Satt i solen en stund och hörde plötsligt HJÄRTSKÄRANDE skrin från grannens getter. Nä nu… tänkte jag, nu har ormvråken gjort slag i saken. En ovanligt stor sådan hade stunden innan sniffat på låg höjd över fälten där getterna drar lösa omkring i flock.
Tittade bortöver där skriken oupphörligt ekade. Var nu övertygad om att det värsta faktiskt hade hänt. Strax syntes två av minstingarna skrikande kämpa sig uppåt och sen kasta sig med dödsförakt utför ett högt (för dem) stup. Och sen i raketfart, som vore de jagade av dödens käftar, rakt ut på fältet där flocken betade fridfullt utan att ens undra vad som hänt. Undrar än om det var ormvråken som skrämde dem.
Bilden från farmartiden, min Lurifax.

Räddade idag en måsfinkunge som trillat ur boet och låg framstupa på magen. Syntes knappt, men något sa mig att det var viktigt. När jag lyfte upp den varma kroppen, befjädrad men inte klar, gapade han hoppfullt. Stackars liten. Upp med honom i boet till syskonen.
Klippte upp Helmuts bo för att ungarna fått väldigt långa halsar och annars skulle bli svåra att mata inne i korgen. Det var värst vilket intresse detta tilldrog sig. ALLA var där, sebrafinkar, måsfinkar, astrilder…. Unga som gamla kanarier tittade plötsligt in i boet, forskande, undrande. Nöp i den trasiga flätningen som jag ställt till. Måsfinken som bor med Helmut städade förnärmad bort skräpet jag ställt till, plockade upp bitarna och släppte dem över bokanten. Helmut anlände snart och tittade förvånat på boet, funderade en stund men bestämde sig för att ungarna var i ordning och la sig tillrätta.
Koltrasten sjöng i kväll så ljuvligt och klart. Allt var en njutning tills hundarna förstörde skönsången/konserten. Plötsligt la dom upp ett illvrål för ingenting alls! Koltrastens vissling var så tydlig att de trodde att det var en människa i skogen.

just idag 14 april, när sommarhalvåret enligt gammal nordisk tradition börjar. Den markerades på svenska runstavar (en evighetsalmanacka) med lövade kvistar. En viktig märkesdag som ansågs ge besked om det kommande sommarvädret vilket i alla avseenden skulle bli motsatsen till Tiburtiusdagens väder.
Undrar om detta alls har någon betydelse nu när vädret rubbas. Den som lever får se.
Tycker kon att det är vackert i naturen? Boskapen vaknar till liv i ljuvlig vårmorgon. Morgondimman lättar. Naturen andas. Fåglarna kvittrar. Allt vaknar. Kon sträcker på sig. Drar begärligt in gräs- och jorddoft. Tittar ut i omgivningen. Vad tänker hon på? Tycker hon att det är vackert? Lyssnar hon på fågelsången? Njuter hon? Jag tror det.
En grävling har varit synlig vid vår Park en morgon, enligt grannen. Intressant.