... jisses vad det blåser. Trycker mig mot solväggen i lä med tjocka jackan på men där kan man ju inte stå hela dagen.

Det är bara nymferna som flyger i sin utevoljär, resten av fåglarna avvaktar bättre tider. Marsvinen har kommit ut i sina hagar på golvet och lever livets glada dagar i väntan på städning av lådorna. Jag drar mig... tandvärken är besvärlig. Tandvärk, förresten... tänderna är ju utdragna! Då måste det vara fantomsmärtor...

Hursomhelst så är det tätt mellan de starka tabletterna. Inte klingar det av som tänkt efter fyra dagar. Går väl an att gå upprätt men att luta sig fram för att mocka marsvinslådor... dunk, dunk, dunk. Med små, små insatser i taget ska det väl bli gjort under dagen och "svävarskorna" står på sin hylla. Strålande tider väntar runt hörnet.

Inte kan jag äta ordentligt heller. Tuggar enbart med framtänderna som en bäver - en "eager beaver". Kanske blir jag tränad så jag kan tävla med bävrarna vid ån? Aktar mig just nu för sånt som skaver. Makaroner är okej, potatismos och stekt strömming i går smälte i munnen, idag...? Ingen aaaaning just nu.

Av nödvändighet har jag knipit igen truten i flera dagar efter tandoperationen. Efter 2,5 dygn och många starka tabletter känns det lättare. Fick en skavande protes för syns skull, ifall jag skulle träffa kungen eller någon annan prominent person. Hittills har det inte varit någon idé, har helt enkelt inte kunnat le så brett med svullen kind att gluggen ens varit synlig. I kväll ger det med sig.

Nu svävar jag fram.... av helt andra skäl. Har idag köpt det dyraste par skor jag nånsin haft - på ortopedservice -  gjorda efter "masaiernas barfota teknologi" kan veta. Fötterna rullar liksom av sig själva i stegen, som små båtar, skornas svikt får mig känna att jag snart gör kaninhopp. De är inget mindre än tekniska underverk för drygt 2000 spänn!!!

Det krävdes förstås en ordentlig funderare. OM de kan bidra till att fullfölja flera med sorg inställda promenader och därmed bemästra enveten viktökning så är de faktiskt värda att prova, resonerade jag. Och slog till. Vad gör man inte när fötterna strejkar.

För övrigt har det blåst ordentligt i träa i dag, såpass att man fick strömavbrott mitt i mailskrivandet. Glad att man inte betalade räkningar just då. Stunden därpå haglade stora kulor. Aprilväder från sin "bästa" sida.

Så här ser de ut... mina svävare.

Har i dag gjort slag i saken och skaffat den mest fantastiska uppfinning jag bekantat mig med, näst efter tvättmaskinen, bilen, datorn och några till av samma kaliber. Har suktat i minst fem år, säkert längre. Kallar den för "brill-ringen". En liten ring som fästs var man vill på kläderna och som glasögonen kan hängas i. Där hänger de säkert, finns alltid med, glöms aldrig bort och rasar aldrig i golvet och framför allt... slut på tappade och spruckna glas! Min lycka känner inga gränser.

Ett tv-inslag om uppfinnare gjorde mig uppmärksam på den lilla tingesten och jag blev frälst direkt. Sen såg jag ingen och ingen och ingen. Trodde i mina sorgligaste stunder att någon senilsnöresfabrikant köpt upp idén och lagt ner den. Men plötsligt... hade min optiker SAKEN.

- Köp tre bums, och ring mig, sa jag och frågade inte ens efter pris. Jag hade längtat sååå. Så glad jag är. Vilken lycka!

Så! Nu var det gjort. Fem tänder dragna... ritsch, ratsch. Blev två mer än beräknat, men vaddå... när man ändå var där och sederad så...

Njae, det var ju planerat och godkänt, men istället för att resa två gånger slog vi till, tandläkar'n och jag. Men han fick jobba! Kroppen ville inte godvilligt släppa ifrån sig "dyrgriparna". Med pärlor i pannan, pustade han slutligen ut och sa att jag jobbat bra! Jag - som bara låg där under operationslampan och njöt...he he.

Nu väntar inläkning i månader och sen implantatsvängen framåt hösten. Vågar inte tänka på vad det skulle kostat egentligen. P.g.a sjukdom betalar jag 4000 kr i karens, och sen... inget mer. Fantastiskt!

