Förra inlägget om den gamla journalisttiden fick minnena att ramla över mig. Det var då man fotade i svartvitt och framkallade filmerna själv.

Det var stress. Ibland kom man tillbaka från nåt jobb lagom för att hinna framkalla rullen, välja bild och ta bilen till bussen för att slänga på kuvertet med bilder till huvudredaktionen. Same procedure every day. Då och då missade man bussen och fick köra till Grannbyn, två mil i raketfart för att passa bussen där. Lyckades inte detta blev det till att köra in bilderna själv, sex mil. Sen sex mil tillbaka och skriva klart artikeln, ständigt övertid.

En gång var jag störtsäker på att passa bussen. Hade nyss ringt Fröken Ur och hade exakt tid. För jag skulle för en gångs skull INTE ha övertid. Nåt viktigt på gång. Men… bussen hade stuckit. TRE minuter för tidigt. Jag blev helförbannad (låg tröskel) och satte iväg efter bussen som inte passat turlistan! Jakt över Slätten!

När jag väl kom ifatt och förbi bussen, hängandes på tutan, bromsade jag in och ställde mig på tvären över vägen, stegade fram till bussen som stannat och talade med HÖG röst in i den öppnade dörren om vad klockan var och vikten av att passa turlistan och lämnade kuvertet. Särdeles nöjd med att slippa övertid den dagen. Sedermera fick jag erfara att det var många personer jag kände på bussen…

… är en utmaning för alla fotografer. Bilden som tas med till nästa möte med fotoklubben är nästan vald. Har två-tre favoriter av nio utskrivna egna bilder. De är tagna av kompaktkameran. Jag säger kameran, för numera behöver man inte kunna mycket teknik för att få bra bilder.

Annat var det med bilden som läggs ut här, från 1981. Den är INTE alls tagen av mig. Återkommer till detta…

När jag jobbade som journalist för drygt 20 år sen var det svartvitt som gällde. Manuellt, välja tid och bländare själv. Vi lokalredaktörer klarade oss nätt och jämnt med enkla kunskaper. Yrkesfotograferna jobbade på huvudredaktionen och kunde i mörkrummet göra underverk med halvtaskiga bilder om vi tabbat oss nån gång.

Hade en gång ynnesten att se en av dem i arbete. Att jag jobbade som nattvakt på Byns Stora Industri hade inspirerat redaktören så till den grad att det skulle göras NATTreportage. Man skickade Den Bäste för här skulle bli NATTbilder. En upplevelse. Han visste exakt hur han skulle göra.

Denna bild togs i totalt mörker och även det klarar moderna digitalkameror idag. Men inte på den tiden.

Här jobbades med öppen slutare. Fotografen sprang i mörkret in i intilliggande rum. Väktaren (min kollega) ställdes ut i den svarta korridoren med sin ficklampa i vissa sekunder. Fotografen brände av en blixt inifrån rummet. In med väktaren och hans ficklampa i mörkret medan fotografen kutade in i nästa rum och brände av en blixt till. Allt som hände i kolsvarta mörkret registrerades inte på filmen, bara det som blev upplyst.

Det är detta som syns på bilden som svag belysning bakom och på väktaren samt på väggen till vänster om honom. Man ser blixtskenen som reflekterades i taket. Ficklampans reflexer i vägg och golv skötte resten. Det kallar jag proffsfoto. Tyvärr gör detta inskannade tidningsurklipp från mitt reportage inte bilden full rättvisa, men man ser ändå de uppnådda effekterna.

Bilderna togs av Sven Ljunggren, hoppas jag minns rätt, på SkLT.

... eller… det var den hela tiden. Det VAR objektivet som var glappt! Fotoproffsets direkta råd löd: "ta loss objektivet och sätt fast det igen!" Så skedde. Och sen kunde jag knäppa hur många bilder som helst utan låsning. Halleluja.

Vi träffades på Byns badplats och jag fick fler handfasta råd. Hoppas jag kommer ihåg dem alla…

Annars har dagen ägnats åt att välja EN enda bild ur samlingen. Alla ska ta med sig var sin bild utskriven i A4 till fotoklubben nästa gång. Herregud vad bläck det har gått åt! Kunde inte välja i datorn. Måste ju se hur de ser ut i Real Life. Förresten kan jag inte anklagas för att ha slösat bläck i onödan. Har inte skrivit ut en endaste bild i A4 förut. Så det var det värt.

Skrev ut nio stycken. Det blev Inte lättare att välja efter detta, kan jag säga. Inget är klart än, men Ulrik ville i alla fall vara med här i bloggen.

Tamejtusan… den lille kompakten Konica-Minolta är/har varit en utmärkt kamera.

Aldrig får man vara glad...

