...så sakteliga. Insekterna rör lite på sig, fiskarna glider stillsamt omkring på promenad, slår lite med någon fena ibland, knycker till med kroppen som för att vakna. Koi-karpen verkar ha växt under vintern, den störste är lång som en A4-pärm och minst 6 cm bred. Kanske är de fem år…?

Vi tackar Gud för den milda vintern. Fiskarna har haft det beviljat i år. Endast ett par veckor med istäcke, pumpen var igång, forsen flödade friskt utan att frysa till istappar. Fiskdammar bör vara minst en meter djupa. Vår är lite grund, 70 cm, och vi måste ständigt sörja för syretillförsel med luftpump när det fryser, något vi lärt av erfarenhet. Pumpen ska placeras ut i förväg, annars går slangarna inte genom isen. Har prövat el-kabel för att hindra bottenfrysning som ska gå igång när omgivningen är under 0. Vet inte ens om den gjorde nytta.

En vinter växte isen tjock, låg länge med massor av snö ovanpå. Över -20 i flera veckor. Forsen frös alltmer, slangarna tätnade av is. Pumpen måste till sist stängas av. Kondens i luftslangen frös också och tätnade. Vi led av kylan och oroade oss mycket för livet därunder… man har ju noll koll. Knackar man hål på isen skrämmer man ihjäl fisken som i sin dvala inte tål några påfrestningar.

Islossningen blev ett trauma. Den ena döda kroppen efter den andra kunde skönjas genom isen. Vi förstod då hur illa det var ställt. Stora fiskdöden hade inträtt. Det var en sorgens vår. Endast en av 40 fiskar hade överlevt. Särskilt sörjde vi Den Gamle, en präktig koi-karp, nästan 50 cm lång, vilken överlevt fem vintrar, blivit en nära vän och glidit omkring som en ubåt i dammen.
Inte nog med det. Ett 30-tal paddor hade under hösten krupit ner i dammen och blivit fast där. Vi plockade döda kroppar i evighet. Usch. Det vill vi inte uppleva igen. Men det var då. Nu har det gått bättre.
Om man vågar hoppas på något positivt av "klimathotet" så är det just mildare vintrar.

Döm om vår förvåning när vi upptäckte vem som bygger i nymfernas holkar… sebrafinkarna!
Ett gäng unga sebrapojkar (13 st) bor hos nymferna sen i fjol. Det föddes många killar som gick dåligt att sälja udda, så dom är kvar i ”stutabåset” inne hos nymferna med gott om plats - och letar ständigt nya byggprojekt. Bygger och väntar fåfängt på att nån hona ska dyka upp. Dom ger aldrig upp. Sebrafinkar tror att dom ensamma ska föröka världen. Med sin obändiga fortplantningsdrift har dom lätt för att överdriva byggandet, vilket syns på bilden från ett annat bo med flygfärdiga sebraungar i.
Kul att dom är sysselsatta, men… nu hade dom släpat in grenar och kvistar, fjolårsgräs, dun, mossa… you name it, i en av nymfholkarna! Där har dom i och för sig att göra för holkarna är av megasize i förhållande till dem själva. Jösses, vad dom hade slitit. Och haft roligt förstås. Det finns inget så uppslukande som byggprojekt. Vi får förstås sätta in nytt björkris som dom har att bygga i - lugnast för alla parter.
Nymferna avvaktar nog värmen, verkar det som. Pappi har gnagt på ingångshålet och det ingår i ritualen. Om och när de väl bestämmer sig för häckning rensas nog sebrornas ”skräp” ut.