Hade en väldigt trevlig taxiresa dit med dansk chaufför som varit hippie i ungdomen och bott på kollektiv i Köpenhamn och sen hamnat i Sverige, hitlockad av Hoola Bandoola och Cornelis. Nu lyssnar han mest på klassisk musik i P2. Så det kan bli. Själv lyssnar jag mest på P1 efter tonårstid med Stones och Beatles.

På både dit-och hemvägen kördes nya vägar och jag fick uppslag till nya utflyktsmål med Husbonden. Väl hemma blev det makaroner som gled ner själva, ett par timmars sömn och tabletter som Husbonden hämtat ut. Äntligen tisdag kväll och allt är över.

Måndag. Husbonden ledig, vilket innebär skiftomläggning även för mig. Tar tid att byta rutin varje måndag, att vänja sig, hur ska veckan bli, prata igenom, göra listor (nåja). Hela måndagen går. För mig.

Inte för Husbonden. Han drar igång genast. Rycker ogräs i rabatterna, planerar växthuset, lyfter på stenar och rättar till efter vinterns kyla, spolar dammfiltret. Jag blir bara matt. Ju mer han jobbar, desto mattare blir jag...

Denna måndag känns som Sista Dagen Hemma. Förbereder mig mentalt för tandläkarbesök i morgon. På KÄKKIRURGEN...! Borde vara luttrad. Har gått jättebra i många år, no problems. Men nu... Kirurgen. Det blir värre och värre. Tre tänder ska bort och ersättas av implantat.

Minns ett annat besök på nämnda ställe. Skulle ta bort en tandrot vilket var gjort på tio minuter, men... skräcken glömmer jag aldrig - kort men intensiv. En vass kniv, en kraftig stöt med precision rakt upp i tandköttet, jag trodde den skulle gå upp i ögat. Färdigt.

Det som verkligen fick mig ur humör idag var Sjukresor/Samresor. Nåt grinigare än dom får man leta efter..."har du intyg" i insinuant ton. Ärendet tog mer av min tid än det borde och utlämnad är man.

Åååå, om det vore tisdag eftermiddag.

Fem sekunder. Fem sekunder av en gråsparvs liv. Hur mycket är det i jämförelse med vårt? Gråsparven snor efter dun och strån i hektisk våryra, i ett, i ett, i ett. Ut och leta, välj och rata, hem igen, bygga, bädda. Mitt i bestyren såg jag honom sitta stilla en stund. Vänd mot solens värme. Blundade och njöt. Intensivt. Så sunt och riktigt, måste hinna med sig själv också. Känna sin puls. Varva ner.

Fem sekunder tog han sig. Han kunde väl unnat sig mer, tänkte jag. Visst förtjänade han åtminstone dubbla tiden. Men... om vi jämför vår livslängd mot hans... kanske fem sekunder är tillräckligt. Vi borde alla ta oss fem sekunder, då och då... eller minuter, eller kvart. Känna att vi lever. Njuta.

Morgonen är min tid, min alldeles egen tid. Särskilt söndag morgon när trafikbruset inte stör.

Allra bäst är det precis när solen börjat värma och nattens svalka ännu dröjer kvar. Allt är friskt och klart, dagen är ny. Fågelsången är som allra bäst nu i april-maj, när man inte måste gå upp mitt i natten för att höra den. Ljudet fortplantar sig långt. Inte bara de närmaste fåglarna hörs utan även de lite längre bort. Det blir dubbelverkan - stereo.
Mitt i den kvittrande drillande ljudmattan från alla småfåglar hörs tranorna ropa från sin häckningsplats, spillkråkan trumpetar, hackspetten trummar. Årets starar har plockat upp läten från kajor och lite fasan i sin sång,  det varierar från år till år. Att få ta del av allt detta är något av det bästa jag vet - en bra start på dagen. Snart tar solens värme över och inget från nattens svalka är kvar. Då försvinner magin.

Satt i solen en stund och hörde plötsligt HJÄRTSKÄRANDE skrin från grannens getter. Nä nu… tänkte jag, nu har ormvråken gjort slag i saken. En ovanligt stor sådan hade stunden innan sniffat på låg höjd över fälten där getterna drar lösa omkring i flock.
Tittade bortöver där skriken oupphörligt ekade. Var nu övertygad om att det värsta faktiskt hade hänt. Strax syntes två av minstingarna skrikande kämpa sig uppåt och sen kasta sig med dödsförakt utför ett högt (för dem) stup. Och sen i raketfart, som vore de jagade av dödens käftar, rakt ut på fältet där flocken betade fridfullt utan att ens undra vad som hänt. Undrar än om det var ormvråken som skrämde dem.
Bilden från farmartiden, min Lurifax.