Av alla nymfer vi fött upp blev PÄRLVIT vackrast av dem alla. Vithuvad och pärlbrokig, dotter till Thomas och ’flickorna’ (han hade ju två på den tiden). Pärlvit föddes 2007 - en förnöjsam och stillsam fågel. Satt redan som ung ofta för sig själv och njöt av stillheten ute i kvällningen. Sina två första kullar fick hon med Mellis, mest för att Mellis skulle låta bli en annan hona.

Sedan 2010 har hon haft fem kullar med RUDOLPH. I år blev det ingen häckning för deras del. Rudolph fick aldrig Pärlvit till holken. Hon kände sig ruggig och trött. Strax märkte vi att hon också flög allt mindre och hade svårt med ena vingen. Tyvärr måste hon tas bort.

En dag under storstädning i fågelhuset när alla andra var ute fick det ske. Flocken var nu stor med årets nya ungar i sin mest livliga period. Rudolph skulle inte känna sig så ensam, det hände mycket runt omkring och om han vill finns en ettårig singeltjej (Lucia – vitklädd med ljus i hår) kvar åt honom. Nymfer bildar par för livet och kan sörja djupt, men i en välbekant flock har de lättare för att finna sig. Vi har sett det förr.

Visst blev Rudolph lite vilsen när han inte hittade sin Pärlvit någonstans. Såg mest förundrad ut. Han måste ha trott att hon bara flugit iväg på nåt sätt och sökte snart tröst hos gamla trygga Isabell och hennes Lillis. Den sistnämnde kunde han nog helst vara utan men när man väljer en gift dam får man maken på köpet. Så nu ser man ofta dessa tre tillsammans. När det drar ihop sig till nya häckningar i februari får vi se vad som händer. Frid över Pärlvits minne.

Bråda dagar i naturen. Stararna sliter för brödfödan till ungarna. Skytteltrafik över hustaken. Skriken ur holkarna hörs vida omkring. Knappast diskreta. Kråkparet patrullerar Parken dagligen för att kolla läget. Likadant varje år. Ibland förhindrar vi kidnappningar, ibland sker det innan vi vaknat.

I ljudlös glidflykt smyger kråkmor bland Parkens grönska. Håller vakt från högsta tallen. Sjunker ner bland barren för att inte utgöra silhuett mot himlen. Tack vare filmkamerans zoom fick jag ändå en bild på henne. Kråkungarna har hörts i trädtopparna, det låter som tre.

Rena turen gav närkontakt med en av dem i morse. Sökte lämpliga grenar till vår sommarstädning i fågelhuset. Plötsligt satt den lille ungen därinne i dunklet, mindre än tre meter från mig. Blickstilla för att inte röja sig. Rör man sig inte så finns man inte.

- Men sitter du här lille vän, var har du din mamma då? frågade jag. Han blinkade till svar att ”min mamma har sagt att jag ska sitta här och vänta”. Alldeles oskyldig ute i stora världen. Skred skyndsamt därifrån för att hämta kameran. Närmade mig sen i samma takt som innan, nästan baklänges. Har man tur så har man… Han satt precis likadant, på samma gren. Och lyfte inte från sin plats trots mitt fotande.

Sen tog städningen av fågelhuset vid. Alltid lika skönt. Lövverket vi släpar in slokar väl redan något i kväll, men håller hyggligt ett tag. Björk, sälg, asp och rönn… vi tar lite av varje – bara grentjockleken är rätt. Fåglarna blir mycket uppiggade av detta, fast de väntade ovanligt länge innan de gick in i kväll. 

Gissa vad… vi brände ännu en dammsugare i går. I fågelhuset alltså. Ja, det var väl flera år sen sist, men dammet tar ned dem till slut. Fågeldamm är mycket fint och tränger in överallt. Sen sätter man ju inte en ny i tjänst där ute under såna förhållanden. Det blir bemanning… eh, förlåt begagnade;-) Och då har de ju nästan gått i pension innan de gör eldprovet hos fåglarna.

