Gångandes på ensliga grusvägar ute i Mitten Av Ingenstans blir man så bortskämd med frihet, tystnad och utrymme att man ibland blir rent förskräckt av möte med verkligheten. Det hände mig häromdagen när Lilla Husets familj i sus och dus strosade runt. Som vi gör på landet – spridda över vägens hela bredd. Blott hörandes de egna stegen och avlägsna fågelljud, njutandes lantluften, mediterandes. Så långt från samtiden att jag alls inte kunde härleda det första lilla kristallklara plinget.

- Vad var det…? Sinnena skärptes och sökte i minnet efter något fågelläte som stämde… Husbonden och Sigrid hörde inget. Pling, igen! På närmare håll. Så… jisses! Hjärtat stannade till för en stund. plötsligt gled en cyklist upp tätt vid min sida på den lilla vägremsa vi ännu inte blockerat. Ja, det var så överraskande och sällsynt att jag inte ens längre känner igen en vanlig cykelringklocka… avprogrammerad, kallas det nog.

På tiden att det händer. Dags att landsbygden får liv igen. Slut på den avtrubbande stillheten. En av grannarna har skaffat damsällskap som har vänner och bekanta… därav cyklisten. Ett grannställe har sålts till ung hästägare som dagligen berider vår väg. Hovspåren förmäler var galoppsträckorna bryts av trav och skritt. Den finaste hästbajs pryder vägen med jämna intervall. Nyss mötte jag en klunga med både hund och barnvagn. Se där… här finns plats för många innan det blir störande.

På tal om hästar… och mitt i verkligheten… så var det grymt att se hopphästen Hickstead på tv-nyheterna när något bara brast och hästen föll ihop och dog mitt på tävlingsbanan i Verona. Stackars lilla hästen.

Klicka för större bilder

Mitt i verkligheten tvingas man nu vidta åtgärder när våra lösenord är på drift i cyberspace. Har påbörjat det tunga och omständliga arbetet med att byta lösenord på diverse olika sajter. Efter någon timmes djup koncentration har jag kommit en bit på väg. 60 procent återstår… puh.