I måndags var det slut på Husbondens julsemester. Denna första ensamma dag skulle jag åter vänja mig vid en egen rytm, egna tankar och angelägenheter. Vad hände…? 14 minus igen. Efter att ha värmt upp både huset och mig själv med några brasor skulle isen på fiskdammen hackas hål på. Kråkor och småfåglar skulle ha sitt, ujujuj… några tottar under fågelbordet vittnade om att nån liten parvel fått sätta livet till för höken.

I fågelhuset fick nymfpojken Mellis ett utbrott och började jaga Pappi och Topsy. Vi har gjort några omplaceringar inför häckningssäsongen och Mellis var inte nöjd med arrangemanget. Topsy blödde på ena benet efter tumultet och jag fick ensam fånga in och flytta henne och Pappi till reservburen. Skadan är läkt. Vi avvaktar.

Efter tidig lunch var det dags att ta hand om vattenläckaget under akvariet…

Den nya vattenpumpen som står i ett skåp under akvariet hade börjat läcka. Alla hemska tankar som for genom huvudet innan jag hittat källan var direkt plågsamma.

När jag torkat upp den stora pölen på golvet såg jag att det kom från pumpen och att det lyckligtvis runnit framåt på golvet. Den tunga pumpen fick med ond rygg lyftas ut ur skåpet och ned i en långpanna från ugnen. Därifrån är vattnet hanterbart och kan sugas upp med trasor när det blir för fullt. Där står nu pumpen kvar i väntan på Husbondens nästa ledighet. Eldat mera… torkat vatten... vilat ryggen… hackat dammisen... eldat… osv. Dagar på egen hand…

-------------

Lycka är när man tar tag i något. Efter det påtvingade stillasittandets viktökning har jag äntligen på nytt tagit motionscykeln i besittning. Cyklar dagligen 2 mil, vilket tar 50 minuter och förbrukar 450 kcal. Alltid nåt, när man ändå är inomhus.

Det fanns en tid i min ungdom då jag längtade efter snö. Vid snöfall tog vi bilen upp till Partille, någon mil utanför stan, för att se ett riktigt vinterlandskap. Det låg lite höglänt och var sagolikt vackert. Där låg snön kvar lite extra. Det gjorde den nästan aldrig i Göteborg.

Jo… ett år under 60-talet låg snön i drivor. Det var 33 grader kallt och jag hade en sällsynt period när jag gick i kjol... kortkort! Det fortsatte jag med trots kylan för jag hade upptäckt att tjocka ribbstickade yllestrumpor värmde mer än vilka långbyxor som helst.

Den vintern halkade en tant och drattade på rumpan inför ögonen på en kompis och mig. Väluppfostrade som vi var hjälpte vi henne upp till fjärde våningen och hon ville prompt ha våra namn och telefonnummer. Ifall, ifall… Skulle man få något tack, kanske…?

Efter ett tag ringde ett försäkringsbolag och ville ha bekräftat att det inte varit sandat när damen föll. Hon hade stämt hyresvärden. Och tänkte använda oss ungar som vittnen. Sandning var det minsta jag tänkt på vid tillfället. Om jag försökte erinra mig hur det såg ut mindes jag snarare att snön varit lite brunaktig… kanske… Och fattade först efteråt att damen därmed gick miste om skadestånd. Men rätt ska vara rätt.

Nuförtiden skiter dom i att sanda alls. Folk vänjer sig farligt fort och snart protesterar ingen.

Idag har det snöat hela dagen. Lyckoruset jag kände i förra inlägget blev kortvarigt. Nu börjar man få nog, mest av kylan… men också av snön. I mogen ålder med både småvärk och lite mera värk har man så mycket annat att tänka på när snön faller. Som t.ex att inte falla! Och hur mycket verandataket pallar för! Och växthuset… Ved går åt i massor och ska bäras in! Gångarna ska skottas! Ja, ni vet precis… Och det fortsätter, och fortsätter… Växthusklimat… HA!