Direktlänk till inlägg 6 februari 2012

En sorglig minnesdag

Av Margus - 6 februari 2012 19:46

I morgon 7:e februari är det ett år sen vi miste våran Ulrik (15 år 4 mån), t.h i bild. Han fick aldrig uppleva våren efter den grymma vintern då han stod på tänderna på isfläckarna. Stackars liten. Det var en sorglig dag, ehuru väntad. Minns hur förväntansfull han var. En ny dag hade just startat. Han såg fram mot spaghetti och köttfärssås. Sen stöp han bara i ett strokeanfall med yrsel och kräkningar. Kvidande av obehaget och sökte förgäves backa undan från yrseln. Han litade på oss när vi for till veterinären. Litade på att få slippa yrseln. Och det fick han ju… för gott.

Amen.

Han fattas oss, den saken är klar. Glad att vi tog så många bilder för minnet. Han var en riktig pajas, trots värk. Fattar inte hur glad han var ända in i det sista... Han lämnade bara glada minnen. Mammas lille pojke. Om jag koncentrerar mig kan jag känna hans kropp i famnen, och hans doft, se hans blick möta min. Sigrid tänker inte på den hemska dagen numera. Hon var dämpad i några veckor men levde upp och bestämde sig för att leva till 18… allraminst. Jojo, vi får väl se hur det går med den saken… Hon är rena valpen i jämförelse - ”bara” 13,5 år.

Hur som helst gör vi inte många knop i kylan. Det har ju dämpat sig till 5 – 8 minus, och det räcker mer än väl. Men vi avvaktar, våren kommer tids nog. I morgon väntar fotvård. Ännu finns mycket innejobb att ta tag i. En del vid datorn. Muskler i bröstryggen krampar och ömmar. Datorrelaterat. Kanske håller jag upp med bloggen några dagar. Vi får se.

Hemmave' · Voffarna

Dela

Ruth

6 februari 2012 23:13

Det är en sorgens minnesdag. Kommer så väl ihåg när den dagen var för ett år sedan. Lilla Sigrid håller nog sitt löfte och lever länge, det är ju en frisk ras.
Kram vännen.

http://bernamis.bloggplatsen.se

Margus

7 februari 2012 20:46

Ja, den som lever får se...;.) Ursäkta, men galghumor underlättar. Kram te'baks

Väninnan och maken

6 februari 2012 23:49

Detta var svårt att läsa. Många tankar går till Lilla Huset från oss.
Vi, liksom ni, gläds åt att lilla Sigrid finns. Länge än får vi hoppas.

Margus

7 februari 2012 20:48

Jorå, saknaden ÄR stor, men får inte gräva ned sig. De ska ha det gott när de lever, men från sjukdom och elände får man befria dem. Och var tid har sin glädje.

Erika

7 februari 2012 14:52

Fy vad det är sorgligt när de inte längre finns. Min tant är ju just över 15 år nu och man får vara glad så länge de hänger med. Man får njuta allt man orkar. Jag brukar säga att min tant kommer att leva på ren tjurighet ett tag till. Vi får väl se. Kylan brukar ju kunna vara en bidragande orsak till att slita mer på en gammal kropp men hon tycks opåverkad. Ålderstecknen som kom krypandes snabbare i somras verkar ha stannat av.

Tur ni inte bor här uppe i norr! Idag känns det varmt med -23 grader. Hundarna får gå i tofflor och täcke (inte Arrak som är rena polarhunden, men gammeltanten och bonuspointern) och det tar ett tag att klä på både sig själv och hundarna när man ska på promenad!

http://www.inka.bloggplatsen.se

Margus

7 februari 2012 20:51

Jaså du bor så långt upp... kära nån. Och här sitter jag och gnäller, hihi. Jag skulle aldrig klara ett liv längre upp än... Värmland (tror jag). Deppar ihop av mörker och kyla.
Men hellegod, har dom tofflor och täcke...! Så gulligt. Länge leve din 'tant'!

Berit Elisabet

7 februari 2012 18:12

Så där är det. Ibland känns saknaden särskilt svår efter dem vi mist. Samtidigt som vi är så innerligt tacksamma för alla minnen och alla år vi fick tillsammans.
Jobb vid datorn sätter spår, den saken är klar. Man får väl försöka kompensera. :) Och med längtan se fram mot våren.

http://beritelisabet.blogspot.com

Margus

7 februari 2012 20:52

Ja, ja... mera sånt. VÅÅÅREN låter skönt. Längtar sååå.

