Ödhumlor har kommit till bygden. Har sett dem en längre tid, men till slut kunde jag inte hålla mig. Anade lantras…
Så rätt så. Det var en ren slump att paret skaffade sig just ödhumlor. Ett vackert och originellt inslag utefter landsvägen där de går med sin tjurkalv. Såna horn ser man ju inte alls numera. Man förflyttas långt tillbaka…

 

Ödhumla eller Vestlandsk fjordfä är en mycket gammal norsk kreatursras, en lantras. Den står genetiskt mycket nära den sista kvarvarande resten av uroxar i Northumberland i Storbritannien, där en flock bevarats orörd sedan 1200-talet.

Rasen härstammar från den skandinaviska kreaturstyp som fanns i mitten av 1800-talet och vars utseende varierar stort. Med tiden ställdes krav för hur en ko skulle se ut och hur produktiv den skulle vara och ödhumlan korsades med andra koraser. Till sist återstod endast sex individer av ödhumla och det är från dessa individer som dagens besättning kommer.

"Ödhumla (Audhumbla eller Audumla) var i nordisk mytologi en ko som i tidens början bildades av rimfrostdroppar. Hennes mjölk var jätten Ymers näring. När hon slickade på rimfroststenarna i Ginnungagap tog Bure, asarnas stamfader, form. Han fick sonen Bor som med jättinnan Bestla fick barnen Oden, Vile och Ve som blev Ymers banemän." Källa: Wikipedia.

Piggade upp oss med att delta i stora kvällsnöjet på Byhålan (Village Hole, hehe), nämligen ett infomöte om bygdens första höghus. Eller, ja... snarare punkthus men i alla fall... 60 personer kom, lyssnade och såg på skapelsen som redan finns på ett antal orter i landet.

Husbonden och jag blev riktigt begeistrade i det trevliga huset, men så har vi också ett förflutet från flerfamiljshus båda två. Andra på bygden har bara bott på landet och i markplan hela sitt liv, så det är tveksamt om intresset blir tillräckligt. 18 kvadratmeter stora balkonger lockar dock. Överst blir det takterrasser för två "gräddhyllor".

Nu ska nämligen tecknas bindande anmälningar för bostadsrätterna till 80 procent, annars blir bygget inte av. Nä nä nä vi ska inte ge upp Lilla Huset än, vi som har så många projekt igång. Men nån gång blir det ju, och då kunde det vara roligt om det fanns ett sånt här fint hus på Byn.

Men insaterna ska vi inte tala om.... huuuu.

Men det var trevligt att komma ut och träffa lite folk. Flera beklagade sorgen och sa fina saker om pappa, även kommunalrådet! Paj, sallad och kaffe avrundade träffen.

Under dagen tuffade vi runt i Byhålan för att kolla ortens bostadsmarknad,  Väninnan och jag. Hon börjar tänka på flytt in till byn. Vi gjorde även en sväng till ortens stolta naturskyddsområde där blåsipporna stod i full blom.

Äntligen fick jag se dem! Våra egna har tynat bort. Marken var alldeles pepprad av dem. Svårt att tassa fram för fotografering utan att trampa fel.

Naturen runt det höga berget är nästan orörd. På en rotvälta (t.v.) blommade flera stånd med blåsippor i mossan. Fint. (syns de...?) Här måste vara i det närmaste perfekt miljö för just blåsippor.

Vätteros (nedan) är en annan växt som ses i området. Här en dålig bild på en växt som ännu inte är upprätt.

En oftast rosaröd, sällan vit, parasit som hör till de fåtal växter som saknar klorofyll. Stjälken kan bli några decimeter hög och är tjock, köttig och fjällig. Blommorna sitter i en axlik klase. Förekommer i södra och mellersta Sverige. Inte så vanlig, växer på mullrika marker och kan parasitera på flera arter av lövträd, mest hassel, klibbal eller asp.

Här hade bävern varit framme och fällt träd alldeles i tätortens utkant. De närmaste villorna skymtar genom grenverket strax bakom.

Undras just om det blev något byggt...?

- Det är inte läkarflykten utomlands som är den största orsaken till läkarbristen på landsbygdens vårdcentraler. Det är läkarföreningen som motarbetar och som tycker det är tillräckligt med läkare i landet! Plus felbedömning i utbildningssatsningen förstås. Bristen försöker Hälso- och sjukvådsnämnden reparera genom import av läkare från utlandet, s.k stafettläkare.

Nytt för mig, ty så låter inte ryktena på gatan. Detta och mycket annat fick vi höra från Hälso- och sjukvårdsnämndens regionala politiker vid kvällens medborgarråd. Mycket intressant.

Medborgarrådet var förfärligt trevligt. Jag kokade inte över och svimmade inte! Mår jättebra av att ibland komma ut och prata med folk om samhällsfrågor, det viktigaste jag vet. Av 500 slumpvis utvalda hade 19 anmält sig. Av dessa kom 11. Låter ju inte så imponerande och är egentligen en fara för demokratin med lågt intresse. Men man får ta det för vad det är och kul hade åtminstone jag. Och lärde mig massor om både lokal och regional vårdplanering.

Det snackades ambulansbehov och livräddning, mammografibussar, psoriasisbehandling, magnetröntgen, vårdköer, medicinförskrivning och...  allt möjligt. Var riktigt uppiggad efteråt, och imponerad av Hälso- och sjukvårdsnämndens folkliga politiker som var mycket kunniga och hade totalkoll på vården i hela regionen med förklarande svar på allt.

En riktig höjdare för min del. Det bästa med detta: Jag behöver inte åta mig uppdrag, bara ta del och leverera synpunkter. Lätt som en plätt. Det nya medborgarrådet ska träffas två gånger om året för fortsatt dialog. Så är tanken. Lagom för en social enstöring som jag. 

