I kväll när vi satt vi dammen och tog vara på solvärmen fick jag se stora svärmar av svalor mot de mörka men solbelysta molnen. Alldeles tyst var det. Dom hördes inte, men hej vilken fart på vingslagen. Räknade till upp emot 40 (!)tornsvalor. Fantastiskt! Och jag ljuger inte.

Skådespelet pågick en kvart ovanför vårt hus och trädgård medan de successivt förflyttade sig allt längre bort.

Och kameran...? Glöm det. Omöjligt. För högt upp.

Undrar varje sommar var tornsvalorna bor. Kikar under takutsprången på alla gårdens byggnader men ser inget. Tror att de kan finnas bak på vårt fågelhus, men har inte lyckats se dem. Nu är det försent. Är ungarna ute återvänder de inte. Tänk om vi kunde få upp holkar till dem nästa sommar....? Hyser en stilla förhoppning.

Tycker faktiskt att vädret är ganska lagom just nu. Växlande molnighet, någon skur då och då, skön sol dessemellan. Precis som en gammal hederlig svensk sommar.

Underbart, jättekul, fantastiskt.... Äntligen!

Ärlan har fått ut sina ungar. Fyra-fem vippstjärtar skriker och jagar sina föräldrar, krävande, pigga, energiska. Det är precis som det ska.

Är då detta nåt märkvärdigt?

JA, för mig. Jag fäller en tår av glädje när de kommer, följer häckningsbestyren ivrigt, lider när de misslyckas, gläds följaktligen när det går vägen. Som nu. Halleluja.

Hanen kom i rätt tid, gick här ensam och väntade, for iväg och letade, sjöng, tittade hoppfullt åt alla håll. Så dök det upp en annan, nej det var en konkurrent, bort med den. Och tiden gick... Jag deppade. Var glad att åtminstone han hittat tillbaka.

När honan väl kom var det så diskret att vi inget anade. Såg henne först häromdagen på vår gräsmatta när hon laddade babyfrukost i munnen och for bortåt vår park. Yes, det var alltså där dom bodde i år. Och nu är ungarna här, första kullen! Hinns det med en till i år, nu när det blev så sent. Vi får se.

Tack och lov är det en god bit av sommaren kvar innan de ska iväg. För fy vad jag blir ledsen när de åker iväg. Som jag sörjer dem. Det är ju så många risker med flytten. Önskar jag kunde ha dem i ladan över vintern.

Att det är honan vet jag från förra året. Hon har ingen svart hjässa som de annars brukar ha. Sände en usel bild till ornitologerna i fjol, tagen med skakig filmkamera utan stativ men väl visande den grå hjässan. Färgen har även en svag anstrykning åt brunt. Sånt förekommer, svarade de. Namnet på företeelsen har jag redan glömt, men så här ser det ut.

Pionen, fattigmans rosor, har en kort men intensiv blomning. Doftar ljuvligt. Fanns på plats när vi flyttade hit men klarar snart inte sorkens härjningar i underjorden.

Storm och 26,4 grader - egendomligt.

Blåsten gjorde värmen mindre pressande men snudd på ökenkänlsa var det. Stark avdunstning. Vattnar och vattnar.

Hämtade kutterspån på Sågen. Tidigt, för då var det skugga vid spånhögen. Tvungna att köpa ny skovel för 600 spänn, den gamle har vi förlagt... 24 säckar på släp. Svårsurrat. Ooops, plötsligt en borta, nästan hemma. Parkerade släpet hos grannen och vände om. Fann minsann säcken i diket. Hel. Den fick åka fint sista biten, inne i bilen. Men så hade den ju haft en omtumlande resa innan...

Varning för regn! Ojoj, veden är torr... Vi orkar inte köra in i värmen. På med presenning för säkerhets skull.

Ett talgoxpar häckar under farstutaket. Fyra ladusvaleungar flygtränar inne i ladan. Här har ladusvalan kommit på en suverän häckningsmetod. På så vis kommer ungarna inte ut i den "farliga" omgivningen förrän de är säkra på vingarna.

Nästan lite spöklikt att iaktta. Ladan är fullständigt tyst. Ungarna fladdrar ljudlöst däruppe under nocken som fladdermöss i den stora tomma ladan. Endast enstaka pip hörs när föräldrar kommer för att mata.

Vildrosen, rosa rugosa, är en av våra favoriter. Klarar sig själv och blommar rikligt. Ger underbara nypon till fåglarnas vinterutfodring.

(uppdaterad efter datoruppehåll)

Gyckelblomster kantar dammen och blommar rikligare än nånsin. Köptes som strandväxt men har krupit upp på torra land. Underbar.

Nunneörten har fått ordentligt fäste i trädgården och växer som ogräs överallt. Underbar skir liten växt som blommar hela sommaren och tål regn som torka. 

Jag förutspådde att bloggen skulle ha ett fågelperspektiv, men att det skulle bli så här kunde jag aldrig ana.

Hur många har haft en hackspett mellan benen?

I dag hände detta mig. Jag stod och iakttog våra egna fåglar i voljären, placerad i ett smalt gatt mellan hus och häck och hann knappt uppfatta den lille hackspetten som kom susande runt häcken på låg höjd.

Kände bara vingarna nudda mina smalben när han for mellan mina ben. Vände mig om för att se vad det var. Där fick hackspetten syn på Husbonden som jobbade i rabatten, vände kurs och for iväg. Lika förundrad som vi antagligen. Stackars lille spett som kanske var törstig och på väg till dammen för att dricka.

Tänk om han istället flugit rätt in i fejset och fastnat med näbben i min träskalle. Kan riktigt tänka mig åka till sjukan med en hackspett sittande fast i huvudet, hi hi...

Eller om han kommit rätt in i munnen. Stekta sparvar i mun talar ett ordspråk om, men spettar...? Spettekaka då?

(uppdaterad efter datoruppehåll)

Varmt som attan, 28 grader.

En stor brun RÅTTA syntes idag vid dammen. Inte bara syntes på håll eller så, den sprang rakt framför våra fötter över vår stenlagda sittplats, förbi nosen på en sovande hund. I galopp. Utan att skämmas ett minsta dugg.

Sigrid polis som upptäckt råttan på andra sidan planteringslådan gick med nosen högt och vädrade efter sitt tänkta byte. Hon missade dess färdväg något. Lika glad för det var jag som inte vill ha någon blodsutgjutelse. Men hon gav sig inte, ägnade minste en halvtimme åt att söka det snopet försvunna fyndet. Alltmedan vi satt och gruvade oss över upplevelsen. Det heter ju "ser man EN finns det fler..." Ska man verkligen behöva ha råttor springande runt fötterna...!

Kanske var det trots allt en vattensork vi sett? Jag menar, det vore ju mest troligt vid dammen. Vi gick igenom detaljerna om och om igen. Detta avgjorde saken. Ring Anticimex! Bums.

(uppdaterad efter datoruppehåll)