På lätta fötter trippades det ut från läkaren i snöyran. Friskförklarad. Nåja… åtminstone från alla farhågor jag dragits med den senaste tiden. Värken har klingat av högst betydligt och läkaren tror absolut att det tog så lång tid för kroppen att hämta sig från cortisonutsättningen. Det höga B12-värdet var därtill helt normalt - för mig som tar B12-injektioner alltså. Det byggs upp en depå i kroppen vid varje injektion och pytsas sen ut eftersom. Och eftersom jag hade mycket vätska i kroppen var det väl kvar ovanligt mycket.
Sådär bara. Blodtrycket var helt okej. "Nej, vi ändrar inte på några mediciner – detta ser bra ut". Jag kunde 'klappt en och kysst en', för att travestera Cornelis nej... Frödings Bergatroll. Härligt att andas var det också denna dag med plusgrader för första gången på två månader tror jag. Plus 1,8. Undra på att jag köpte med mig bakelser hem, här fanns mycket att fira. Sen fick det väl snöa så mycket det ville. Vilket det också gjorde.
Trött efter två månaders köld, värk och oro. Hämtar mig väl så småningom, vilket behövs för nu häckas det i fågelhuset. Nu ska vi bara invänta en sista (?) attack av rysskylan. I somras fasade vi för ryssvärmen, som aldrig kom. Det behöver inte kölden göra heller. Nu räcker det.
Kram Ruth
28 januari 2010 08:52
Äntligen så har du fått svar på din undran och kan gå vidare i sakta mak. Varför tror vi alltid det värsta när kroppen sviker oss ? är nog så för oss flesta. All anledning att fira med en Semla eller något annat gott. Länge leva frisk och kry Margus vännen.
Ha en fin dag !
http://bernamis.bloggplatsen.se

Erika
28 januari 2010 12:20
När man tror det värsta och bygger upp det till oanade höjder och sedan är det inte på det viset, då känns som om någon stack håll på den uppförstorade bubblan och man liksom sjunker ihop i en liten minihög. :) Just då när det bekräftas att så var inte fallet, känns det som hela världen omfamnar en och säger, där ser du, det var inte på det viset. Har själv gått igenom något för ca tre år sedan, då jag trodde det värsta tänkbara som bara går att tro.
Trots prover att det inte var så, gnagde oron under tre års tid, nu som först har jag släppt den tanken som malt under dessa åren. Jag är ingen hypokondriker som tro jag har allt och lite till, men det den gången kändes som någon klistrat in det ordet i hjärnan med universalklister och där satt det spikat i knoppen på mig, oavsett vem som försökte säga vad. Miss vid prover och annat har man hört förr, det är nog mycket sådant som sätter igång tankeverksamheten i det övre regioninnehållet.
Förstår din glädje och inköp av bakelser, vilket du verkligen vad värd och skulle unna dig. Det lilla i livet, fina besked oavsett vad det gäller, är något vi skall vara så tacksamma för. I bland är vi alla födda under en lycklig stjärna, en del mer än andra, men t.o.f får vi tillfälle att tillhöra den.
Vinkelevink från ett snörikt Blekinge. :)
http://mintidmittliv.bloggplatsen.se
Marianne
28 januari 2010 14:41
Så skönt för dig att kunna andas ut och slippa oron. Plusgrader är varmt välkomna till oss också. Jag går i vänster varv inomhus då jag inte klarar av att gå i då det är minus.
Funderar på at baka lite släta bullar och sedan kalasa på semlor.
Ha det gott
http://www.ekoxenskennel.se
Väninnan
28 januari 2010 14:52
Jag har haft nedräkning till dagen för ditt läkarbesök. Gläds med dig att du fick lugnande besked av den gode doktorn. Blev det Budapest?
Jenny
29 januari 2010 03:14
Jaaaaa! Nu räcker det med kyla!
Men vad bra att allting såg så bra ut hos Doktorn!
Gläds verkligen med dej!!
Jisses vad jag fryser....tror minsann jag får hoppa ner under en filt igen....Burrrr!!
Kram från Jenny.
http://kackeltillkaffet.blogspot.com
Kusinen
31 januari 2010 12:17
Vad skönt för dig att få besked! Och nu kan man dessutom se fram mot ljusare tider.... även om snön ligger djup här i Stockholmstrakten.