Är inte missundsam eller så... men jag tillåter mig njuta av att så många fält i år förblir oplöjda. De lyser upp novembermörkret. Så här var det alltid förr, innan höstsådd blev en vana. Då låg stubbåkrarna orörda igenom hela hösten, plöjdes kanske inför vintern och besåddes inte förrän till våren.

Härdigare gröda och lång period med milda vintrar möjliggjorde utbredd höstsådd. Då hann bönderna knappt få in skörden innan man hängde på plogen och gjorde hela naturen kolsvart redan i september-oktober. Trist för oss naturnjutare. I höst gick det inte på grund av regn och regn och regn. Många kunde inte ens köra på åkern för att bärga skörden - än mindre hänga på plogen. Således står åkrarna härligt guldgula ännu.

Jag lider med dem som förlorade skörden, tro inte annat, men... inget ont som inte har något gott med sig. När det nu ändå är som det är kan man väl få njuta.

November visade sig från sin allra bästa sida under morgonpromenaden, 12 plusgrader och lätt duggregn, vackra färger. Det var så tyst och rofyllt och trafikbruset från stora landsvägen lyste med sin frånvaro. Mobilkameran var allt jag hade med mig, därav halvdåliga bilder - vilka förstoras av ett klick.