Äntligen dags för På Spåret igen. Perfekt som uppföljning till Doobidoo. SVT-succéerna avlöser varann. Roligt att återse min idol från serien Klass 9A, ’superpedagogen’ Gunilla Hammar Säfström i ett nytt sammanhang, men det var en tuff start att möta fjolårets finalister. Erik och Martina Haag är som klippta och skurna för tävlingen.

Det är fruktansvärt svårt, inte mycket man kan själv men väldigt roligt att följa. Husbonden och jag kunde ingen enda resa, men tre-fyra svar på frågorna. Rätt vanligt resultat här. Det kommer man inte långt med, knappt man förtjänar maten på bordet, he he.

Sen tycker jag nog att ’förändringsfanatismen’ drabbat På Spåret-signaturen alldeles i onödan. Den nya låten tillförde ingenting. Den var ju käck och klämmig, funkar väl och sådär och vi kan leva med den, men ändå… varför? Jag säger som Oldsberg: ”Även om de vill förnya är det dumt att förnya de delar som är så kännetecknande för succén”. Återigen… varför? Och till vilken nytta? Fast jag kan inte reta mig på det, det kan jag inte. Snart nog är det en icke-fråga.

Julskyltningen är klar i Lilla Huset. Adventsstakar och –stjärnor åkte upp i ett huj och… alla funkade! Första gången i historien. Samtidigt klipptes dill till frysen, åtta inköpta dillknippen räddades åt framtiden. Vi äter mycket dill här hemma, en makalös krydda. Men sjukgymnastiken går inte så där lysande - stelheten är massiv. Undrar just om den nånsin släpper.

Trevlig helg och 1:a advent önskar bloggen!