Nya kameran krånglar. Avtryckaren låser sig och vägrar fota. Ofta. Irriterande ofta. Sen släpper det en stund och man blir glad. Sen händer det igen... I dag lyckades jag få en underbar bild på tre nya lessonungar tillsammans i en ring. Trodde jag... När kameran äntligen släppte från sitt låsta läge knäppte jag fem bilder. Vid kontroll i kväll visade det sig att dessa bildrutor var kolsvarta!

Tjocka Manualen konsulterades. "Objektivet inte isatt" sa den. "Byt objektiv"...!! Då ringde jag fotoproffset i nya fotoklubben. Hon har tid att träffa mig i morgon. Tack gode gud.

I bästa fall hittar hon felet (kan lika gärna bero på mig). Men OM det är nåt allvarligt måste jag ha hjälp med att tala om för butiken/tekniker... whatever... VILKET FELET ÄR. Inte lätt när man inte vet vad man gör eller har gjort. Suck. Varför...????

Lille Nutte tittade fram idag. Det måste ha varit hans första promenad på egen hand för han var så nyfiken och orädd så vi blev riktigt oroliga för honom.

Bonsudottern var här med en köpare till hennes MC som vi haft i garaget. Bäst som köparen klämde och nöp på MC:n kom den lille Nutte glatt skuttande. Han kröp under cykeln och kom fram till mina utsträckta händer och klev upp i dem. Lät sig lyftas upp och pratade lite. Och jag blev bara såå till mig, med "kom till mamma" och så där. Kan bara inte låta bli. Är så svag för ekorrar… dessa små pigga ögon och mjuka kroppar. Det är väl därför jag har marsvin;-)

Den här vägde inte många gram. Men nej, tam var han inte. Han var fri. Det kändes. Hur nyfiken han än var ville han ha flyktvägen fri. Jag släppte ner honom i skogen upprepade gånger men han återvände envist till garageplan. Vilade med jämna mellanrum för det var en händelserik upptäcktsfärd.

Först kom hela traktens svalor i flock. Sen sågs en silverpil i luften. Sen DONG i fågelvoljären...

Våra fåglar lyfte med ett dån för att i samlad trupp söka skydd inne eller i voljärens mörkaste hörn. Allt blev tyst i burarna. Kanarierna hängde på nätet. Lessons satt blickstilla och låtsades vara gröna löv.

Allt blev tyst i naturen. Bara nymferna skrek inomhus där de hade middagsvila. De uppfattade från sin skyddade vrå att det var ett hökslag.

Men vi har ett FORT, som någon sa. Ett fort som motstår allraminst en örn. Stabila stolpar. Dubbla nät, ett kraftigt innerst mot fåglarna. Ett extra nät fem cm utanför det andra, så att höken inte ska kunna nå skräckslagna fåglar som hänger på nätet. Utanpå detta ett löst fladdrande bärnät för att höken inte ska vilja sitta där. De aktar sig för fladdrande nät. Är rädda för att fastna, sägs det.

Denna gång tog det nog en kvart innan fågelsången tog fart igen. Både i voljären och i naturen. Småfinkar och lessons hämtade sig småningom. Nymferna gick inte ut mer denna dagen..

Vi lever alltså med hök som en realitet och är inte paranoida. Inte konstigt att vi skapat oss ett fort. Våra fåglar ska känna sig trygga.

Jag glömmer aldrig vårt första hökslag. En skräckupplevelse för både mig och fåglarna. Höken slog och slog och slog mot nätet innan jag fattade vad som hände. Vad jag fann i voljären kan läsas HÄR. Det var då vi förlorade Lennart.

Äntligen. Tillbaka till gamla trygga 97:an. Allt fungerar som det ska igen.

Den tillfälliga Utflykten i De Professionellas Jaktmarker tog på krafterna. Min önskan att åter kunna skapa pdf-filer i datorn får ställas på tillväxt. Måste nog ha tag i en Guru för det här gick inte. Usch och tvi.

Först avinstallerades både Word 97 och Word 2000 som låg på varandra och därför vägrade fungera. Sen har jag försökt installera Word 2000 TRE (!) gånger. Ingen gång kom den in ordentligt. Fick små lappar i fejset om att filer saknades. Skivan måste vara skadad eller så behövs en guru, tror jag från min enkla horisont.

Ruth var vänlig nog att erbjuda hjälp. Det tackar jag allra ödmjukast för. Så här långt klarades detta dock på egen hand. Men att avgöra om skivan är kass... vem gör det? Och... får man en ny från Microsoft, tro?

Frustrerande när man inte kommer åt sina dokument. Man börjar ju tro att allt har försvunnit. Näedå. Så fort gamla trygga Bettan, modell 97, kom på plats var allt som det skulle. Gammal är bäst!

Vilket är nu mitt favoritcitat, igen…

Jo, "om vi har riktig tur kanske utvecklingen till och med kan gå bakåt".

Härmed åkallas Dåtiden.