strupen. Timme ut och timme in. Vilken röst! Vilka lungor dom måste ha!

Uuuuåååå, uuuuååååå, äääääååååå, vrålar han stötvis flera gånger i rad. Det ekar. Kilometervis.

Han går där och grymtar för sig själv. Ofta i ett eget hörn i den stora hagen eller med stora kliv patrullerande reviret i den kilometerlånga hagen vilken jag passerar vid min dagliga promenad. Fram och åter. Åter och fram.

Sex tjurar delar på samma hage med några kor och kalvar. Mistluren är äldst. Kanske fyra år, minst tre. De yngre är cirka ett och två år gamla samt en mindre, så rangordningen är ganska klar. Men inte riktigt... Mistluren stannar och sparkar upp gropar så att torvorna flyger över hans rygg. Borrar ner huvudet i jorden så att hans annars vita ansikte blir svart.

Nummer Två går nära. Väldigt nära. Med sänkt huvud och vidgade näsborrar cirklar han i slow motion runt Mistluren som bara behöver blänga till för att stoppa närmandet. Korna tittar intresserat på för att inte tala om kalvarna som är djupt imponerade.

Vem sa att november var trist och grå?

Den gamla utomhusarmaturen på baksidan huset gav upp. När vi skulle byta lampa fastnade den gamla för gott på sitt ställe och ...kras... gick alls inte att få ur.

Således företogs resa till Grannbyn för inköp av ny armatur. Det blev två, en för inomhusbruk till verandan också. Det behovet har påtalats i åtskilliga år.

--- 

Ljuvlig söndagsbuffé väntade på Magnolia, en annorlunda 'matrestaurang-café-gårds- inrednings- och blomsterbutik' som vi har i Byhålan (vi äter julbord där). De hade invigning av bl.a. gårdsbutiken som ska sälja närodlat från vårt område.  Visserligen är det trevligt med utflykter till var och en av odlarna men får man igång verksamheten här kan hamstringen (som jag ägnar mig åt) för vintern ske enklare med bara en resa. Den som lever får se.

Broschyren gör mig salig! 36 sidor information med grönsaker, potatis, rotfrukter, växthus, bär, sylt, kalvdans, kalkon, kött, ull, honung... you name it... från 24 småskaliga producenter inom två mils radie. Rena paradiset!

Några kanske kallar det bakåtsträvande men, förlåt mig... här ligger nog framtiden... om alla inblandade förmår ta tag i den, lobba bra och locka konsumenterna.

Svenska konsumenter VILL ju ha svenskt, ekologiskt, närodlat utan långa transporter... Här ligger det! Verksamheten växer förstås fram över hela landet. När detta är igång för fullt, med vårt (konsumenternas) fulla stöd, kan vi kicka utländska matmaffior i arslet. Så kan dom stå där med sina långa näsor!

---

Buffén intogs till trevlig musikunderhållning av Stig Sandberg, en Bygdens Son. Självlärd med egen studio och musikförlag. En rar och duktig kille som gör det han gillar.

---

Därstädes inköptes även några kul grejer (geten hade vi innan). 

För jfr. är strutsen 25 cm hög, hackspetten är gjord för väggen, älgarna ÄR dubbla = servett- eller fakturaställ.

.... och allt detta för en trasig armaturs skull.

BH (74) i Grannbyn är en fantastisk person.

En mångsysslare och hantverkare som fotograferar, tecknar, är radiotekniker och konstruktör. En varm hembygdsvän. En riktig eldsjäl. Som glöder. En man jag med stolthet och tacksamhet kan kalla min vän.

BH:s noggrannhet, precision och tålamod är ett arv från en svunnen tid.

En tid då saker och ting fick ta tid. Dessa egenskaper har skapat exakta miniatyrkopior av varabygdens fem runstenar i alabastergips. Med alla detaljer. I exakt skala.

(bilden från  december 1999)

Han har själv fått utveckla tekniken, prövat, gjutit, misslyckats, tänkt om, prövat igen osv... Först fotografering, mätning och runskriftsstudier, därpå  omräkning till förminskning, prov av olika pigmentering till det blev rätt. Han började 1983. Slutligen fick han fram en form som höll för flera gjutningar och kunde massproduceras. Stenarna har sålts på hembygdsevenemang till förmån för... föreningen. Såklart. Så jobbar en äkta eldsjäl! Ett antal stenar har också skänkts till olika begivenheter.

Är särskilt glad och tacksam för dem jag fått i gåva från BH själv, bl.a Sparlösastenen (bilden) som tros ha samröre med västgötaspetsen. Det finns nämligen en hund avbildad på stenen. Med stubbsvans - som västgöten. Hundrasen har ju anor från vikingatiden.

Miniatyren är endast 8 cm hög.

---
Här finns mer att läsa om Sparlösastenen för den som är intresserad:

Wadbring respektive Foteviken.

Så här års är bonnvägarna nerkletade med gödsel och jord. Bönderna vänder uppochner på åkrarna och jag tvingas gå i sick-sack under mina grusvägsrace. Det är smällar man får ta på landet men det luktar i alla fall gott med riktig koskit.

Många bönder har faktiskt gått ifrån det överdrivna konstgödslandet och giftspridandet. Alla är väl inte med i KRAV-odling för det är dyra avgifter och krångligt, men mer eller mindre ekologisk odling har det blivit. Mycket tack vare höga miljöavgifter på gift och konstgödsel.

Detta är ingen vetenskaplig rapport, bara ett stilla konstaterande från min synvinkel och lilla vrå på Jorden.