Den nu utbrände Voltan har jobbat bra där i hela fem år. Skulle hamnat på CV:t men nu blir det begravning istället. Den får väl donera delar till andra ändamål på gården, hehe.

Inget att be för, bara skaffa ny. Vi gör en rockad mellan nya och halvgamla i garaget och annorstädes på bästa sätt. Går inte att beskriva. Dammsugare och gräsklippare är våra akilleshälar. Vi har t.ex två mindre gräsklippare på översyn i Grannbyn inför säsongsstarten. De hade gått i strejk häromdagen. Båda två. En särdeles hårdnackad sammansvärjning. Varken tvångsmatning eller förhandling hjälpte. Gräsklippardoktorn får gripa in.

Ensamma lilla Valborg lämnade boet i går. Ser ut som en liten spetig höna, men blir säkert fin, hon med. Gissa om vi varit oroliga för den lilla. Mamma Oscaria kanske inte var stark nog för häckning, vilket hon förstås inte låtsades om… Hon blev plötsligt väldigt trött och orkade inte mata så mycket. Pappa Pelle kom till undsättning och fick faktiskt ta över.

Valborg växte till sig. Härligt att se hennes viftande med armarna när Pelle närmade sig. Med hennes uthopp är kanariehäckningarna slut. Flera av ’tanterna’ är för gamla för tocket däringa och ska inte tröttas ut med att försöka. De är duktiga på att kamouflera sina svagheter -  som Oscaria. Men andra känner vi bättre. Nu räcker det. Bättre att de får känna sig pigga och glada ute i solskenet om dagarna.

Nymfungarna hoppar ut nu. En om dagen, ungefär. Vi tar bara en kull per par i år, och så snart hela gänget är ute åker holkarna ner, den ena efter den andra.

För övrigt har jag fått hem alla gamla diabilder från X-et som förvarat dem. Hade ärende åt hans håll idag och kära nån… var det SÅÅ många bilder…!? Inte mindre än 20 diamagasin fulla. Mest har jag saknat englandsbilderna från Royal Agricultural Show mm. Men där lär finnas älgbilder från Hunneberg, lite från Norrland och ja… vem vet vad? Ett mysterium att utforska i höst-vinter. Kanske något att scanna in…?

Framför mig ligger deklarationen…

Smiter. Redigerar hellre foton med vårtecken: Första utebadet för kanarierna. Några vårblommor. Timmerhögen. Yrvakna fiskar i isfri damm. Första ärlan knappt synlig (ur mobilens vidvinkel). Första skottet efter höstens beskärning...

Värmen är här. Sexton grader! Luckorna drogs upp för småfåglarna. Strömhopp ut. Glädjen vid åsynen av badkaret. Torrbad (!) med smattrande vingar och trippande fötter innan vattnet hann fram. In efter kameran. För sent… alla hade redan plaskat klart och satt på torkning. Utom Lava som ensam kom ur vattnet dyblöt.

Efterlängtat. Risfåglarna slet i sega fjolårsväxter. Stod på hälarna och stretade bakåtlutade för att rycka loss sega strån. Härliga syner. Man blir varm och glad inombords. Känns ännu lite ovant att se dem i voljärerna. Det har varit tomt och kallt alldeles för länge.

Ett tjugotal bofinkspar äter dagligen vid fågelbordet. En stare sågs på genomfart i går. Storspoven drog visslande förbi. Flera tofsvipor gladde oss på gårdagens promenad. Det tar sig…

Klipper och redigerar film om kvällarna. Drygt tio år gammalt material får nytt liv och tillvaratas. Plötsligt får man lust med så mycket.

Och framför mig ligger deklarationen…

Bara fem minus på nätterna. Lärkan drillar över markerna. Ett par starar syntes leta bomaterial i närheten. Dock inte våra… vi väntar dem än. Och finns det nåt vackrare än kritvita solbelysta, nästan genomlysta, sångsvanar mot klarblå himmel… Tranor hördes på avstånd. Dammens tjocka is har äntligen fått lite öppet vatten. Och sommardäcken är på bilen. Visst låter det lovande i alla fall.

