Mamma var en mycket skicklig sömmerska. Duktig med handarbete av alla slag. Hennes stickningar var ett under av jämnhet och släthet. Hon var också en fena på mönster, kreativ och uthållig. Hade hon fått en idé så genomförde hon den.

En kines beställde en stickad tröja med världens alla flaggor på och erbjöd så bra betalt att mamma åtog sig uppgiften. Och eftersom mamma var noggrann, ja… perfektionist, så hade hon mycket jobb med den där tröjan. Från mönster och färger till stickning.

Undra på att hon var stolt när den var klar. Denna unika tröja, av vilken det fanns bara ett enda exemplar i hela världen, skulle så klart förevigas. Pappa var modell. Inte anade de då att tröjan skulle bli till ett trauma.

Kinesen hämtade tröjan. Det var nåt krångel med betalningen (jag minns inte riktigt). Kanske blev det inte lika mycket som utlovat? Hur som helst kom saken ur världen. Detta var 1948.

Inte så värst långt efteråt såg mamma och pappa ett reportage i en tidning där den unika tröjan uppmärksammades. Mamma såg med ens att det var just den. Hon hade ju levt med den länge och kunde varje millimeter. I reportaget påstods att kinesens fru hade gjort den.

Detta sårade mamma väldigt djupt. Hela hennes skaparglädje och hantverksstolthet fick sig en knäck. För att inte tala om besvikelsen över falska människor. Det tog lång tid innan hon kom över det. Nu är hon tyvärr borta, men med detta återställer jag ordningen. Det sägs ju att allt som hamnar på internet ligger där i evärderlig tid...

 ----------------------

Upphovsrätt handlar om just detta. Oavsett vilket slags konstverk det handlar om. En text, bok, foton, teckningar, målningar, foton, smidda saker, en skulptur, melodier… vad som helst. Någonstans finns en upphovsman som satsat skaparkraft, uppfinnarglädje, lust, tid, intresse och hantverksskicklighet. Och som är stolt och glad över vad som åstadkommits. Det ska eller får man inte ta ifrån någon annan! Det är lumpet och fantasilöst att stjäla andras verk när man inte kan själv.

Va…? En fönstertittare!

Hehe, en fotograf får inte tänka på vad andra tror. Målet helgar medlen.

Så här kan det se ut när jag går runt och fotar våra fåglar (varm tröja om onda ryggen). Gillar att testa gränserna för det KAN gå ju vägen...

I solnedgången fick jag idén att pröva ett nytt grepp. Att fånga risfåglarna i Royal Suite, när de gått in för att göra kväll. Inte världens bästa ljus och på fyra meters håll. Från voljären in genom deras utgångshål som är av ventiltyp i 15 cm tjock vägg. Men kör man manuellt och fokuserar direkt på objektet långt där inne så…

                  Ett av resultaten...

    ....från originalet som såg ut så här:

Raklång på schäslongen med värmedynan på trean. Hett som i h-vetet. Det var vad som hjälpte efter en hel dags molvärk i ryggen. Man är ju enveten, kämpar emot i det längsta och hoppas… Till slut fanns bara ett att göra. Efter 20 minuter kunde jag resa mig upp och stryka det som redan börjat samla damm.

Nu fanns en nyköpt svart bomullsskjorta med i högen. Husbonden älskar svart. Svart suger åt sig allt som finns i omgivningen. Ska man ha svart så ska man leva i allergistädad miljö och inte ha djur! Det är min åsikt.

Skulle annars filmat och fotat fåglarna nu före försäljningen, men jag fick ge upp. Nä, den här gången har ryggskottet varit för ilsket. Skulle också gått efter mer älggräs men det fick vara. Nå… nu kommer en vecka med aningens piggare väder och nya förhoppningar.

Häromdagen skrev jag om ladusvalorna på vårt tak. Jag la också ut en flygbild som var rätt hygglig. Men… så slog det mig att man inte såg de långa spröten som är ladusvalans främsta signalement. Men det är ju omisskännligt ändå en ladusvala med det mörka huvudet och den röda strupen. Så ser ingen annan svala ut.

Sände mina frågor till P1:s Naturmorgon och undrar där om det är en hona (läste att de har kortare stjärt än hanen)? Är det kanske en unge? Eller är det så att de långa spröten inte framträder när stjärten är vitt utbredd som på bilden?

Återstår att se/höra om de tar upp frågan nu när de rara fåglarna snart bara är ett minne blott i vårt land.

När Husbonden fick ögonen på detta fotvårdsset sa han bara: KÖP!

Därmed fick Lilla Huset hem ett nytt pedikyrset. Helt underbart. Med steglös hastighetsreglering upp till 5000 varv per minut. Det är grejer det. Mer i stil med dem fotvårdarna använder. Hela 11 tillbehör i safir, ett långlivat material.

Motvilligt har man ju insett att den egna kroppen nu behöver extra tillsyn, vilket man aldrig tänkte på förr. 'Åldringsvården' på den egna kroppen tar allt längre tid ;-)

Setet var en kampanj så priset var inget att tveka på. Den blev så populär att företaget fick skaffa fler i hast. Trots att det stod "så länge lagret räcker". Det kallar jag god kundservice! Många andra säger bara att det är slut och anstränger sig inte.

Har inte prövat underverket ännu för jag kom just från fotvårdaren på grund av det envetna ryggskottet. Tur att det finns hjälp ändå. När ryggen är sig själv igen, intjänas köpet på två besök hos fotvården.