… från ålderdomshemmet, sa Hasse Alfredsson i sin gamla monolog från 1963.

Väninnan och jag var på rymmen. Från gubbar och hundar. Gör så ibland, men alltför sällan. Trivs tack och lov alltför bra hemma. Därför måste husets väggar då och då lämnas en stund …nästan med våld.

Ibland drar vi iväg miltals men nu blev det hastigt påkommet. Fick räcka med tur till Byhålans Ungdomskafé*. Nytt för oss. Måste ju prövas. Tio minuter från respektive hem.

Strax satt vi på var sin barstol dinglades med benen. Med kaffe och fyllda baguetter innanför ett skyltfönster, blickandes ut över välbekanta gator och hus. Tycktes livet var skönt och okomplicerat. Låtsades vara turister på obekant ort. Lyckades dåligt när idel bekanta passerade och vinkade på oss… "hej hej"… åtminstone i en ny vinkel.

Plötsligt sågs en man leta guld på trottoaren… nej, det var ju bara "sopgubben" blåsandes skräpet ut i gatan. Enkla nöjen, skvallret flödade som vanligt, avhandlades möten från respektive vägföreningar, västgötaböndernas mentalitet, vårtecken i och utanför fågelhuset. Erbjöds tillfälle att pröva intelligensen på ställets jukebox (bilden) som inte ens personalen klarade. Men kvinnor kan!

Spelades därstädes tre låtar för en femma; Juanita/Björn Afzelius, Summer night city/ABBA och Kvinde min/Kim Larsen. Mysigt.

Plötsligt… vällde Byhålans alla skolungdomar in. Datorerna på internetcaféet togs i besittning, alla platser fylldes. Friden var slut. Vår tid var ute. Åter till näringarna. Handla lite på hemvägen och guuud va’ skönt att komma hem igen där Husbonden passat hundar och eldade i kaminen.

* Caféet har startats av Svenska Kyrkan som mötesplats för ungdomen med storbilds-tv, tidningar, spel, sallad eller smörgås, musik, filmvisning, liveuppträdanden och temakvällar med aktiviteter. Jag säger bara … det ska vara kyrkan som rycker in där samhället misslyckats! Stället har blivit omåttligt populärt. Fantastiskt initiativ.

Detta granna stoföl föddes på bôggda mitt på självaste Internationella kvinnodagen. Första namnförslaget blev Quinny. Grattis till Väninnans granne!

Läste om hur Fyrabarnsmamman mötte 'Van Veeteren' (dvs. Sven Wollter) i en kö och fann sig enastående fyndigt. Hur många kändisar ser man när man bor på landet i en Byhåla…?

Jo, skådespelaren Lars Lind har varit här i ett ärende som rörde mig. Men för övrigt är det tunnsått. Hagge Geigert har jag intervjuat. Svårpratad, hade väl en dålig dag, så jag lade inte ner mer möda än nödvändigt.

Men man behöver bara lämna Byhålan för en dag. Bums som jag kom på Stockholmståget för några år sen mötte jag imitatören m.m. Erik Blix. Hade fullt sjå med att låtsas som inget fast hela jag VILLE SÄGA HEJ. Snacka om kluvenhet. Man känner dem så väl…. men ändå inte.

Sen kan man ju inte vara riktigt säker… jag menar, det kanske bara är en dubbelgångare, en som är väldigt lik. Men jag tittade i smyg, det gjorde jag. Ville vara säker. Det kändes konstigt.

Jo.. och för många år sen på Ikea i Göteborg såg jag Jörgen Weibull, historiker i tv-succén Fråga Lund. I shorts!

Några politiker har jag intervjuat som lokalredaktör; Ulf Adelsohn (m), Karl Frithiofson (c) på sin tid, Sven Hulterström (s), men även om de är rikspolitiker är de ju inte kändisar på det viset.

Som lantis i en Byhåla är man inte bortskämd med livs levande kändisar, det känns konstigt helt enkelt.

Ett vägmöte på landet… hur kul kan det vara? Helt underbart. Jo, det är sant. Ett par timmars glad samvaro med närmaste grannarna. Trevande om stadgar, ordning och protokoll men med god vilja lirkade vi oss igenom styrelsemötet. Jag är INTE med i styrelsen, men Husbonden var utan sin vetskap (!) vald till suppleant och jag var välkommen med.

Snart ska årsmöte hållas, det första på tre år (!) och ordföranden sitter kvar. Fast det var sekreteraren (!) som fick kalla till mötet och ledde detta. Kassören som haft stroke och bor på rehab fick ha sysslan kvar så länge han ville för sin självkänslas skull! Men nu klarar han det inte längre.

Dessa regelvidrigheter får det att vända sig i magen på en föreningsmänniska som mig, men man måste beundra generositeten och empatin. Jag älskar dessa människor med sitt underfundiga leklynne och sin folkhumor. Okomplicerade, prestigelösa och försiktiga samtidigt som ohämmade i en härlig blandning.

Med allvar och kvickhet ventilerades trasiga vägtrummor, grusning, skrapning och dikesrensning med all den sakkunskap som bara jordbrukare är mäktiga. Kvällens återkommande gyckel rörde det lass koskit som en av bönderna lyckats välta vid en trasig vägtrumma. Avhandlades livligt hur det gått till och hur han skulle få det därifrån.

Efter det böljande mötet skulle man under stoj och glam naturligtvis ned i källarn och inspektera värdens nya pelletspanna. Halvvägs i trappan påbjöds lämpligheten med skor.

- "Och mössa!" ropade en lustigkurre. Ungefär där bröt jag ihop och fnittrade sedan hejdlöst hela vägen hem.