Några fågelungar har vi minsann fått, men inte som i forna dar. Många av våra fåglar har lämnat ungdomsstadiet och hormonstormarna har stillnat. Då blir det också färre barn. Passar bra då vår fågelhållning ska ner på en nivå som stämmer med eget hälsotillstånd och pensionsinkomst.

Roligast bland risfåglarna är att Gule-Fule (vår vackraste hane) äntligen fått en fru som allt stämde med. Tre ungar ute och nya ägg på gång. Nymferna ruvar i sina holkar.

Och tänk... att man kan bli så glad över en upphittad knapp. Den föll ur snyggaste skinnjackan idag – i livsmedelsbutiken. Kunde ju trillat var som helst… men samtalet till butiken gav resultat. Rena turen. Utan den hade jag väl varit tvungen att byta samtliga knappar för att få dem lika. Detta gör livet enklare. Lite medflyt behövs ibland.

Jullyktan är tänd och hänger på plats. Ska brinna över hela jul och nyår. Laddad med ett gravljus av ren bekvämlighet - brinner länge och sölar inte. Ett genidrag, menar jag.

Julens busväder har dragit in från västkusten med snö och blåst. Det ryker snö i stora moln från taken. Farstun måste sopas var gång man tittar ut. Julen står verkligen för dörren... Hoppas nu att alla som måste ut och resa tar det väldigt lugnt.

En liten kanariehona har tjuvstartat häckningssäsongen. Redan…! Plötsligt fick vi se henne ligga i boet som hon byggt själv utan minsta hjälp eller stöd. Och fem ägg värpta. Lite för tidigt, för vi har ännu korta dagar i fågelhuset. Kanske får vi tända upp lite tidigare… Vi får väl se om det kläcks något först. Och sen måste boet förstärkas i botten så det inte sker en olycka. Jaså, då var det minst en hona bland årets tre ungar – DET var roligt.

Julmaten är en fasa för den som har Crohns sjukdom. Efter höstens tarmstopp är jag mer nervös än nånsin. Ja, det är nästan så att jag tappat aptiten - så rädd är jag. Får leva på knäckebröd, tror jag. 

Nu återstår bara att önska från oss i Lilla Huset till er alla

EN RIKTIGT GOD OCH FRIDFULL JUL!

Gångna natten - en köldknäpp med 19,6 minus. Allt frös till, såväl blodet i mina ådror som muskler, senor och ligament samt hjärnceller. Vidrigt. Gryningstimmen bjöd på explosionsartade smällar från naturen. Stackars träd i skogen. Kölden höll i sig till middagstid men sen ljummade det på sig. I skrivande stund minus 3. Skillnad med stort S.

När midvinternattens köld är hård är det särskilt gott att vara hos fåglarna. Att se de stängda 'fönsterluckorna'. Veta att de inte lider någon nöd, har mat och sysselsättning och... mår tämligen gott. Rätt skönt att mötas av allt drillande. Kanariepojkarna har börjat sjunga upp sig.

Vi gör vad vi kan för att hålla dem vid gott humör denna dystra årstid. Fikon, nypon, rönnbär, nötter och russin - älskas av lessonen. Nymferna plockar gärna med hö och hirskolvar, är inte så begivna på frukt. Men clementiner piggar upp alla. Gurka, äpplen, rivna morötter och gröna ärtor går bäst inne hos finkarna. Var tredje dag kokt ägg, eller grodda fröer. Lite naturlig mossa och grankottar gillas också.

Nytt för i år är hampaströet som underlag. Ingen hit hos marsvinen, suger inte så mycket vått som det var sagt. Ströet är nästan vitt och reflekterar ljuset fint hos fåglarna på i övrigt grustäckt golv. Därtill har kanarierna fått nåt nytt att ägna sig åt. De är ena riktiga pysselfåglar och ägnar korta vinterdagar åt att plocka mycket med hampaströet. Fasen vet om inte dom äter det också.