... önskas bloggens läsare med vårt älsklingsträd/-buske häggmispeln (amelanchier canadensis). Underbar med skira häggblommor på bar kvist som snart står fint till de första bladen i rosabrunt vilka via sommargrönska växlar till eldgult om hösten. Då med ätliga blå bär som älskas av framför allt trastarna. (A. canadensis växer vidare och spretigare än a. spicata som har mer upprätt växtsätt.)

Grannen harvar upp åkern utanför för att så. Efter ett par års träda (läs: ogräs) blir det trevligt att se gröda igen. Men... måste man, undrar jag, harva efter att lärkan lagt sina ägg? Lärkan har drillat högt i skyn över häckningsplatsen. Nu får de börja om. Sen är det väl dags med giftsprutan lagom till att tofsvipan har ungar... Har sett det förr, bäst att blunda för att behålla sinnesfriden.

Maskros och gräs har kommit igång lite smått så att marsvinen äntligen får smaka det goda, och med ens duger inte ens den svenska gurkan, minsann!

Sista handen lagd vid hökskyddet av kanarieburen (etapp I). Ur "rätt" vinkel kommer höken inte ens att se fåglarna, än mindre sikta... hoppas vi. Vännerna var ute idag och prövade läget.

Cementblandaren, dvs. husbonden, har varit igång hela dagen för att täta vinterns alla musgångar. De blev fler i fågelhuset än vi kunnat ana, trots mussäkring av alla öppningar med plåtskoning och allt. Dom tog sig in ändå (surprise, surprise). Inte gick de i ostfällorna heller... de hade ju fri tillgång till frö. De var tydligen inkörda på detta, så när vi laddade slagfällorna med frö (!) så gick dom på det...!

Mössen tog sig faktiskt också in genom betonggrunden som nu är lagad. Stanken efter deras "huvudkontor" är vidrig och förföljer en liksom. Nu har vi sommaren på oss att gå igenom alla svaga punkter.

----

Mina mail till radiokanalerna har gett napp. Kontaktades i dag av redaktör som genast förmedlades till Kompisen. Hoppas det blir nåt. Intressant.

Våren knallar på. Glad att det går sakta. Forsythian står i blom och gröna knoppar slår försiktigt ut i buskage och häckar. Utom hos fåglarna... de knaprar begärligt i sig varje liten knopp på buskarna. Liiite trist, men vi tror på förbättring ju varmare det blir. Då hinner pippisarna inte med, hoppas vi. Dagsvärmen är skön, 17 grader just nu, men jag vädrar gärna ut den ur huset på kvällskvisten.

Husbonden har hämtat bräder på Sågen och lagt ovanpå voljären för att förhindra vidare nedslag från hökar. Då har fåglarna fortfarande möjlighet till sol och regn. En första nödåtgärd, vi spinner vidare på förbättringar.

Fem sekunder. Fem sekunder av en gråsparvs liv. Hur mycket är det i jämförelse med vårt? Gråsparven snor efter dun och strån i hektisk våryra, i ett, i ett, i ett. Ut och leta, välj och rata, hem igen, bygga, bädda. Mitt i bestyren såg jag honom sitta stilla en stund. Vänd mot solens värme. Blundade och njöt. Intensivt. Så sunt och riktigt, måste hinna med sig själv också. Känna sin puls. Varva ner.

Fem sekunder tog han sig. Han kunde väl unnat sig mer, tänkte jag. Visst förtjänade han åtminstone dubbla tiden. Men... om vi jämför vår livslängd mot hans... kanske fem sekunder är tillräckligt. Vi borde alla ta oss fem sekunder, då och då... eller minuter, eller kvart. Känna att vi lever. Njuta.

Morgonen är min tid, min alldeles egen tid. Särskilt söndag morgon när trafikbruset inte stör.

Allra bäst är det precis när solen börjat värma och nattens svalka ännu dröjer kvar. Allt är friskt och klart, dagen är ny. Fågelsången är som allra bäst nu i april-maj, när man inte måste gå upp mitt i natten för att höra den. Ljudet fortplantar sig långt. Inte bara de närmaste fåglarna hörs utan även de lite längre bort. Det blir dubbelverkan - stereo.
Mitt i den kvittrande drillande ljudmattan från alla småfåglar hörs tranorna ropa från sin häckningsplats, spillkråkan trumpetar, hackspetten trummar. Årets starar har plockat upp läten från kajor och lite fasan i sin sång,  det varierar från år till år. Att få ta del av allt detta är något av det bästa jag vet - en bra start på dagen. Snart tar solens värme över och inget från nattens svalka är kvar. Då försvinner magin.

Satt i solen en stund och hörde plötsligt HJÄRTSKÄRANDE skrin från grannens getter. Nä nu… tänkte jag, nu har ormvråken gjort slag i saken. En ovanligt stor sådan hade stunden innan sniffat på låg höjd över fälten där getterna drar lösa omkring i flock.
Tittade bortöver där skriken oupphörligt ekade. Var nu övertygad om att det värsta faktiskt hade hänt. Strax syntes två av minstingarna skrikande kämpa sig uppåt och sen kasta sig med dödsförakt utför ett högt (för dem) stup. Och sen i raketfart, som vore de jagade av dödens käftar, rakt ut på fältet där flocken betade fridfullt utan att ens undra vad som hänt. Undrar än om det var ormvråken som skrämde dem.
Bilden från farmartiden, min Lurifax.

just idag 14 april, när sommarhalvåret enligt gammal nordisk tradition börjar. Den markerades på svenska runstavar (en evighetsalmanacka) med lövade kvistar. En viktig märkesdag som ansågs ge besked om det kommande sommarvädret vilket i alla avseenden skulle bli motsatsen till Tiburtiusdagens väder.
Undrar om detta alls har någon betydelse nu när vädret rubbas. Den som lever får se.
Tycker kon att det är vackert i naturen? Boskapen vaknar till liv i ljuvlig vårmorgon. Morgondimman lättar. Naturen andas. Fåglarna kvittrar. Allt vaknar. Kon sträcker på sig. Drar begärligt in gräs- och jorddoft. Tittar ut i omgivningen. Vad tänker hon på? Tycker hon att det är vackert? Lyssnar hon på fågelsången? Njuter hon? Jag tror det.
En grävling har varit synlig vid vår Park en morgon, enligt grannen. Intressant.

... är ingen vanlig syn där vi bor så jag blev rent lycklig vid åsynen av deras arbetsplats några kilometer från hemmet. Massor av träd hade fällts intill ån.
Ingen bäver i sikte! Inte heller början till någon fördämning, men min fantasi skenade...
Jag såg i andanom ändå hur bävern (detta förvuxna marsvin) satt där och gnagde med sina jättetänder, hur den gled ner i vattnet med kvist i munnen, simmade i vattnet och plaskade med sin stora platta svans.
Med livlig fantasi behöver inte allting upplevas "på riktigt". Upplevelsen blev minst lika stark med hjälp av fantasin. Jag VET ju att bävern var där någonstans.

...på tranornas besök på fältet utanför vår tomt. Vi hörde dem från häckningsplatsen och letade efter silhuetter på gråmulen himmel. Plötsligt stod de bara där och skrek och dansade. Fram med kameran, smyg, smyg, smyg…. Tryckte in kameran i ledig ruta i spaljén, siktade på måfå - förblindad utan glasögon och brände av. Bättre blir det inte på det avståndet utan teleobjektiv, men oj vad jag är glad ändå. Troligen ungar från fjolårets häckning som återvänt till hemtrakten.