Plusvardag har fullt med praktiska hjälpmedel som gör vardagen enklare. Man kan bläddra i katalogen på nätet eller beställa gratis för att bläddra i lugn och ro. Lilla Husets nästa inköp blir nog en ryggstödskudde till både hem och bil. Samt en ländryggsvärmare i ull. Här finns finfina grejer för oss handikappade. Bara att inse att vi blir krumma och stela lite till mans med stigande ålder.

Jag har en ny idol - Peter Apelgren. Ja, man har ju sett honom förut, bl.a i På Spåret. En spontan, levande och varm humorist från Göteborg. Att han därtill är musikalisk med fin sångröst visste jag inte. Ännu mindre att han också är konstnär, men det passar ju så bra in på det andra. Vilken tur att jag såg säsongens första Doobidoo. Men… varför hade han en för liten kavaj med för korta ärmar…?

--------------------

För övrigt tänkte jag ta upp nåt helt annat:

Förra helgen var det årlig husbilsträff på Byn. 150 imponerande åk radade upp sig på parkeringen vid skolan. Och det slog mig att… Husbil, det ska man ha. Om man ska resa alltså. Nuförtiden är dom så himla genomtänkta och välutrustade och jag förstår mer än väl folk som semestrar i detta rullande hem. Bättre än husvagn! En kan sova när den andre kör.

Man behöver inte ens uppsöka campingplats. Man bara kör in på närmaste parkering mitt i centrum och knoppar in där. Så gjorde jag i England på 70-talet där man minsann inte campar fritt i naturen.

Hade då ett gammalt VW-skåp (se bild), provisoriskt omgjord till kokvrå med gasspis och hemsnickrad sovbrits. Långt ifrån den lyx som finns idag. Men bilen gjorde många mil tur och retur till Kiruna där luftintaget fick tejpas igen mot myggen (se pilen). Samt England –Skottland på 14 dagar. I albumet hittade jag även kortet VI FLYTT' INT' från kampanjen mot utflyttningen från Norrland.

Den som inte läst bloggens reseminnen i tre delar kan kika HÄR, HÄR och HÄR.

Ännu en fin dag utöver den vi satsade på städningen i fågelhuset. Soligt och varmt nästan hela dagen. Tack Gode Gud!

Rönnbär kunde vi plockat hur mycket som helst. Har aldrig sett nåt liknande. Och fina är de. I bästa fall sitter de länge nu när det finns sånt överdåd. Kanske får man se sidensvansarna i höst. Och domherrarna i vinter. Tre hinkar har samlats för infrysning till fåglarna. Plockar nog lite för egen del också. Butikerna har (förstås!) slutat med den rönnbärsgelé som älskas av Lilla Huset.

Nypon plockades i augusti. Fick löfte av en gammal bekant som råkade äga det ENORMA rosa rugosa-bestånd jag kikat på i många år. Lycklig var jag när skörden bärgats och lessonen likaså. De vräkte i sig av fröer, skal och innanmäte. Bara små flisor kvar i skålarna. Härligt. Nu frossar de i grenar med rönnbär och aroniabär så det står härliga till. Mörkröda i nyllet.

------------

Har väl aldrig sett domänerna så välansade som nu. Den Åkbara hämtades hos reparatörn. Vi fick den från Vännerna i fjol när de flyttade till lägenhet i Byn och den hade redan då sett sina bästa dagar. "Nu känns den som ny", sa Husbonden och fick klippt hela Parken och trädgården på en och en halv timme. Utan att bli urlakad för en gångs skull. Ny kniv också, kan veta.

-------------

Rent kusligt var det när Lilla Huset närgranskades av helikopter. Väldigt lågt och väldigt nära. TVÅ VARV. Kändes som de följde tomtgränsen och helikoptern lutade ibland framstupa. Tyckte det var äckligt. Hade jag inte varit inne i voljärerna med bärgrenar till fåglarna skulle jag hämtat kameran och fotat dem. Var det flygfoto på gång…? Kanske var det Google? Dom är visst riktigt påflugna i städerna när de fotar varje gata. Ruggigt. Såg för mig skräckscenarier om invasioner.

-------------

"Kan vi inte bara få vila från alla bilder", sa bisittaren Louise Epstein, välfunnet och originellt, i Nordegren i P1 apropå dagens snackis; den feministiska porren (vad det nu är). Ny DVD med sådant innehåll idag, minns inte namnet på tjejen som gjort den. Känns på något sätt inte helt nödvändigt.

I samma program berättade Nordegren om en svensexa han hört om där halva styrkan vände i dörren när det utlovats (hotats med…) strippa. "Det skulle aldrig min tjej acceptera" sa de och försvann.

Hoppsan…!!! Det HÄNDER äntligen något på fronten. Men… de skulle förstås skylla på tjejerna…

När städningen väl var klar öppnades luckorna och jag var redo med kameran. Fick jag vänta eller...

Nämen, ÄR det verkligen klart nu? FÅR vi verkligen komma in? VAD har dom gjort därinne?

Härligt doftande och rent... VÄLKOMNA NU SMÅ FÅGLAR!!! 

väntan, väntan, väntan...

Inspektionsgruppen var först.

Snart byggde det på med fler. Och till sist var hela flocken inne.

Nu gjorde den jäkla bloggen så igen... Dvs. minskade ett kollage som var tänkt större. I vanliga fall kan man lägga in en bild som är 500 pixlar bred och den täcker bloggens hela bredd. Kollaget nedan var gjort 700 pixlar brett men blev nedminskat till 350 här. Fattar ingenting.

NÅ..!! Smått blev det därmed och jag gör inte om det. Det skildrar storstädningen i fågelhuset i tur och ordning med skyffel, sop, sug, fönsterskrapa, mopp, skottkärror, tomt och... till sist klart.

Nu återstår att se vad bloggen gör med nästa kollage....