I Allhelgonahelgen tänder vi ånyo ljus för våra bortgångna. Ju äldre man blir, desto fler kära själar har vi att minnas. I år köptes gravljusen hos begravningsentreprenören, kända för bästa kvalitet. Skulle egentligen haft många fler men nöjde oss med tio som får representera dem alla - en rund och bra siffra. Det är tanken som räknas…

Vet inte hur det är på andra håll, men här på bôggda tänds ljusen dagen före allhelgonadagen. Det ordnas kyrkogårdsdag med kaffeservering och öppet hus i kommunens alla små sockenkyrkor. Fin sed. Vi satte fem ljus i Minneslunden och fem i egna trädgården. Den nya perennarabatten framför fågelvoljären blev en  vacker och värdig plats bland rudbeckior och klängros. Synlig från köksfönster och farstutrapp.

I år har vi mist två kära hundar –  i Lilla Huset räknas såväl folk som fä. Vår egen Ulrik gick bort i februari och Vännernas Toste (Sigrids bror) i juni. För dem ringer inga kyrkklockor och inga hundar nämns i kyrkan. Så vi minns dem på vårt eget sätt. Likadant med marsvinen. Bibbi, dog i maj, och Alice, härom veckan. (Klicka för större bilder.)

Det här är tjusningen med att bo på landet. Närkontakt med djuren, om det så bara är grannens. Låglandstjurarna utgör trevlig utsikt från kontoret. Live. Bara att öppna fönstret och snacka lite med dem. Mmmmmöö, svarar de då mellan tuggorna och blinkar med sina jätteögonfransar.

I nästa stund är vi i fågelhuset och vem står utanför fönstret där... samma tjurar. De vandrar mycket nu för att få i sig samma mängd som de i somras ryckte till sig bara runt klövarna. De är väldigt sällskapliga. Ibland söker de sig till grannhagens gräns för att kika på kotjejerna från en annan gård.