I morgon 7:e februari är det ett år sen vi miste våran Ulrik (15 år 4 mån), t.h i bild. Han fick aldrig uppleva våren efter den grymma vintern då han stod på tänderna på isfläckarna. Stackars liten. Det var en sorglig dag, ehuru väntad. Minns hur förväntansfull han var. En ny dag hade just startat. Han såg fram mot spaghetti  och köttfärssås. Sen stöp han bara i ett strokeanfall med yrsel och kräkningar. Kvidande av obehaget och sökte förgäves backa undan från yrseln. Han litade på oss när vi for till veterinären. Litade på att få slippa yrseln. Och det fick han ju… för gott.

Amen.

Han fattas oss, den saken är klar. Glad att vi tog så många bilder för minnet. Han var en riktig pajas, trots värk. Fattar inte hur glad han var ända in i det sista... Han lämnade bara glada minnen. Mammas lille pojke. Om jag koncentrerar mig kan jag känna hans kropp i famnen, och hans doft, se hans blick möta min. Sigrid tänker inte på den hemska dagen numera. Hon var dämpad i några veckor men levde upp och bestämde sig för att leva till 18… allraminst. Jojo, vi får väl se hur det går med den saken… Hon är rena valpen i jämförelse - ”bara” 13,5 år.

Hur som helst gör vi inte många knop i kylan. Det har ju dämpat sig till 5 – 8 minus, och det räcker mer än väl. Men vi avvaktar, våren kommer tids nog. I morgon väntar fotvård. Ännu finns mycket innejobb att ta tag i. En del vid datorn. Muskler i bröstryggen krampar och ömmar. Datorrelaterat. Kanske håller jag upp med bloggen några dagar. Vi får se.