Elisabeth

7 februari 2012 18:53

Ja goa "fotkrafsande" Ulrik. Rolig och personlig syssla, men ont gjorde det!

http://belara.bloggplatsen.se

Margus

7 februari 2012 20:53

Ja... suck. Han var så himla rolig. Arg blev mna då ibland, men efteråt... förlåter man allt.

skogsfrua på dal

8 februari 2012 11:32

Folk dör och djur. Snart sitter man man här och undrar -var är alla?!
Tröstekram och vårkänsla!

http://barasaras.bloggplatsen.se

Margus

8 februari 2012 20:44

Precis! Bra uttryckt. Har man varit med ett tag så blir det lite ödsligt. Konstig känsla.

Erika

9 februari 2012 16:07

Det sorgen förstår jag till 100%. Jag gick igenom min sorg för snart tre månader sedan, med min lilla katt. Det är hemskt när de lämnar oss. Någon skrev så här i en kommentar hos mig. "Att det gör så ont i en när så vackra själar försvinner är inte alls konstigt, man bara önskar att de kunde finnas för alltid" Det är så sanna ord.

Nog tar det lång tid att komma över det värsta. Sa senast igår, det här med "Sockergrynet" kommer att tar minst ett år. Inget som försvinner i en klackspark, det är ett som är säkert!

Trots att min lilla katt inte for omkring och förde väsen, så infann sig en kuslig känsla av tystnad. Tystnaden blev outhärdlig, men vi människor är så beskaffade att vi tar oss igenom oavsett vad det är för något. Men under tiden går man igenom så mycket gråt, frustration att det är snudd på att förståndet flying away. Jag trodde de första veckorna att jag skulle tyna bort utan honom. En plats i bostaden var plötsligt tom, den tomma platsen kom för att stanna.

Vinkelevink från ett kallt Säter. När jag fick upp ögonen idag var det -16

Svar finns att läsa, från den kommentar du skrev hos mig.

http://mintidmittliv.bloggplatsen.se

Margus

9 februari 2012 22:26

Själv finner jag för det mesta tröst i att "de vackra själarna" finns med oss resten av livet. Det är 'bara' kropparna som är borta. Fast de finns ju mest i form av minnen, men i alla fall...
Och ibland talar jag till de döda... Vågar man nämna det? Men det hjälper.
Visst blir det tyst. Och stilla. Särskilt när inget djur alls finns kvar. Än har vi lilla Sigrid - som håller låda. Och kör med oss. Men när hon är borta blir det ödsligt.
Äntligen närmare noll grader här.

Bloggen gör uppehåll

Kommentarer (4)

Av Margus - 19 september 2015 23:25

Bloggen gör uppehåll. För inre tjänst. På egen tid. För att skapa energi. Ska bara ta in. Uppleva. Njuta. Bearbeta. Inte omedelbart omvandla för utgivning till offentligheten. Tid för motion och träning. Frisk luft. Vila och eftertanke. Sjukdom...

Två och en halv mil

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 23:10

Två och en halv mil. Rätt bra cykeltur, menar jag. Så duktiga är Husbonden och jag numera. Vi går eller cyklar var eller varannan dag. Och har väldigt roligt. Med kilometermätaren blev det ännu roligare... Vi har gått närmare två mil också, och ...

Stenvalvsbron i Fåglum

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:53

Den första valvbron i Fåglum byggdes troligen under 1800-talets första hälft. Den hade två större valv och ett mindre där överloppsvatten släpptes fram vid flod. På strömsidan fanns en så kallad klyvare gjord av uppstaplade stenar. 1923 revs de...

Öbrona - bara namnet är musik

Kommentarer (0)

Av Margus - 19 september 2015 22:17

Öbrona är namnet på en liten stenvalvsbro i Fötene, Södra Härene socken, Vårgårda kommun. Den är byggd över Öbrodiket som rinner till ån Nossan. Vem blir inte fascinerad av dessa vackra gamla stenvalvsbroar som syns lite varstans och ännu fun...

Trösksafari och sensommarglädje

Kommentarer (0)

Av Margus - 14 september 2015 23:50

Mitt i redigeringen av sommarens minnesresor hamnade vår "trösksafari". Vi gav oss ut för att njuta av tilldragelsen när startskottet gick. ALLA var ute med gott humör och alla upptänkliga vagnar och kärror. Jag tog några bilder från evenemanget...